ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Inflammation – orsaken till sjukdom

Den senaste trenden inom hälsa är att det är inflammationer i kroppen som är orsaken till sjukdomar som bl a hjärtinfarkt, diabetes, cancer och t o m schizofreni. Jag är benägen att delvis hålla med, men därifrån till att förklara orsakssammanhanget på ett trovärdigt sätt är inte så lätt. Det hela är mycket komplext och det behövs betydligt mer grundforskning. Jag skall dock försöka reda ut det hela.

Om vi tar det från början så måste vi vara medvetna om att människan och allt annat liv har utvecklats i samspel med de mikroorganismer vi har runt oss – det är främst frågan om olika bakterier. Det finns tusen och åter tusen olika arter överallt på vår jord – djupt ner i havet, i varma källor, på marken och på allt levande. Inne i levande organismer, och då menar jag hos människan, i den del som ligger mellan hunden och magtarmkanalen (mellan ektodermal och endodermal vävnad på fackspråk), finns inte några mikroorganismer. Det skall i alla fall inte göra det.

Vi skall också vara medvetna om att allt liv – växter som djur – hela tiden står i en ständig kamp mot de nedbrytande krafter som dessa mikroorganismer utgör. Det har därför under hela evolutionen varit ett konstant ”tryck” från mikroorganismerna, vilket gjort att bara de livsformer som klarat av de nerbrytande krafterna – adapterats till omgivningen – har överlevt och fört arten vidare. På ett sätt är detta mycket märkligt och svårt att förstå, men å andra sidan fullt naturligt, för annars skulle arten inte finnas till.

Det är bl a med den utgångspunkten vi måste ta oss an sjukdomar och hälsa – bakterierna har en viktig betydelse. För ett vet vi med säkerhet. När vi dör, och det syresatta blodet slutar föra näring ut till alla kroppens celler och att föra bort avfallsprodukter, så tar bakterier och svampar direkt över och börjar bryta ner den mänskliga vävnaden. Samma princip gäller för allt liv – växter som djur. När livsprocesserna upphör tar mikroorganismerna över och återbördar all materia till jordens kretslopp.

Men hur kopplas då detta ihop med inflammation och sjukdom? Jo, med detta ständiga hot från mikroorganismer måste det finnas system i kroppen som kan klara av att hantera situationen när någon mikroorganism kommer in genom vårt skyddande lager. Dels har evolutionen gjort att vårt ”skal” är mycket effektivt på att förhindra dessa potentiella inkräktare, och dels så har det skapats system som tar hand om dessa inkräktare om de skulle bryta igenom barriären.

Detta system som skyddar oss, förutom det mekaniska skyddet, är givetvis immunsystemet – ett enormt komplext system av celler, signalsubstanser och andra kemiska ämnen som har till uppgift att tillintetgöra ”fienden”.

En av försvarsmekanismerna i immunsystemet går under benämningen inflammation. Det hör till det sk medfödda immunsystemet och har flera funktioner. Om vi stukar en fot eller kanske sträcker oss – någon vävnad i kroppen skadas eller går sönder – kan vi också få en inflammation. En aktivering av kroppen som gör att skadan läker. Men dessa lite större skador är egentligen samma sak som när mikroorganismer kommer in i kroppen. Skillnaden är bara den att mikroorganismer ger mycket små mikroskopiska skador. Men de måste ändå repareras. I bägge fallen sker det genom att kroppen startar en inflammatorisk process där tusentals olika reaktioner sker för att återställa allt och läka skadan.

För att detta skall fungera måste vi ha tillgång till tusentals olika kemiska ämnen. Kolhydrater, fett, protein, mineraler, vitaminer, antioxidanter är bara samlingsnamn för alla dessa. Det är givetvis kosten – vad vi äter och dricker – som avgör om vi har tillräckligt av alla dessa ämnen. Vissa är viktigare än andra och kallas för essentiella. Kroppen kan inte producera dessa utan måste få dem genom kosten. Det finns kanske ett hundratal olika essentiella ämnen. Men även ämnen som inte är essentiella kan vara viktiga att äta. Trots att kroppen kan producera dem själv så kan vi ibland finnas i för små koncentrationer. Att då få in ämnet via kosten är naturligtvis en hjälp.

