ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Det beror på genuttrycket och inte generna

Man hör mycket idag om gener och dess betydelse för sjukdom och hälsa. Nu senast var det något om att man hittat en gen som påverkar om vi blir feta eller inte. Och visst våra gener har en stor betydelse. Det är ju generna som ser till så olika proteiner bildas, och det är proteinerna som i grunden styr alla reaktioner som sker i kroppen genom att vara både verktyg och byggblock. Men så enkelt är det inte att man bara utifrån att identifiera en gen kan säga om man skall bli sjuk eller frisk.

Generna som innehåller koden för proteiner sitter ju i våra kromosomer. Människan har 46 kromosomer varav 23 ärvs från mamman och 23 från pappan. Kromosomerna är uppbyggda av DNA men bara en del av detta DNA kodar för proteiner. Det mesta av vårt DNA i våra kromosomer är faktiskt bara nonsens-DNA, och det är bara några få procent som utgör våra gener. Det har bl a det stora ”Human Genome Project” visat (läs mer). Det har också visat att det förmodligen ”bara” finns ca 30.000 olika gener som bildar proteiner. Men det är ju egentligen en ofantlig mängd olika proteiner som kan bildas. Varje protein har också en specifik funktion, och ibland kan olika protein bygga strukturer med andra ämnen som åter har en annan funktion.

Alla människans celler innehåller dessa gener, men det intressanta är att ingen cell producerar alla proteinerna samtidigt. Det gör inte ens ”urcellen” som bildas när en spermie och ett ägg smält samman och celldelningen börjar. Vi får också ganska snabbt en rad olika celltyper genom sk differentiering. Dessa blir mycket specialiserade där vissa gener aldrig kommer att användas.

Tar vi ett stort kliv framåt i fosterutvecklingen, och har den färdiga människan framför oss, så har hon en mängd olika celltyper som alla har olika funktion trots att de har samma DNA och gener. Vi har t ex tre typer av muskelceller, två typer av benceller, flertalet olika typer nervceller, olika typer av epitelceller och en rad olika blodceller. Varje organ byggs också upp av flera olika celltyper. Många känner säkert till beta-cellerna i bukspottkörteln som producerar insulin. Alla celler i kroppen har generna för att producera insulin, men det är bara beta-cellerna som använder genen – har genuttrycket. Vad som egentligen styr denna differentiering vet man inte idag. Det får fortfarande betecknas som en av livets oupptäckta gåtor.

Det hela är alltså frågan om vilka gener som används i cellerna. För att komplicera det ännu mer så är det också så att en specifik celltyp inte hela tiden använder de gener som den ibland använder. Det finns sk feedback mekanismer som gör att när ett protein producerats i tillräcklig mängd så stängs genen av en stund. Hela människan är ett enormt närverk av olika typer av sådana feedback-system som strävar efter att vi skall vara i balans.

Det som påverkar vilka gener som är aktiva i de olika cellerna, vilket genuttryck de har, beror förutom på vilken celltyp det är, på hur vi lever vårt liv. Det beror på vad vi äter och dricker, när vi gör det, hur mycket vi rör på oss och hur mycket vi vilar.

Ett enkelt exempel för att illustrera det är att vi kan ”träna” upp vår kropp att tåla vissa gifter. När det gäller alkohol så kan vi faktiskt vår lever producera mer av det enzym som bryter ner alkohol om vi ofta dricker alkohol. Genuttrycket för det protein som bryter ner alkohol till acetaldehyd, enzymet alkoholdehydrogenas, och det protein som sedan bryter ner acetaldehyden till pyruvat, acetaldehyddehydrogenas, ökar så att vi får mer enzym och en snabbare förbränning. Dricker vi inte alkohol på några månader minskas genuttrycket och vi blir lättare berusade när vi dricker. Detta gäller dock inte alkoholister med leverskador.

När man nu i den moderna forskningen kan påvisa att personer med vissa sjukdomar har den eller den andra genen är det ofta frågan om någon mutation av en gen som alla har. En mutation är en liten variation i genen som gör att det protein som bildas från den kan ha en liten annan funktion. Om det är ett enzym så kan den reaktion som enzymet skall katalysera ske långsammare eller snabbare. Enzymet kan också förändras så att det lättare störs i sin funktion av något annat ämne. Det skulle teoretiskt kunna betyda att om man äter ett speciellt ämne så hämmas enzymet, men äter man inte detta ämne så fungerar det alldeles utmärkt. Det är förmodligen det som är en av anledningen till att vissa människor tål olika ämnen olika väl. Och då menar jag annat än allergiska reaktioner. Man kanske blir tröttare, mår lite illa, känner sig lite yr eller blir lätt deprimerad. Detta gäller dock bra dem som har den specifika mutationen och ätit det speciella ämnet som kan påverka.

