Hunzakvinna torkar aprikoser

Uppe i det nordöstra hörnet av Pakistan, i en djup dalgång i den västligaste delen av Himalaya, inte långt ifrån K2 massivet, och på sluttningarna mot Hunzafloden, bor Hunzafolket. De befolkar ett område som sträcker sig ca 10 km efter floden och 2-3 km uppför bergssluttningarna och området ligger ca 2.400 meter över havet. Under början av 1900-talet var det ca 6.000 personer som bodde där.

Enligt deras egen historieskrivning härstammar de från Alexander den Stores arme, dvs de har drygt 2.000-åriga släktband med makedonierna. Språket är mycket speciellt, men många ord har tydliga kopplingar till grekiska och makedonska.

Hunzafolket har av många betecknats som världens hälsosammaste, och den beteckningen fick de första gången av den engelske översten  Schomberg som i 8 år levde i dessa områden. I boken ”Between the Oxus and Indus”, som kom 1905, beskrev han Hunzafolkets exceptionella hälsa, uthållighet och goda humör. Schomberg hade studerat många olika folkstammar, och även sådana som levde i närliggande dalgångar, men inget annat folkslag var i närheten av Hunzafolkets fysik och goda temperament. En dagsmarsch på 100 km tur och retur till Gilgit, centralorten i området, var inget exceptionellt.

Hunza, som var en del av ett större område kallat Gilgit Agency, var då en av de mest svårtillgängliga delarna av det Brittiska samväldet. Eftersom området var under brittisk överhöghet tog britterna också på sig ansvaret att sköta sjukvården i området. Till ansvarig för sjukvården i Gilgit Agency utsågs militärläkaren Robert McCarrison mellan 1904 och 1911. Han fick då tillfälle att studera och jämföra de olika folkslagens hälsostatus, och kunde konstatera att inget annat folkslag var i närheten av Hunzafolket. För dem var sjukdomar något okänt skrev han.

Mötet med Hunzafolket och ett starkt intresse för näringsfrågor gjorde att McCarrison, då han senare blev utnämnd till ”Director of Nutrition Research”, satte igång med koststudier. I en av dessa studier testade han olika typer av kosts inverkan på albinoråttor. Han testade bl a kost från Hunza och olika delar av Indien, men också från England. Han kunde då visa att råttor som levde på hunzakost i 27 månader (motsvarar ca 55 människoår) inte fick några sjukdomar över huvud taget, medan alla andra kostregimer gjorde råttorna mer eller mindre sjuka. Sammantaget fanns det råttor med alla de typer av sjukdomar som man hittar hos de människor varifrån man tagit kosten. Det var sjukdomar i öron, näsa-hals, hjärt- och lungsjukdomar, magtarmbesvär, sjukdomar i reproduktionssystemet och hudsjukdomar etc.

Trots att experimenten gjordes på råttor, så drog McCarrison slutsatsen att det var kosten som också gjorde människor sjuka. Alla de sjukdomar som råttorna fick fanns ju också hos de människor som åt samma kost, och de råttor som åt hunzakost blev inte sjuka, likt folket i Hunza.

Vad är då så märkvärdigt med hunzakosten? Jo, det finns flera saker. Det är dels vad man åt, men också hur man tillagade maten och dess ursprung. Hunzakosten kan till stor del liknas vid den lakto-vegetariska. Huvuddelen bestod av sädesslagen vete och korn vilka de gjorde bröd av, rotfrukter inklusive potatis (introducerades 1892), grönsaker, rikligt med frukt, främst aprikoser och mullbär, nötter samt mjölk och mjölkprodukter, däribland en speciell typ av yoghurt (lassi). Ibland åt de små mängder kött och de drack även vin då och då. Något man inte åt var ris, socker, salt, ägg, fågel och fisk. Likaså drack man inget kaffe eller te. Alla grödor odlades i Hunza genom växelbruk, och man var noga med att ta tillvara allt biologiskt avfall och använda det som gödsel på åkrarna. Det mesta åts utan värmebehandling förutom vissa rotfrukter som kokades och det speciella brödet, som gjordes utan jäst på krossade eller grovmalda hela sädeskorn.

Egentligen är det ingen märklig diet. Det var en välbalanserad blandkost där huvuddelen av energin kom från bröd, mjölkprodukter och aprikoser,  full av vitaminer, mineraler och bioaktiva ämnen. Allt de åt var producerat på den jord de levde på och skötte med öm hand.

Livet i Hunza var dock inte så enkelt. Under minst två vintermånader var man tvungen att leva inomhus i relativt trånga och ibland rökiga boningshus. Men största delen av året tillbringades utomhus med arbete på åkrar och i trädgårdar. Dans och fysiska lekar och spel hörde också till deras liv.

Kan vi då i dagens samhälle leva som Hunzafolket. Naturligtvis inte fullt ut, det gör man inte ens i Hunza idag, där nu den civiliserade världen också har trängt sig på. Men det intressanta med att studera Hunzafolket och deras sätt att leva för hundra år sedan visar att sjukdom inte är något naturligt som vi alla måste leva med. Man kan genom en allsidig balanserad kost mer eller mindre eliminera det mesta vad gäller sjukdomar. Se bara på något så banalt som en förkylning som av oss människor anses som oundvikligt. McCarrison kunde visa att råttor inte blev förkylda om de åt hunzakost, medan de som fick andra kostregimer utvecklade infektioner i luftvägarna. I experimenten levde råttorna under samma yttre förhållanden, så de var lika utsatta för bakterier och virus oavsett vad de fick att äta. Man kan därför konstatera att förkylning primärt inte beror på bakterier och virus utan på felaktig kost. Den felaktiga kosten gör att vårt försvar mot dessa mikroorganismer blir nersatt – det gör oss mer mottagliga – och när vi utsätts för större doser smittämne blir vi sjuka. Detsamma gäller förmodligen de flesta sjukdomar – det är vad vi äter som har stor betydelse om vi blir sjuka eller inte.

Tyvärr har vi under de senaste dryga 100 åren ofrivilligt blivit utsatta för världens största kostexperiment – den civiliserade världens massfabricerade mat som fraktats långa sträckor och där mycket har odlats med hjälp av konstgödsel, vilket bidragit till större skördar men med sämre näringsinnehåll. Där köttkonsumtionen har stigit från 4-5 kg per person och år till dagens 70-80 kg. Där man har infört helt nya produkter såsom raffinerat socker och vitt mjöl, men också ökat användningen av vanligt koksalt, produkter som inte var en del i hunzakosten.

Ingen har förstått de verkliga konsekvenserna som detta kostexperiment har haft på vår hälsa. För när vi blivit sjuka, har vi blivit itutade att de flesta av de sjukdomar vi får är oundvikliga, och sedan förlitar vi oss på att vi skall bli botade av sjukvården med allehanda läkemedel och medicinska procedurer. I och med den medicinska vetenskapens framsteg har vi med läkemedel såsom antibiotika, syrahämmare, antidepressiva läkemedel, blodtryckssänkare och insulin kunnat motverka de största skadeverkningarna och pressat upp medellivslängden trots den felaktiga kosten.

Om vi inte vill ha ett liv där vi lägger vårt öde i händerna på sjukvårdspolitiker och läkare som försöker hålla oss friska med ett lapptäcke av symptomlindring, måste vi lära av historien och de folkslag som kunde leva utan sjukdomar. Ett sådant exempel är Hunzafolket.

/PJ