Kosten är alltså det väsentligaste när det gäller människans hälsa. Fattas något eller om vi får i oss för mycket något (förgiftning) fungerar vi inte optimalt. Detta gäller allt från att hålla rätt kroppstemperatur till nybildning av celler (varje dag dör ca 500.000 miljoner celler som måste nybildas) till läkning av skador, både på makro och mikronivå.

Men åter till inflammationen och våra sjukdomar. Evolutionen har alltså gett oss ett system för att ta hand om mikroorganismer och skador i kroppen. Om inte skulle varje litet sår på huden eller minsta läckage från tarmkanalens ca 100 billjoner bakterier kunna vara dödligt. Våra barriärer är ju inte så starka, och både huden, lungorna och magtarmkanalen kan ibland släppa in ”ovälkomna gäster” som skapar små inflammationer. Vi har alltid ett litet inflammationstryck i kroppen, och hur stort det är beror givetvis på hur god kondition våra barriärer har.

Ju mer mikroorganismer som kommer in i kroppen desto mer inflammationer kommer det att bli, och ju mer belastas ”inflammationssystemet”. Om vi då inte får i oss rätt kost är risken stor att allt inte fungerar som de ska.

Vanliga brister kan något mineral, vitamin, aminosyra eller fettsyra. Det kan också vara så att det finns lite för mycket av något ämne vilket gör att en annan reaktion går långsammare. Det finns en massa olika saker som kan gå fel, men kroppen har en enorm förmåga att klara av små obalanser och rätta till felaktigheter. Människan är självläkande – har en förmåga att hela tiden reparera fel som uppstått. Längre tid av brist på något viktigt födoämne eller för mycket av något annat gör dock att man får svårare att rätta till felen. Det är då vi blir sjuka!

Nu är det ju också så att när läkningen av den skada som startade inflammationen är klar så måste inflammationen avslutas. Vi har därför processer som är pro-inflammatoriska och anti-inflammatoriska. I flera av dessa processer har de essentiella fleromättade fettsyror ALA (omega-3 fettsyra) och LA (omega-6 fettsyra) en central roll. Dessa omvandlas nämligen i kroppen, via andra omega-3 och omega-6 fettsyror, till bioaktiva ämnen som reglerar graden av inflammation och antiinflammation.

Mycket av kroppens olika processer hänger också ihop med varandra. Sålunda kan en felaktig kost med för lite prebiotika (näring till de hälsosamma tarmbakterierna, probiotika) göra så att tarmslemhinnan försvagas. Detta eftersom många av de probiotiska bakterierna bl a producerar näring för tarmepitelcellerna, och med felaktig kost kan slemhinnan försvagas och bakterier eller bakterierester läcka in i kroppen. Där kan de fastna i blodbanorna eller annan vävnad och skapa mikroinflammationer. Immunsystemet ser ämnena som ett hot och de processer som skall skydda oss mot hotet – inflammationen – startas.

Men har vi för mycket av de ämnen som behövs för att starta och underhålla inflammationen finns risken att den pågår för länge och vi får en ”ärrvävnad” som är onödigt stor. Upprepas det många gånger får vi en nedsatt funktion i den vävnad som drabbats. Förmodligen är det orsaken till många av våra kroniska sjukdomar och för tidigt åldrande.

Men om vi har tillräckligt med antiinflammatoriska ämnen är chansen större att allt förlöper så att vi får en fullständigt frisk återskapad vävnad.

Åter är det, som alltid, frågan om att ha balans. Här mellan ämnen som startar inflammationen och ämnen som hämmar den. Men grunden är alltså att vi har ämnen som kommer in i kroppen och som gör att inflammationen tar fart i första skedet.

Tyvärr är det så att vår västerländska kost har för stor andel av de ämnen som behövs för att starta och underhålla en inflammation. Detta i kombination med att många har en dålig tarmflora beroende antibiotikakurer och för lite prebiotika i kosten, gör inte saken bättre. Många människor har hela tiden ett för stort inflammatoriskt tryck som i längden gör dem sjuka.