Ett exempel på hur en mutation kan ha betydelse för ett enzyms funktion är ett enzym som har betydelse för hur ämnet homocystein omsätts i kroppen. Enzymet är beroende av vitaminet folat (folsyra). Om man har mutationen från bägge föräldrarna, vilket ca 12 % av européerna har, så fungerar enzymet sämre. Detta kan dock kompenseras med ett högre intag av folat, vilket innebär att dessa personer måste ha en kost med mer folat för att må bra.

Det här med mutationer och genuttryck är ett forskningsområde där vi vet väldigt lite och där det också är mycket svårt att forska på med dagen forskningsmetoder. Vi får ju inte samma reaktion hos alla försökspersoner när vi tillför en testsubstans. Om man då inte först har full koll på genuttrycket och ifall det finns några mutationer i dessa gener hos försökspersonerna så går det inte att säga vad dessa olika reaktioner beror på.

Så även om man nu basunerar ut att man hittat en ny gen som gör att man blir fet eller en annan gen som gör att man får cancer, så är det i slutändan vårt genuttryck, dvs om dessa gener används, men ofta och i kombination med en rad andra gener och dess genuttryck, som avgör om man skall bli sjuk eller inte. Och hur vi lever har stor betydelse för genuttrycket.

Hur vi mår är i grunden en kombination av gener och genuttryck. Genuttryck är i sin tur beroende på kost, aktivitet och vila. Kosten påverkar både vilken näring vi får in i kroppen och vår tarmflora, och aktivitet och vila hur vi omsätter de ämnen vi har fått in i blodet. Omsättning innebär både förbränningen och hur de slaggprodukter som bildas försvinner ut ur kroppen.

Ett exempel på hur kosten hänger ihop med genuttrycket är att insulin har en hämmande effekt på en gen som kallas SKN-1, vilken har stor betydelse för vårt försvar mot fria radikaler och i förlängningen på åldrandet. Det innebär att personer som äter mycket ”snabba” kolhydrater, som ger överproduktion av insulin eller personer som har sämre insulinkänslighet och därför måste producera större mängder av insulin förhållande till kolhydratintaget, lättare blir sjuka och åldras i förtid (läs mer). För personer med sämre insulinkänslighet är det därför ännu viktigare att äta en kost med mycket antioxidanter.

Ja, allt hänger ihop i en lång kedja där samma regel gäller som för alla kedjor. Det är den svagaste länken som gör att kedjan brister. Som tur är består människokroppen av en mängd ”kedjor” i ett stort nätverk. Det gör att det ofta krävs ganska lång tid och många ”brustna kedjor” innan vi blir sjuka. Kroppen har också förmåga att reparera ”trasiga kedjor”, så om nätverket av kedjor inte är helt förstört finns alltid en möjlighet till ett lånt och friskt liv.

2009-02-26 | Kommentarer (0)

Grundkurs i matsmältning

Ofta sätter man likhetstecken i kostdebatten mellan vad man äter och vad som kommer kroppens celler tillgodo (eller skada). Det är dock något som inte riktigt stämmer. Hur vi äter har betydelse och skiljer sig mellan människor. Då menar jag inte om vi äter med kniv och gaffel eller kanske pinnar, utan hur vi kombinerar olika matvaror med varandra, hur vi finfördelar maten eller när på dygnet vi äter.

Det är alltså inte bara frågan om hur mycket kolhydrater, fett eller protein vi får i oss. Det är naturligtvis viktigt på många sätt, men ännu viktigare är det att hela processen fungerar. Vadå process – kanske någon undrar? Jo, maten måste ju komma in i kroppen också, dvs brytas ner av magsafter och matsmältningsenzymer och sedan tas upp i blodbanan för att föras vidare ut till kroppens alla celler. Även om det i stort fungerar på samma sätt hos alla oss människor så kan det variera en del.

Likt allt som sker i kroppen är det en mycket sinnrik och komplicerad process. Ser vi på de tre makronäringsämnena så har de alla olika sätt att brytas ner och ta sig genom tarmepitelcellerna i blodbanan.

Nerbrytningen av kolhydrater börjar redan i munhålan med hjälp av salivamylas, ett enzym som spjälkar stärkelsen (kolhydratskedja bestående av glukosmolekyler) i bröd, pasta, ris, potatis etc. Hur mycket det spjälkas beror på hur stor salivutsöndring vi har och hur väl vi tuggar maten. Nedbrytningen avbryts sedan i magsäckens sura miljö för att sedan fortsätter i tunntarmen, där stärkelsen bryts ner till slutprodukten glukos av andra enzymer. Stärkelsen måste faktiskt brytas ner fullständigt till glukos innan den kan tas upp i blodet.

En annan typ av kolhydrat, vanligt socker, som är en disackarid bestående av glukos och fruktos, kan inte spjälkas av amylas. Det bryts ner först i tunntarmen av enzymet sackaras som bildas av tarmepitelcellerna. Sockrets beståndsdelar kan därför inte heller komma in i kroppen innan denna nerbrytning skett.

