ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Vegetarianer, mjölk och cancer

Nyligen publicerades en artikel i Journal of Clinical Nutrition där man jämförde vegetarianer och köttätare när det gällde risken att få cancer (läs abstract). Det media uppmärksammade var att studien visade att vegetarianer hade större risk att drabbas av tjocktarmscancer (coloncancer) jämfört med köttätare. Ett mycket märkligt fynd eftersom studien också visade att vegetarianer totalt sett hade en lägre incidens av cancer än köttätare, och då andra studier visat att risken att få tjocktarmscancer är lägre hos dem som äter mer frukt och grönsaker.

En annan märklig sak med studien var att förekomsten av cancer sammantaget bland de 52.706 personer som ingick i studien var 28 % lägre än hos befolkningen i övrigt. Med andra ord så skulle man direkt kunnat säga att det var något märkligt med urvalet eftersom det skilde sig från normalpopulationen. Studien visade också att bland de 4.979 kvinnor som drack mer än 16 gram alkohol per dag (ca ett glas vin eller en starköl) var risken att få ovariecancer mindre än hälften så stor som hos dem som inte drack något alls. Vidare så hade personer med BMI mellan 22,5 och 24,9 högst risk att få tjocktarmscancer. Den var 28 % högre än de som hade BMI mellan 20 och 22,4. För dem med ett BMI högre än 27,4 var risken 15 % lägre. Ja ibland kan man få märkliga resultat i studier. Vad kan det då bero på?

Ser vi på cancer som så är det en sjukdom som uppkommer när det blir något fel i differentieringen av cellerna. Det kan bero på ett virus, radioaktiv strålning eller någon kemisk förening (gift) som påverkar cellen så att vi får celler som förlorar sin specificitet och istället delar sig ohämmat, och kan, om det är frågan om en elakartad cancer, infiltrera och förstöra frisk vävnad, vilket slutligen leder till döden.

Den troligaste orsaken till tjocktarmscancer är att epitelcellerna i tjocktarmen blir utsatta för giftiga ämnen som kommer in i kroppen från födan eller bildas på ett ”naturligt sätt” beroende på vad man äter och hur miljön ser ut i tjocktarmen. Med miljön menar jag då främst vilken bakterieflora man har och den miljö som bildas av bakteriefloran. Det är alltså samspelet mellan bakterierna och det man äter som skapar miljön i tjocktarmen. Det finns vetenskapliga artiklar som visar att brist på mjölsyrebakterier ger ett högre pH vilket i sin tur gör att gallsalter kan omvandlas och bli än mer giftiga. Studier visar också att ett högt intag av fett gör att vi får mer cytotoxiska fettsyror i det fecala vattnet, dvs den del av tarminnehållet som står i närkontakt med tarmepitelet; att ett högt fiberintag gör att vi får mindre fecalt vattnet; att kalcium från mjölkprodukter gör att de negativa effekterna man kan få av för mycket fett minskar; att en laktovegetarisk kost minskar giftigheten på det fecala vattnet jämfört med ”normalkost”. En av de personer som studerat detta mest ingående är Prof Joseph Rafter på Karolinska Institutet. (läs mer om Rafter)

Intressant att notera är också att vissa probiotiska bakterier kan hämma enzymet beta-glucuronidas, vilket produceras av andra bakterier i tarmfloran. Om enzymet hämmas får vi mindre mängd giftiga substanser i avföringen. Enzymet förstör nämligen den avgiftning som levern gjort genom att bilda sk glucuronoider av giftiga ämnen som kommer in i kroppen.

En annan sak som rent teoretiskt skulle kunna påverka förekomsten av tjocktarmscancer är förstoppning. När transporten genom tarmsystemet går långsammare kan tarmepitelet lättare utsätts för giftiga ämnen om de finns i avföringen. Jag har dock inte lyckats hitta en enda vetenskaplig artikel som belyser detta. Däremot finns det artiklar som visat att det finns en viss genetisk disposition för tjocktarmscancer. Det är då frågan om att man kan producera högre nivåer av en tillväxtfaktor som heter IGF2. Har man den riskfaktorn är det givetvis ännu viktigare vad man äter och hur bra tarmfunktion man har.