Var inflammationerna äger rum i kroppen är då avgörande för vilken typ av sjukdom vi får. Vad som styr var inflammationerna äger rum kan vara många faktorer, men det kan säkert bero på vilken typ av mikroorganism som orsakar inflammationen, men också andra kostkomponenter och hur bra cirkulation vi har. Motion ökar cirkulationen och snabbar på många av kroppens processer. Det kan göra att inflammationsgraden minskar. Men det hela är mycket komplext och idag finns det ingen som vet hur allt detta hänger samman. Vi behöver mycket mer grundforskning kring detta.

Intressant i sammanhanget är att flera av de storsäljande läkemedlen har en verkningsmekanism att går ut på att bromsa den inflammatoriska processen. Det kan ske på flera olika sätt och ibland lite oväntat. Effekten på minskad dödlighet med hjälp av de kolesterolsänkande statinerna tror många huvudsakligen beror på att de blockerar inflammatoriska processer och inte för att LDL-kolesterolet sjunker.

Hur skall man då förhålla sig till detta? Jo den bästa strategin är att försöka minimera risken för inflammation. Och bästa sättet för det är att ha en väl fungerande magtarmkanal (från munhåla till anus). Det får man om man har en balanserad tarmflora med mycket laktobaciller och bifidusbakterier, men även en rad andra typer av bakterier kan ha betydelse. Och slutligen, för att få denna balanserade tarmflora så måste man äta en kost som ger tarmfloran näring.

Så till syvende och sist är en av de största orsakerna till våra sjukdomar mikroorganismer. Men det är vår förmåga att hantera dessa mikroorganismer som avgör om vi blir sjuka. Och hur vi kan hantera dem beror på vår kost. Den avgör både hur effektiv vår skyddsbarriär är och hur stort inflammationstryck vi får när barriären läcker in bakterier eller bakterierester.

För den som vill läsa mer om hur de olika processerna inflammation och antiinflammation fungerar så rekommenderar jag professor Undurti N Das artiklar i ämnet. Vad professorn dock inte tar med i beaktande är tarmflorans betydelse i sammanhanget.

2009-01-29 | Kommentarer (0)

Sannas matbok – IFD-mat

Nyligen läste jag Sanna Ehdins senaste bok, ”Sannas matbok – för den självläkande människan”. Jag var mycket spänd på vad hon skulle skriva eftersom det i förhandsinformationen framgick att den skulle behandla den nya trenden IFD-mat (inflammationsdämpande mat).

Jag har alltid varit fascinerad av Ehdins tankegångar om hur man skall leva för att må bra. De stämmer i stora stycken väl överens med mitt eget sätt att se på hur man bygger hälsa och orsakerna till varför vi blir sjuka. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att närvara vid någon av hennes många föredrag där hon berättat mer i detalj om sina tankar. Jag har inte heller läst någon av hennes tidigare böcker, utan bara med jämna mellanrum tagit del av informationen på hennes hemsida. Det var därför med extra stort intresse jag satt mig ner och öppnade boken.

Boken är en ur grafisk formgivningssynpunkt ett mästerverk - vackra smakfulla bilder på mat, och ibland på författaren själv. Jag visste att boken skulle innehålla en massa recept, men jag trodde inte att just dessa skulle dominera boken. Och som kokbok för nyttig mat är den alldeles utmärkt. Men jag hade inte köpt den för alla recepten, utan för att få en mer ingående beskrivning kring varför maten hon rekommenderar är så bra och hur hon rent vetenskapligt beskrev konceptet IFD-mat. Sanna Ehdin har ju en gedigen naturvetenskaplig utbildning och har doktorerat i immunologi. Hon satt också i styrelsen för BioGaia under flera år och borde ha god kunskap kring probiotika. Mina förväntningar var höga.

Jag visste dock innan att IFD-mat bygger på att varje matvara får ett värde när det gäller dess förmåga att skapa eller förhindra inflammation i kroppen, och inflammation är grunden för de flesta av våra sjukdomar. På den utmärkta webbsiten NutritionData.com har man i drygt ett år redovisat varje matvaras IFD-värde (IF Rating™), men jag har inte riktigt satt mig in i vetenskapen bakom. Jag har dock rent intuitivt tyckt att värdena för vissa matvaror varit lite märkliga. Man skall dock inte dra några slutsatser innan man satt sig in i frågan, och jag trodde nu att jag skulle få svaret.

