Läste nyligen ”Hur jag lärde mig förstå världen”, dvs Hans Roslings memoarer som kom ut postumt i november  2017. Förmodar att de flesta som är intresserade av hälsofrågor hört talas om vår välkända professor i internationell hälsa, som kanske är mest känd som folkbildare med sina grafiska presentationer kring hur världen utvecklats kring befolkning, ekonomiskt välstånd och hälsa. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt i pankreascancer i februari 2017. Det var under sina sista levnadsmånader han tillsammans med författaren Fanny Härgestam arbetade intensivt med boken som 9 månader senare kom ut.

Själv har jag aldrig träffat Hans Rosling  men hade tänkt lyssna på honom  på Nordiska folkhälsokonferensen 2008 uppe i Östersund där han var en av huvudtalarna. Tyvärr missade jag föreläsningen då jag fastnade på en annan som gick parallellt, något som jag fortfarande känner en viss besvikelse över. Nu kan man dock se honom på YouTube och bland annat alla hans TED-talks.

Men åter till memoarerna där man får en intressant bild av personen Hans Rosling och hans äventyrslust i klass med många upptäcktsresanden. Redan som 16-åring cyklade han ensam genom England och liftade som  21-åring genom Europa, även i länderna bakom järnridån. Innan han blev pappa reste han och hans fru Agneta österut till Asien, och han studerade en termin på läkarlinjen i Bangalore, Indien. De spenderade också en del tid i flera sydostasiatiska länder och i Nepal. De var alltså redan i unga år han började förstå världen och de kulturer som fanns bortom Europa.

Rosling kom från ett arbetarhem och kände en viss stolthet och ödmjukhet för sin klassresa där far- och morföräldrar kom från mycket enkla arbetarmiljöer, och hur sedan hans föräldrar tagit till vara på den snabba utveckling som Sverige gick igenom under 50-60-talet. Det gav honom inspiration och möjlighet att utbilda sig till läkare, för att sedan efter avslutad läkarutbildning ta sig ut som biståndsarbetare i Moçambique 1981, som nyligen blivit självständigt.

Rosling hade en inneboende känsla för rättvisa och jämlikhet som drev honom framåt i hans karriär. Han var stark motståndare till både kommunism och fascism och hade formats av  föräldrarnas socialdemokratiska livssyn. Själv kallade han sig gråsosse.

Intressant ur mitt perspektiv, som är intresserad av kostens betydelse för hälsan, är hans upptäckter kring hur viss typ av undernäring kunde ge epidemiologiska utbrott likt infektionssjukdomar. Det var dels i Moçambique 1981, Kongo 1988 och sedan Cuba 1994. I Moçambique var det frågan om förlamning av nedre extremiteter, som sedan visade sig vara en sjukdom kallad konzo. Symptomen hade tidigare på 1930-talet beskrivits i Kongo, och man trodde då det var frågan om en smittosam sjukdom. Rosling kunde dock visa att den berodde på ensidig förtäring av kassavaroten, som normalt var stapelföda, men där torkan gjort den mer giftig och det enda man hade tillgång att äta.

Det som gjorde den av torkan förkrympta kassavan ännu giftigare var, förutom att det fanns mer av ämnet linamarin i den, att man inte hade vatten nog att extrahera ut linamarinet lika effektivt som man brukade. Detta samtidigt som man fick i sig för lite protein, i vilket de svavelhaltiga aminosyrorna är viktiga för leverns förmåga till avgiftning. Det kunde då bildas mer cyanväte (blåsyra) som påverkade vissa motoriska nervceller i hjärnan. Linamarin finns för övrigt i något som många i Sverige äter en del av, dvs linfrön.

Genom att kartlägga spridning av sjukdomen och intervjua drabbade och personer i dess omgivning kom Rosling fram till orsaken, som sedan kunde bekräftas med labbprover. Det var ett systematiskt och noggrant arbete som sedan ledde fram till hans doktorsavhandling 1986. Han kunde sedan verifiera sina resultat i Kongo, och motbevisade på så vis ett forskarlag från Belgien som några år tidigare åter påstått att konzo var en infektionssjukdom.

Beroende på sin forskning kring konzo blev han sedan kallad till Cuba för att försöka komma till rätta med en liknande epidemi i ett visst område i de norra delarna. Mer än 40.00 personer hade där drabbats av tappad känsel i tårna och sedan benen. Vissa blev också så dåliga att de knappt kunde gå och fick synförändringar. Man trodde då också att det var frågan om något smittosamt, men Rosling kom fram till att det berodde på den ensidiga kost bestående av rent socker och vitt ris som gav brist på viktiga vitaminer och mineraler. Orsaken var att människor hade brist på vissa födoämnen beroende på den dåliga ekonomin efter Sovjetunionens kollaps och USAs blockad.