Kombinationen av genetisk feldisposition och en kost bestående av mycket fett, lite fibrer, lite mjölkprodukter och lite probiotika samt förstoppning är därför teoretiskt sett den sämsta kombinationen.

Om vi då återgår till den nyligen publicerade studien som visade att vegetarianer hade en högre risk att få tjocktarmscancer än köttätare så motsäger den det mesta av tidigare forskning. Är då resultaten riktiga? Ja förmodligen, det finns ingen anledning att tro att de inte är sanna. Men vad kan de då bero på? Studerar man den redovisning som finns i artikeln kring vad de olika grupperna åt finns en förklaring. Först och främst så var det en mycket liten skillnad mellan intaget av frukt och grönsaker mellan grupperna. Vegetarianerna åt i snitt 32 gram mer grönsaker och 6 gram mer frukt än ”köttätarna”. Ser man däremot på intaget av mjölkprodukter så var det dubbelt så högt hos ”köttätarna”, dvs 1,5 dl mer per dag.

Som tidigare nämnts så finns det studier som visar att kalcium från mjölkprodukter har en skyddande effekt. Likaså att finns studier som visar att personer som äter laktovegetarisk kost har lägre förekomst av tjocktarmscancer. Man skulle därför kunna säga att slutsatsen av studien lika väl skulle kunna vara att risken för tjocktarmscancer är högst hos dem som har det lägsta intaget av mjölkprodukter.

Det hela visar på ett mycket tydligt sätt hur svårt det är att göra epidemiologiska studier. Det är bl a mycket viktigt att ha omfattande bakgrundsinformation kring de personerna som ingår i studien för att kunna dela upp dem i relevanta grupper. Här har man egentligen delat upp dem i fyra grupper, köttätare, fiskätare, vegetarianer och veganer, men i resultaten redovisat tre grupper genom att slå ihop de två veg-grupperna. I sina övergripande slutsatser har man sedan jämfört köttätarna med veg-grupperna, som går under benämningen vegetarianer. Men vegetarianer är egentligen en mer heterogen grupp än många tror och tydligen så dricker vegetarianer från de brittiska öarna mycket lite mjölk. Förklaringen kan kanske också vara att det var en stor del veganer i vegetariangruppen.

Ja sammanfattningsvis kan sägas att intag av mjölkprodukter, eller motsvarande med mycket kalcium, i kombination med fibrer och probiotika är ett bra sätt att minimera risken att få tjocktarmscancer. Det är något som den samlade vetenskapen lyckats visa hittills. Det är en av anledningarna till att en laktovegetarisk kost kan vara att föredra. Den nya studien i Journal of Clinical Nutrition ger ingen anledning till att ändra den uppfattningen.




2009-03-25 | Kommentarer (0)

Fullkornsbluffen – vem är det egentligen som bluffar?

I senaste numret av tidskriften 2000-talets Vetenskap (1/2009) har redaktör Bo Zackrisson en ”Toxisk epistel” kallad Fullkornsbluffen. Det han syftar på är att livsmedelsindustrin får påstå att fullkorn minskar risken för hjärtinfarkt, men han vänder sig också mot uttalandet att en hälsosam livsstil och en väl sammansatt kost rik på fullkornsprodukter minskar risken för hjärtinfarkt/hjärtsjukdom och är bra för mage och tarm. Det redaktör Zackrisson säger är alltså att detta är en bluff – att det inte stämmer med verkligheten.

Varför påstår han då detta? Ja först skall man kanske ha klart för sig att han under en längre tid kampanjat mot kolhydrater som något mycket ohälsosamt, och fullkorn innehåller ju till största del kolhydrater. Men i sin epistel är dock motiveringen att det inte finns några entydiga vetenskapliga bevis för fullkornets förträfflighet.

Så här skriver han. ”De studier som livsmedelsverket, fullkornsindustrin, vissa journalister stödjer sig på har detta gemensamt. Det är endast frågan om kortare studier, 4 till 8 veckor, med endast små förändringar av surrogatvariabler (kolesterol), och de flesta studier var finansierade av fullkornsindustrin. Mycket svaga evidens alltså.”