Boken blev dock ur det perspektivet en liten besviken. Det berodde främst på att det inte framgick vilken vetenskaplig grund som IFD-maten vilar på. Det som står är att det är ”en amerikansk metod som integrerar mer än tjugo olika pro- och antiinflamatoriska faktorer”, samt att ”formeln för att bestämma IFD-värdena räknades ut från dussintals publicerade studier”. Men dessa fanns det inga referenser till.

Det finns dock 27 referenser i slutet av boken som berör ”Maten som ger balans”. En av dessa var mycket intressant. Det var en artikel av professor Undurti N Das som berörde hur essentiella fettsyror kan minska sjukdomsbelastningen. Jag kände inte till honom tidigare, men han verkar vara en mycket produktiv person med 270 vetenskapliga artiklar i PubMed, skrivna från 1977 och framåt. I sina senaste publikationer beskriver han de grundläggande mekanismerna kring inflammation, samt hur våra essentiella fettsyror såsom ALA och LA påverkar detta. Dessa två fleromättade fettsyror finns i alla celler, och hör till gruppen omega-3 respektive omega-6, och är substrat för bl a eikosanoider, en grupp ämnen dit prostaglandiner hör, och vars uppgift är reglera graden av inflammation.

Men om, och i så fall hur, och vilka livsmedel som bidrar till mer inflammation än andra kan dock diskuteras. Att det vi äter styr genuttrycken, dvs vilka av våra gener som är aktiva, något jag förmodar i grund och botten ligger bakom IFD-mat, är dock helt klart. Men att därifrån ge olika livsmedel ett IFD-värde på plus eller minus är inte självklart.

Det hela är nog inte så enkelt, och de IFD-värden som tilldelats olika livsmedel verkar bygga mer på någon matematisk algoritm där ingångsdata inte har någon stabilt vetenskapligt fundament, och där vissa nutrienter får ett mycket stort genomslag. Förvirringen blir också stor när man kan få värden på 100 gram odlad lax som varierar från -217 till +853. Man kan jämföra med en medelstor tomat som har +3 och 2,5 dl fruktyoghurt med -144 i IFD-värde. Enligt metoden skall man äta så att man hamnar lite på plus. Ja det blir ingen lätt uppgift att sitta och räkna plus och minus för att få rätt balans.

Vem som egentligen har tagit fram algoritmen och vetenskapen bakom är lite oklart i boken. Man luras i boken att to att det kommer från USDA (amerikanska jordbruksdepartementet) och den avdelning på Sydney universitet som tagit fram GI-värden på livsmedel, men så är inte fallet. Lite efterforskningar visade att det är Monica Reinagle, kostrådgivaren på NutritinData.com som ligger bakom det hela.

Personligen tror jag att det är vår tarmflora, och hur maten påverkar den, som är den viktigaste orsaken till många av de inflammatoriska processer som sker i kroppen. Det måste finnas något som triggar inflammationen också och det är inte våra essentiella fettsyror som gör det. Men ämnet är mycket omfattande. Jag inser nu att jag måste studera ämnet lite mer ingående och återkommer i ärendet innan jag kan uttala mig mer i frågan.

När jag tar på mig mina ”kritiska faktaglasögon” upptäcker jag också en hel del märkliga påståenden i boken. Ett är ”En starkt bidragande orsak till den ökade inflammationen är vår spannmålsbaserade föda eftersom den ger en för hög andel omega-6-fettsyror i förhållande till omega-3-fettsyror, vilket ger mer inflammation i kroppen”. Faktum är att förhållandet mellan O6/O3 är ungefär detsamma i vete som i olivolja, men olivolja är ju allmänt känt som något nyttigt. Det är bara det att vete innehåller ca 2 % medan olivolja innehåller 11 % av dessa två fettyper. Det måste ligga något annat bakom, eller så är inte spannmålsprodukter så farliga.

