Den 31 december 2024 publicerade 10-allmänläkare en debattartikel i Dagens Nyheter. ”Nya levnadsråden gör friska till patienter i onödan”. Nedan finns min replik som skickades till DN-debatt, men som inte publicerades, med motiveringen; ”Vi publicerar endast ett fåtal repliker, främst genmälen från de parter som är direkt utpekade i den aktuella debattexten.Vi håller öppet för repliker (max 3 000 tecken inklusive blanksteg) i cirka en vecka efter det att debattartikeln publicerats.”

Ja, min hade dryga 4000 tecken inklusive blanksteg och jag blev inte utpekad överhuvud taget i artikel. Sen kom den in en dryg vecka efter publicering, varför jag inte har något att anföra mot DN.

Ämnet de tog upp var kritik mot Socialstyrelsens uppdaterade råd om ”Vård vid ohälsosamma levnadsvanor”. Anledningen var att de ansåg livstilsråd inte är tillräckligt evidensbaserade och rimliga ur ett kostnadseffektivit perspektiv. De undrade också vad har Socialstyrelsen tänkt sig att vårdens medarbetare ska sluta göra för att ge plats åt livsstils­rådgivning då de redan har fullt upp. Det märkliga är dock att de själva skriver att det vet att livstilsråd har betydelse för hälsan.

Problemet med Socialstyrelsens råd är dock något helt annat. Det skulle behövas något helt annat för att få en friskare befolkning, dvs skilja sjukvården och hälsovården åt helt. Det belyser jag i min replik som ej publicerades, men kan läsas här nedan.

Rätt med livsstilsråd, men inte av läkare
”Socialstyrelsen vill att läkare ska ägna dagarna åt att ge livsstilsrekommendationer till var och varannan svensk”. Så skriver 10 allmänläkare på DN-debatt och motsätter sig det med enfas – ” hur ska vården nu ha tid att ta hand om de äldre och verkligt sjuka?”
Personligen har jag varit engagerad i ”branschen för livsstilsrekommendationer” de senaste 20 åren, och innan dess 25 år inom medicinbranschen. Jag skrev också en debattartikel i Dagens Medicin 1996 där jag ansåg att sjukvården ska kopplas bort från hälsovården. Detta i enlighet med vad SBU:s dåvarande generaldirektör Lars Werkö tog upp på IHE-forum hösten 1995. Han sa då att sjukvården enbart borde bota redan sjuka människor och inte syssla med hälsovård.
Jag har sedan dess i flera sammanhang fortsatt framföra samma åsikt, bland annat igen i Dagens Medicin november 2007 med artikeln ”Kampen mellan frisk- och sjukvård”, och senast i en debattartikel i VLT med rubriken, ”Är sjukvården en helig ko?”, i mars 2024.
Där berörde jag också den utredning för Nutek jag gjorde 2009, ”Friskvårdsbranschen och effekter på hälsa och ekonomi”, som visade att samhället skulle kunna tjäna över 25 miljarder per år genom några specifika kosttillskott i kombination med ökad fysisk aktivitet.
Men inget har hänt sedan 2009. Istället har de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna, enligt Socialstyrelsens statistik, ökat från 293 till 628 miljarder 2022.
Allmänläkarna i DN-artikeln påstår att de i alla tider talat med sina patienter om levnadsvanor, ”eftersom vi vet att de har stor betydelse för hälsan”. De gör de säkert, men vad hjälper det då de skriver att majoriteten av befolkningen skulle behöva livsstilsråd.
Men den läkarutbildning vi haft det senaste seklet går ut på att diagnostisera sjukdomar och ta bort dess symptom med olika procedurer och läkemedel. Även om många allmänläkare är väl insatta i livsstilsfrågornas betydelse för hälsan bör de bli vid sin läst, och låta andra ta över huvudmannaskapet för folkhälsoarbetet.
Ett folkhälsoarbete som startades av Are Waerland på 1940-talet, men som rönte starkt motstånd från den etablerade medicinen med Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer i spetsen. Men under hans ledning 1935-1952 genomfördes dock flera reformer inom den förebyggande vård, men då med fokus på mödrahjälp, spädbarnskontroll och folktandvård.
Under hans tid som generaldirektör utfördes också det nu starkt kritiserade kariesexperimentet vid Vipeholmsanstalten1947-1951, där resultaten var helt i enlighet med vad Waerland skrivit om redan 1938 i boken ”Död åt det vita sockret”.
Waerland använde dock epidemiologiska data, dåtidens kunskap inom medicinsk forskning och sunt förnuft för att dra slutsatser. Men den holistiska synen ansågs som ovetenskaplig inom läkarskrået efter att den 346 sidor långa Flexnerrapporten, beställd av Carnegie Foundation och finansierad av John D Rockefeller, publicerades 1910. Den förändrade synen på hur den medicinska utbildningen skulle bedrivas i USA och Kanada, vilket stigmatiserade närings- och holistiska behandlingsmetoder som ovetenskapliga. Något som sedan spreds till Europa.
Jag har inget emot vetenskapliga studier, men problemet med livsstil och hälsa är att det är mycket svårt att genomföra dessa med det RCT-upplägg som skolmedicinen förespråkar. Det tar ofta 20-30 år innan man kan få några resultat och innehåller en uppsjö faktorer man inte kan ta hänsyn till. Resultaten blir ofta därför mycket osäkra och med dålig evidens.
Det finns dock idag tillräckligt med pusselbitar inom anatomi, fysiologi, mikrobiologi, klinisk kemi, patologi, cellbiologi, epidemiologi och mänskligt beteende för att få fram en skarp bild av vad som krävs för att sprida relevant information kring hur man kan leva ett så långt och hälsosamt liv som möjligt i förhållande till vårt genetiska arv.
Men det ska inte vara läkarnas uppgift att sprida den kunskapen utan olika typer av yrkeskategorier som folkhälsovetare, barnmorskor, kroppsterapeuter (av olika slag) och dietister. Men för att så ska ske bli effektivt måste hälsovården kopplas bort från sjukvården. På så vis kommer färre behöva uppsöka vården, och mer fokus kan läggas på att bota de alvarligt sjuka.