Han fortsätter: ”Ovetenskap, ideologi och kommersiella krafter ersätter lätt vetenskapen om skälen är tillräckligt starka. Sen finns det förstås en mängd andra skäl varför man bör undvika spannmål i maten, men det är en annan historia.”

Ja, det finns nog flera andra historier. En är att det finns många belägg för att fullkornsprodukter är bra för hälsan. Det finns också en vetenskaplig artikel från 2003 där man gör en summering av de vetenskapliga bevisen som ligger till grund för de hälsopåståenden som finns när det gäller fullkorn och minskad risk för hjärtsjukdom. Det är en genomgång av fyra större studier publicerade mellan 1998 och 2001. Totalt ingick drygt 182.000 personer i studierna och uppföljningstiden var i genomsnitt ca 10 år. (läs studien)

I den största studien ingick 75.521 personer. Det man fann i den studien var ett starkt omvänt samband mellan intaget av fullkorn och risken för hjärtkärlsjukdom. Med andra ord, ju mer fullkorn man åt desto mindre var risken att få hjärtkärlsjukdom. Studien var gjord i av forskare på Harward Medical School och Harward School of Public Health. Den sponsrades av stipendier från NIH, den amerikanska motsvarigheten till Socialstyrelsen. Så vitt jag förstår så är det inte frågan om några kommersiella intressen. (läs studien)

Hur kan det då komma sig att redaktör Zackrisson missat detta? En så erfaren man borde ju inte vara helt vilsen i den medicinska litteraturen. Men det kanske beror det på att det inte passar in i hans tes om att allt som innehåller kolhydrater är skaldligt och att han undviker att läsa om sådant som inte stämmer med hans världsbild.

Många som följer den medicinska debatten är dock medvetna om att även forskarna kan ha olika åsikter. Jag har skrivit om det tidigare, och det beror på att man nästan kan visa vad som helst i kliniska studier. Det hela beror på hur man designar dem. Det redaktör Zackrisson refererar till när han drar sina slutsatser är en sk metaanalys från Cochrane institutet (läs studien), dvs en sammanställning av alla de studier som finns på ett visst område. Vid metaanalyser har man dock vissa selektionskriterier, dvs man plockar ut studier av en viss typ. I det här fallet så var selektionskriterierna följande:

”We selected randomised controlled trials that assessed the effects of wholegrain foods or diets containing wholegrains, over a minimum of 4 weeks, on CHD and risk factors. Participants included were adults with existing CHD or who had at least one risk factor for CHD, such as abnormal lipids, raised blood pressure or being overweight.”

Den “endpoint” man hade i studierna var minskning av någon av riskfaktorerna. Det är det typiska upplägget för en läkemedelsstudie, dvs man delar upp försökspersonerna i minst två grupper varav en får ”behandling” och en får placebo. Behandlingen i det här fallet var att äta mer fullkorn än den andra gruppen.

De studier jag refererar till och som visar på hälsofrämjande effekter av fullkorn är sk epidemiologiska studier. Man följer en grupp människor över en längre tid och noterar hur de lever och vilka sjukdomar de råkar ut för. I det här fallet tittade man på hur många av dem man följde som insjuknade i hjärtkärlsjukdomar.

När man skall se hur olika levnadsvanor påverkar vår hälsa så är givetvis de epidemiologiska studierna betydligt bättre. Att göra studier och titta på ”surrogatvariabler”, som Zackrisson säger, dvs hur riskfaktorer ändras, är ett enklare och billigare sätt att göra studier på. Tyvärr passar de inte alls när man har med livsstilssjukdomar att göra. Det enda man får ut av dem, och som man fick ut av de tio som ingick i metaanalysen, var att det bara förmodligen är bra att äta fullkorn av havre för att minska risken för hjärtkärlsjukdomar. Detta eftersom de flesta studierna var gjorda med havre. Det är detta som ”epistelförfattaren” kallar svaga evidens.

