Den 6 augusti publicerades en studie i den mycket välrenommerade vetenskapliga tidskriften NATURE med titeln ”Lithium deficiency and the onset of Alzheimers disease”. Den lämnades in för publicering nästan ett år innan den accepterades 30 juni 2025.

Studien är mycket välgjord och visar tydligt hur en brist på alkalimetallen litium, det tredje minsta grundämnet i det periodiska systemet, i många fall påverkar de processer i hjärnan som påskyndar kognitiv försämring, bland annat gällande Alzheimers sjukdom.

Här följer en sammanfattning av resultaten

Observationerna visar att endogent litium (Li) har en fysiologisk funktion som påverkar hjärnans åldrande och sårbarhet för Alzheimers sjukdom (AD). Hos människor används litium idag inom psykiatrin för behandling av bipolär sjukdom i doser som höjer serumhalten till cirka 1 000 gånger den naturliga nivån.

I studier på möss med normalt åldrande visade man att låga, men normala nivåer av litium:

  • Bevarar kognitiv funktion
  • Minskar inflammation
  • Hämmar bildning av amyloid-beta (Aβ)

I AD-modeller hos möss och råttor skyddar litium mot:

  • Amyloidavlagringar
  • Tau-hyperfosforylering
  • Neuroinflammation
  • Förlust av synapser, axoner och myelin

Effekterna förmedlas delvis genom hämning av enzymet GSK3β, som är överaktivt vid Alzeimers.

Litiumbrist i möss gav

  • Förändrat genuttryck i hjärnceller
  • Förlust av synapser och axoner
  • Försämrad Aβ-rensning
  • Minskad myelinisering

Genetik och inflammation
Litiumbrist påverkar uttrycket av flera riskgener för Alzheimers (Apoe, Trem2, Bin1, Picalm, Clu, Cd33, MS4A6A).

Litium verkar modulera mikrogliaaktivitet (hjärnans specifika immunceller), snarare än att bara öka eller minska dess aktivitet genom att:

  • Hämma GSK-3β: Litium blockerar enzymet GSK-3β, vilket minskar produktionen av proinflammatoriska cytokiner som IL-6 och TNF-α. Det gör mikroglia mindre aggressiva.
  • Skiftar mikroglia till M2-fenotyp: M2 är den ”snälla” varianten av mikroglia som främjar reparation och minskar inflammation.
  • Förbättrar fagocytos: Litium kan öka mikrogliaförmågan att rensa bort skadliga ämnen som amyloid-beta, vilket är viktigt vid Alzheimers sjukdom.
  • Skyddar nervceller: Genom att minska neuroinflammation bidrar litium till att bevara nervcellers funktion och överlevnad.

Kliniska studier och litiumsalter
Litiumbehandling har i flera studier minskat Aβ- och tau-patologi samt förbättrat kognition. Vissa kliniska studier visade effekt vid låga serumkoncentrationer (0,25–0,5 mEq/l).

Litiumbrist som sjukdomsmekanism
Litium binds av amyloid, vilket leder till lokal brist i hjärnan. Detta försämrar mikrogliafunktion och påskyndar sjukdomsutveckling. Det gör också att hämningen av GSK3 försämras, vilket i sin tur gör att mer att mer amyloid och Tau forforyleras. Litiumbrist kan därför vara en gemensam mekanism bakom hjärnans multisystem-degeneration vid AD.

(En studie från Stockholms universitet visade dock att litiumjoner har mycket svaga interaktioner med Aβ-peptider, och att de har mindre effekt på amyloidaggregation jämfört med andra metalljoner som järn, koppar och zink.) https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33909969/

Slutsats
Störningar i litiumhomeostas kan bidra till den långa tidiga fasen av sjukdomen som uppstår innan klinisk AD bryter ut. Litiumbrist försämrar mikroglial rensning av Aβ, vilket skulle påskynda amyloidpatologin. Parallellt kan litiumbrist främja ansamling av ”fosfo-tau”, samt förlust av synapser, axoner och myelin.

Utvecklingen av denna neurodegenerativa process kan påverkas av genetiska riskvarianter, liksom av miljöfaktorer och kostintag av litium. Litiumbrist är därför en möjlig gemensam mekanism bakom den multisystemiska degenerationen av hjärnan som leder till uppkomsten av AD.