Ser vi på protein så börjar spjälkningen av dessa ämnen i magsäcken. Den sura miljön tillsammans med enzymet pepsin sätter effektivt igång processen. Ju mer man tuggar maten, och på så vis finfördelar den, desto effektivare är nerbrytningen. Äter man bitar av kött försvåras nerbrytningen avsevärt. Nu finns ju protein i de flesta livsmedel såsom mjölk (3,5 %), men också i bröd (5-10 %) samt frukt och grönsaker (0,5-5 %). Mest protein per viktenhet finns dock i olika former av animalisk föda. Skillnaden är dock stor mellan hur kroppen kan bryta ner proteiner i dessa livsmedel. Mycket beror strukturen på själva födoämnet, hur de är tillagade och hur väl vi tuggar maten. Protein i flytande livsmedel är generellt lättast att tillgodogöra sig.

Efter magsäcken fortsätter nerbrytningen av protein med hjälp av flera olika typer av enzymer som bildas i bukspottkörteln och utsöndras i tolvfingertarmen. De långa kedjorna av aminosyror (20 olika) som bygger upp våra olika proteiner bryts då ner till små fragment eller enskilda aminosyror. Dessa kan sedan tas upp av tarmepitelcellerna, men innan de går vidare in i blodbanan bryts allt ner till enstaka aminosyror inuti tarmepitelcellerna.

Fett, det tredje av våra makronäringsämnen, finns det många olika typer av. De har alla det gemensamma att de har svårt att lösa sig i vatten. Och det är samma sak med fetter som med de andra ämnena, de måste brytas ner för att kunna tas upp i kroppen. Nedbrytningen sker huvudsakligen med olika typer av enzymer kallade lipaser. Det börjar med magsäckslipas och fortsätter senare i övre delen av tunntarmen men pankreaslipas. Det har då blandats med gallan som töms ut i tolvfingertarmen. Gallan har förmågan att finfördela fettet och se till så att de olika lipaserna, som delvis bildas i bukspottkörteln, lättare kommer åt att bryta ner fettet till glycerol och fettsyror. Dessa kan sedan tas upp av tarmepitelet för att sedan inne i cellerna återbildas till triglycerider, som sedan hopklumpade utsöndras till lymfan som små fettpartiklar kallade chylomikroner.

Det intressanta och något märkliga är att allt som tas upp av tarmepitelcellerna både i tunntarmen och tjocktarmen, förutom chylomikronerna, går via portvenen direkt upp till levern. Chylomikronerna följer istället via lymfan ut till stora hålvenen som går till hjärtat, för att sedan via aortan distribueras ut fettpartiklarna i hela kroppen. Varför kan man undra?

Man kan också undra varför allt måste brytas ner till små beståndsdelar innan det tas upp i kroppen. Varför detta besvär med att bryta ner och sedan bygga upp. Men egentligen är det inte så konstigt. Det är helt enkelt frågan om en skyddsmekanism som utvecklats genom årmiljonerna. Det gör att bara det som är bra för oss kan komma in i kroppen. Denna ”kontrollmekanism” är en förutsättning för hela vår existens.

Något som är viktigt för att denna nedbrytning skall vara så effektivt som möjligt är att de enzymer som bryter ner dem kommer åt att göra det. Ju mer finfördelad maten är desto lättare kommer enzymerna åt att verka. Om en bit mat sönderdelas så att bitarna bara blir en tiondel så stora som tidigare, så blir yta som enzymerna kommer åt 10 gånger större, och nedbrytningen likaså. Det här kan ha viss betydelse för blodsockret. Rent teoretiskt får man inte lika högt blodsocker om man sväljer hela bitar av pastan än om man tuggar ordentligt. Den yta som enzymerna kommer åt blir då betydligt mindre.

Den som tror att det skulle vara ett bra bantningstips att inte tugga maten bör dock se upp. Om vi inte smälter maten ordentligt kommer vi inte heller åt alla vitaminer, mineraler och antioxidanter den också består utav. Risken finns att vi blir undernärda och lättare sjuka. Likaså kommer det ner en annan typ av näringsämnen till våra tarmbakterier i tjocktarmen, vilket kan ändra på balansen. Exempelvis kan osmält kött gynna de köttälskande förruttnelsebakterierna, vilket gör att vi kan få problem med illaluktande gaser eller en försvagad tarmslemhinna.

Det intressanta är att kroppen har en förmåga till anpassning. Om vi brukar äta en speciell kost så producerar kroppen efter ett tag oftast tillräckligt med den typ av matsmältningssafter som behövs för att bäst kunna bryta ner födan. Det finns också olika ämnen som kan stimulera både produktion och utsöndring av olika enzymer. Ett exempel är att vitlök stimulerar utsöndringen av pepsin och saltsyra. (Klicka här) Det betyder att vi har lättare att bryta ner kött om vi också äter vitlök till. Det finns flera andra ämnen, och då främst kryddor, där det finns beskrivet att det hjälper matsmältningen på olika sätt. Av dessa kan nämnas ingefära, chili, kanel, och kardemumma. Förmodligen finns det många andra liknande mekanismer, men det är svårt att hitta några publicerade vetenskapliga studier kring det.

2009-02-21 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se