Sammanfattningsvis kan man dock med mycket stor säkerhet säga att en kost bestående av stor andel fullkorn har en mycket gynnsam effekt för att motverka risken för hjärtkärlsjukdomar. För att dra den slutsatsen är det inte alls frågan om några ”kortare studier, 4 till 8 veckor, med endast små förändringar av surrogatvariabler (kolesterol)”. Det är frågan om epidemiologiska studier med tusentals människor som man följt över många år. En i övrigt hälsosam livsstil där man också äter mycket frukt och grönt samt motionerar regelbundet gör att risken minskar ännu mer. Det finns det klara vetenskapliga bevis för. Sen finns det förstås en rad andra skäl till varför man bör äta fullkorn, men det är en annan historia. Så frågan är vem det är som bluffar och varför?

2009-03-09 | Kommentarer (0)

Ny koststudie i NEJM – kejsarens nya kläder

Nyligen publicerades en artikel i den ansedda tidskriften The New England Journal of Medicin (NEJM) där man jämför hur bra olika kostregimer fungerade när det gällde att gå ner i vikt (klicka här). Det var en mycket stor och påkostad studie som innefattade 811 överviktiga personer, vilka följdes i två år. Personerna skulle äta ca 750 kcal mindre än de brukade och motionera 90 minuter i veckan. De var uppdelade i fyra olika grupper beroende på hur mycket fett, protein och kolhydrater de skulle äta.

Resultatet blev att det inte spelade någon direkt roll om energin i kosten huvudsakligen kom från fett, protein eller kolhydrater, när det gällde hur väl man lyckades med att gå ner i vikt. Medelvärdet för viktnedgång i de fyra olika grupperna var i stort sätt densamma, ca 4 kg per person efter 24 månader.

Slutsatsen man kan dra, och något som alla vet, är att man kan gå ner i vikt om man äter färre kalorier än normalt och motionerar. Studien visade också att olika riskmarkörer för hjärtkärlsjudomar sänktes, något som visats hundratals gånger tidigare i andra studier när man motionerar och går ner i vikt.

Varför gör man då en sådan studie, där 811 försökspersoner rekryterats och säkerligen 30-40 personer från sjukvården varit inblandade, samt 17 personer, varav de flesta läkare eller personer som doktorerat, varit medförfattare till artikeln. Jo anledningen, enligt artikelförfattarna, är att man vill komma med ett inlägg i debatten kring vilken typ av kost som är bäst för viktnedgång. Ett mycket dyrt debattinlägg utan egentligt värde enligt min mening.

Att göra den här typen av studier är mycket komplicerat och kostsamt. Ju fler parametrar man skall studera och ju fler som deltar, desto högre kostnad. Det största problemet med den här typen av studier är dock att få de personer som är med i studien att följa de givna förutsättningarna, och för dem som genomför studien kontrollera att så sker. Här hade man trots massiva insatser endast fått 645 av de 811 som startade studien att fullfölja den, och de flesta som fullföljde studien åt inte efter de anvisningar som gällde.

Av de fyra kostgrupperna fanns det två ytterligheter, en med hög kaloriprocent kolhydrater, 65%K;15%P;20%F och en men hög kaloriprocent fett och protein, 35%K;25%P;45%F. Det hade egentligen räckt med dessa två för att uppnå målet med studien. De övriga bara komplicerar studien och gör den mer kostsam.

Ser vi mer i detalj på dessa två ytterlighetsgrupper kan vi dock konstatera att de inte alls var så skilda. Vid slutet av studien hade de som skulle ha högst kolhydratsnivå 53 % och inte 65 % som studien föreskrev. De som hade dieten med högt fett hade bara 35 % fett mot föreskrivna 45 %. Alla de olika dieterna verkade gå mot 50 %K;20%P;30%F, vilket kanske är någon form av snittdiet i dagens samhälle.

