Här kommer ett intressant kapitel från Are Waerlands bok ”Död åt det vita sockret” från 1938. Det beskriver hur viktigt det är med ”socker”, dvs gukos för llt liv på jorden, men också varför vi ska undvika raffinerat socker. Läs hela boken i redigerad form från 2014 via den här länken.

——————————————————————————————

På grund av de stora och genomgripande förändringar som vårt näringssätt undergått sedan ångkraften uppfanns och ”industrialismen” gjorde sitt intåg i världen, samt de svåra mag- och tarmsjukdomar, som blivit en av de många följder därav, kallar Englands främste nu levande biolog och anatom, Sir Arthur Keith, tjocktarmen för ”en med ruin hotad fabrik”.

Det finns flera sådana ”fabriker” i människokroppen, som det civiliserade livet nu hotar med undergång. Till dessa hör framför allt den synnerligen viktiga fabrik, som naturen inrättat för stärkelsens omvandling till socker. För att förstå betydelsen och vikten av denna omvandling måste vi först fråga oss vad socker egentligen är? Låt oss ställa den frågan till naturen!

Var och en, som gått genom ett nordiskt sädesfält vid högsommartid, har säkerligen någon gång sträckt ut sin hand och smakat på de gröna axen och fått en ren sockersmak i munnen. Går vi emellertid några veckor senare genom samma fält, sedan axen gulnat, och åter smaka på dessa, så märker vi till vår förvåning att sockersmaken försvunnit och att axen är torra och hårda. Tugga vi på dem en stund, tämligen grundligt, så återkommer emellertid sockersmaken. Vad ha då skett under mellantiden? Jo, sädesplantan har förvandlat sockret i sädeskornet till stärkelse. Det är denna stärkelse, som vi med salivens och tarmsafternas hjälp förvandlar tillbaka till socker.

En stor hemlighet ligger förborgad i dessa två processer: sädeskornets och människans.

Med hjälp av solens strålar förvandlar varje grön planta den genom bladen upptagna koldioxiden från luften, tillsammans med det genom rötternas verksamhet uppsugna vattnet och mineralerna, till ett närings- och byggnadsämne, ”plantsocker”, som utgör den första betingelsen för allt liv.

Detta plantsocker är den första livsprodukten. Vi kan med mikroskopets och kemiska metoders hjälp studera hur denna bildas i det gröna bladet och hur bladet sedan förvandlar sockret till stärkelse eller cellulosa. Dessa ämnen är således inget annat än socker, vilket plantan uppmagasinerat i en form, som inte kan lösas i vatten. Det är med hjälp av denna i vatten olösliga form av socker, som växten bygger upp alla sina vävnader; sina knoppar, blad, stam, rötter, blommor och frukter.

Från bladet skickas den första livsprodukten, sockret, i löslig form till växtens olika delar. Det är därför som björksaven smakar söt. Björkved är intet annat än socker i en omvandlad fast och olöslig form. Ett vedträ kan ju ligga och flyta på vattnet i åratal utan att undergå några nämnvärda förändringar. I sin levande form, såsom en del av växten, kan emellertid plantan åter upplösa och förvandla stärkelsen i samma hårda vävnad tillbaka till socker med tillhjälp av vissa kemiska ”nycklar”, som man kallar för enzymer.

När det gäller att bygga upp det lilla fröet, som ju i sig gömmer grodden till en ny växt, packar moderplantan fröet fullt med socker, för att den lilla grodden skall ha något att livnära sig med, innan den hunnit utveckla sina blad och rötter. Fröet faller om hösten i jorden och får ofta ligga där över vintern i väntan på gynnsamma livsvillkor. Hur lätt skulle då inte höstregnen och den fuktiga jorden lösa upp och skölja bort allt sockret i fröet, om inte plantan hade förvandlat detta till en form som inte är löslig i vatten. Denna form är just stärkelse och cellulosa. Jämte detta innehåller fröet i sin grodd även ett litet knippe med kemiska nycklar, vilka moderplantan i sin omtanke skänkt detsamma. Så snart livsförhållandena bli gynnsamma, låser fröet med dessa nycklar upp stärkelsens förrådskamrar, frigör sockret och bygger av detta upp sina första små rottrådar och bladknoppar. Men märk väl att detta ”socker” är ett fullvärdigt näringsämne, rikt på alla för växten oundgängligen nödvändiga mineraliska byggnadsmaterial i organisk form, som det med kemiska processer ”renade” fabrikssockret inte innehåller. Ingen planta skulle kunna tillverka vare sig rötter, knoppar, stam eller blad och allra minst frukter av enbart fabrikssocker.

Det gröna bladet, där plantsockret först tillverkas, är således livets första och mest oumbärliga fabrik för den första livsprodukten. Ta bort det gröna bladet, och allt liv försvinner med detsamma från jorden, för det är på det lilla gröna bladets verksamhet, som allt liv i sista hand vilar. De växtätande djuren är i stort sett inget annat än sinnrika apparater för omvandlingen av den genom växternas verksamhet producerade stärkelsen och enzymer till muskler, hud, lungor, hjärna, ögon och andra organ. Och de köttätande djuren, som ju lever på de växtätande, är i sin tur intet annat än på ett särskilt sätt konstruerade apparater för en förnyad omvandling av samma ämnen från kött, inälvor och ben till nya livsformer.

Människan tillhör ju själv de växtätande djuren, vilka i sina körtlar blivit försedda med kemiska nycklar för stärkelsens omvandling till socker. Saliven eller munspottet utgör ett exempel på det. Att märka är likväl att det socker, som människokroppen producerar ur det gröna bladet, det fullkorniga brödet samt träd- och rotfrukter i deras naturliga, icke eldbehandlade form, är ett fullvärdigt socker. Det innehåller alla för människokroppens livsprocesser nödiga genom växternas rötter ur jord och vatten upptagna mineral i en ”organisk”, d.v.s. av växtens livsprocesser sammansatt form. Dessa mineral i den av växten sammansatta organiska formen är oundgängligen nödvändiga för att människokroppens livsprocesser ska kunna förlöpa normalt och att hälsa, inte sjukdom, bli följden. Emellertid bortrensar den moderna sockerindustrin så gott som alla dessa mineral till en oändlig skada för folkhälsan, vilket detta arbete handlar om.

Sockerröret och sockerbetan, varifrån det raffinerade sockret framställs, är fullgoda och fullständiga, naturliga födoämnen. Sockret i dessa förekommer i en svag 14-18% lösning rikligt blandat med vatten, fruktsyror, mineralsalter, vitaminer, fibrer, vävnader m.m. Förtärt i en harmonisk blandning och passande utspädning med andra näringsämnen gör detta natursocker ingen skada vare sig på tänderna, matsmältningskanalen eller, efter att det blivit uppsuget (assimilerat) av kroppens blod och celler, på organismen i övrigt. En del av befolkningen på de Västindiska öarna ha för vana att gå och tugga på sockerrör dagarna i ända med skinande vita tänder och visa sig äga en matsmältning, som fungerar oklanderligt livet igenom.

Helt annorlunda är det däremot med fabrikssockret, vilket utgör ändprodukten av en lång industriell process, där sockerröret och sockerbetan underkastats allehanda denaturerande, avmineraliserande och avvitaminiserande behandlingar med kemiska och fysikaliska medel. Genom denna process förvandlas natursockret till en fabriksprodukt, i vilken sockret förekommer i svindlande höga koncentrationer från 98,4 till 99,5%.