När jag läste avsnittet tänkte jag genast på upptäckten av tiamin, dvs Vitamin B1, av den polske biokemisten Asimir Funk 1911, vilket visade sig vara orsaken till den beryktade sjukdomen beriberi. Intressant i sammanhanget är att nobelpristagaren i medicin och fysiologi 1929, Christiaan Eijkman, redan i början av 1900-talet upptäckt att beriberi inte var en infektionssjukdom, som då många trodde, utan på något sätt var  kopplat till polerat ris (vitt ris), dvs där man raffinerat bort det man senare förstod var de delar där vitaminer och mineraler främst fanns. I sin Nobelföreläsning börjar han med att konstatera att beriberi främst finns i de områden där stapelfödan är ris och kassava.

Rosling verkade dock inte göra den kopplingen till sina upptäckter 1981, 1988 och 1994, men förmodligen hade de drabbade i Mocambique, Kongo och Cuba också brist på vitamin B1 då symptomen på beriberi mycket liknar de Rosling såg. Det krävs för övrigt nästan ett par kg kassava för att få i sig tillräckligt med vitamin B1, och vitt ris har ca 10 gånger lägre nivå än råris. Ensidig kost ger ju alltid någon form av vitamin eller mineralbrist då det inte går att livnära sig i längden på något enskilt födoämne hur bra det än är. Idag vet man också att vätecyanid förstör vitamin B1 vilket givetvis förvärrar bristen. Om Rosling tänkt på det hade han kanske också snabbt kunnat bota många av de drabbade.

Vad som tydligt framgår av memoarerna är att Rosling har gjort stor nytta i att förklara utvecklingen i världen när det gäller kopplingen hälsa och ekonomisk tillväxt på ett mycket pedagogiskt sätt. När det gäller hälsa fokuserar han nästan uteslutande på minskningen i barnadödlighet, preventivmedel, vaccinering och skolgång som de framgångsfaktorer som det som gett oss en värld med mindre fattigdom och sjukdomar. Med andra ord allt ur ett barn- och mödraperspektiv.

Det kan tyckas lite märkligt att han inte arbetade mer med näringsfrågor med tanke på hans upptäckter kring kostens betydelse för hälsan både i Mocambique, Kongo och Cuba var en stor del av hans livsgärning. Men han såg väl det hela ur ett rent läkarperspektiv där det var diagnos och botande av akuta sjukdomar som var det viktigaste. Han tar inte upp kosten på något vis i sina memoarer som ett generellt problem för folkhälsan. Inte heller den sjukdomsbörda som våra vällevnadssjukdomar bidrar till, och som idag är en kolossal belastning för samhället och djupt tragiskt för de drabbade, har han ägnat någon tid till.

En anledning är förmodligen för att han aldrig fick lära sig något om kostens betydelse för hälsan i sin läkarutbildning. Det var trots allt inte hans kärnkompetens. Men man tycker kanske att om man ska arbeta med global hälsa så borde det vara viktigt att också visa på den epidemi av vällevnadssjukdomar som följer i spåren efter att den moderna västerländska kosten gjort sitt inträde i de nya starka ekonomier som tidigare klassades som U-länder.

Fanny Härgestams berättar i sitt efterord att Rosling exempelvis ofta åt enbart rent socker för att få lite extra energi så han kunde jobba lite hårdare. Det är kanske var ett tecken på att han inte hade kostens betydelse för hälsan i främsta rummet.

Hur svårt det är för oss svenskar, inklusive honom själv, att verkligen förstå världen kommer fram i sista kapitlet, ”Mitt livs föreläsning”. Där berättar han om en föreläsning i Addis Abeba 2012 inför hundratals kvinnliga ledare från hela Afrika. Efter att levererat sin standardföreläsning om utvecklingen i världen med tillhörande grafik och lite humor, och med fokus på Afrika, avslutade Rosling med att säga att han hoppades att hans barnbarn skulle komma som turister på den nya snabbtågsjärnväg som höll på att byggas.

Efteråt fick han veta av mötets ordförande att han inte hade någon vision för Afrika utan samma gamla synsätt som all européer. Rosling blev både förvånad och stött. Men ordföranden förklarade då att hennes vision istället var att hennes barnbarn skulle få åka norrut på den nya järnvägen och välkomnas som turister i Europa, och även kunna åka till Sveriges nordligaste punkt och bo en natt i det spännande ishotellet.

Ja tänk hur lätt det är att fastna i vårt gamla tankesätt även för en professor i internationell hälsa och som lärt sig förstå världen.

PJF/20171230