Intressant är att se att de gruppmöten som man kontinuerligt hade för att se till att patienterna följde upplägget på studien hade stor betydelse för viktnergången. Ju fler sådana möten man var med på desto mer gick man ner i vikt. Detta oavsett vilken kost man åt. Slutsatsen man kan dra är nog att det är viktigare med personligt stöd i att minska kaloriintaget och öka mängden motion än vilken diet man äter för att gå ner i vikt. Tyvärr finns det inte redovisat i studien hur mycket de olika grupperna motionerade trots att man under ”metodavsnittet” påstår att man använt ett speciellt frågeformulär samt ett ”online self-monitoring tool” för att ta reda på det. Man kan ju fråga sig om man bara glömt bort att redovisa siffrorna eller om det finns någon annan anledning till att de utelämnats.

Slutsatsen man kan dra är att man använt mycket tid och pengar till att få fram något som de flesta initierade redan kände till. Skall man verkligen svara på frågan hur olika ”extremdieter” som t ex LCHF påverkar viktnergången på lång sikt behövs ett helt annat upplägg och betydligt bättre kontroll på att de som är med i studien följer studieprotokollet. Tyvärr är det ytterst svårt eller nära nog omöjligt att göra sådana studier då vi har med människor att göra.

På tal om koststudier så finns det också en som omnämns i senaste numret av Postens tidskrift Du&Co. Studien kanske inte var lika påkostad, och tidskriften Du&Co inte lika gångbar i medicinkretsar som NEJM, men dock minst lika intressant, om inte intressantare. Det är egentligen en studie från 1997 som också står omnämnd i ”Fettbokslut” från hamburgerkedjan Max.

Studien bestod av att en person, Johan Groundstroem, som förutom frukost bara åt på hamburgerkedjan Max under 90 dagar. Måltiderna bestod av Delifresh-måltider (hamburgare eller kycklingburgare), men pommes frites och läsk ersattes med minimorötter eller fruktsallad och mineralvatten. Resultatet blev en viktminskning från 128 till 97 kg, dvs med dryga 30 kg.

Studien visar egentligen på samma sak som den i NEJM, dvs att det är inte vilken kost man äter som avgör om man går ner i vikt utan hur mycket man äter. Genom att läsa försökspersonens blogg (minimizeme.se) kan man se hur det gick till. Anledningen till att försökspersonen gick ner i vikt var helt enkelt att han åt betydligt färre kalorier än vad han gjorde av med. Enligt redovisning på bloggen så var kaloriintaget bara ca 1300-1350 kcal per dag. En person på dryga 100 kg förbränner ca 1500 kcal mer per dag utan någon extra motion. Kaloriunderskottet gav alltså en viktnedgång på 30 kg på 90 dagar – inte alls konstigt! Att det huvudsakligen var Delifresh-måltider som utgjorde kaloriintaget spelade ingen roll.

Som alla vet så går det dock lika bra att äta sig sjuk och fet på dessa hamburgerrestauranger, det har ju Morgan Spurlock visat i sin film ”Super Size Me”. Skillnaden med det svenska försöket var att man bytte ut pommes frites och läsken med kalorisnålare och nyttigare varianter såsom morötter och fruktsallad, samt att försökspersonen åt mycket mindre. Spurlock åt ca 5.000 kcal per dag. I det svenska försöket ingick också en frukost bestående av fil, müsli, en halv banan och en skiva hårt bröd, medan man i Spurlocks film åt McDonalds rätt igenom. Ser vi på fördelningen av makronutrienter i Groundstroems bantningsexperiment så var den ca 55%K;22%P:23%F, dvs ganska nära de svenska näringsrekommendationerna.

Vad lär vi oss av detta? Jo att man inte behöver genomföra stora kostsamma vetenskapliga studier för att bevisa något som alla egentligen vet – och som många redan visat i andra studier. Det hela blir som mycket av dagens forskning, dvs ”kejsarens nya kläder”. Resultaten basuneras ut via olika nyhetsmedier som om det vore något alldeles extra när det egentligen inte tillför någonting i debatten.

Det effektivaste sättet att gå ner i vikt är att äta mindre än vad man gör av med, och i slutändan spelar det inte så stor roll vad man äter. Tilläggas bör dock att det är viktigt att äta en varierad blandkost med mycket frukt och grönt för att inte bli sjuk.

2009-03-05 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se