Likaså påstår hon att ”Transfetter finns i stor mängd i snabbmat, chips, kakor, kex, bullar, glass och mikrovågspopcorn” och ”en snabbmåltid i Sverige innehåller 15 gram”. Där tror jag hon tog i lite väl mycket. Jag rekommenderar inte att äta större mängder av något av ovanstående, men så höga nivåer av transfetter är det nog inte frågan om, utom i mycket speciella fall.

Hon hackar dock med all rätt ner på transfetter i boken. Men transfetter är inte bara artificiella industrifetter som man tillsätter för att få bättre hållbarhet. Det finns också små mängder naturligt i t ex nötkött. Det är till och med så att det finns ungefär lika mycket transfett i nötbringa som i den i boken ”döskallemärkta” Snickers Bar, dvs ca 0,2 -0,3 g per 100 g. Vissa varianter av Snickers är också helt utan transfetter enligt tillverkaren.

När det gäller fett så är inte heller problemet för hög kvot omega-3/6 (sid 161), utan tvärt om. Det vet också Sanna Ehdin så jag förmodar att det är ett ”tryckfel”.

Grundfilosofin i boken står jag dock helt bakom – människan är självläkande, det är aldrig för sent att ändra livsstil, inflammationer i kroppen är grunden till många sjukdomar och det gäller att skapa balans mellan kost, aktivitet och vila för att må bra.


Det är lite synd att det finns en massa märkliga uttalanden mot slutet. Man undrar var hon fått dem ifrån? Exempel på sådana är: ”Frukt jäser lätt i kroppen eftersom det är sött.” ”En hel del övervikt och stora magar beror inte på fetma utan på att det jäser i kroppen.” ”…och om cellerna inte får syre måste de producera energi genom jäsning.” Kapitlen om att hitta rätt vikt och detox, samt de hon skriver om matallergi kunde hon också hoppat över. De är fulla av populistiska generaliseringar och ibland lite märkliga påståenden.

Men nu skall jag sluta gnälla. Boken är som helhet mycket bra, och om fler människor anammar det sätt att leva som Sanna Ehdin förespråkar så skulle vi ha en betydligt friskare befolkning. Hon skriver också några tänkvärda saker.

”God hälsa är inte bara frånvaro av ohälsa eftersom obalanser kan finnas dold under längre tid.”

”...du kan när som helst bromsa eller vända en negativ åldringsprocess genom att ändra livsstil.”

”Därför vill jag inför ett nytt begrepp: hälsolivslängd istället för medellivslängd.”

Boken går enkelt att köpa från Adlibris. (Klicka här)


2009-01-21 | Kommentarer (0)

Apropå farliga tarmbakterier av kött

Andreas Eenfeldt, alias Doc på webbsiten Kostdoktorn, har läst min artikel i DN den 30/12 ”Tarmfloran bör också tas upp i kostdebatten”. Han blev så engagerad att han skrev ett blogginlägg om det (klicka här). Där skriver han på slutet; ”bjud gärna på någon bra referens som stöder idén att man skulle få “farlig” tarmflora av stenålderskost med naturligt fett och kött.”

Nu finns det inte så vitt jag vet någon studie som direkt visar att man skulle få en ”farlig” tarmflora av stenålderkost. Så enkelt är det inte. Men om vi istället vänder på det så finns det mycket som tyder på att det skulle kunna medföra problem med tarmfloran om man har för lågt intag av ”grovämnen” i kosten. Dit räknar jag olika typer av lösliga och olösliga kostfibrer, men också polyphenoler och andra ämnen finns i små kvantiteter i födoämnen från växtriket och som inte så lätt tas upp av kroppen, utan därför utgör potentiell näring för tarmbakterierna.

Vår tarmflora består av hundratals olika bakterier men också olika typer av jästsvampar. Det som skiljer jästsvampar från bakterier, om någon undrar, är bl a att jästsvampar har sk eukaryota celler medan bakterier är prokaryota, dvs har respektive har inte cellkärna. Annars har de mycket gemensamt. Dessa mikroorganismer lever i symbios med oss i våra tarmar. Trots att varje människa har flera hundra olika arter så är det några som dominerar – kanske 20-30 som utgör 90 procent. Vilka arter som dominerar beror till största delen på vad de får för näring, dvs vad vi äter. Mikroorganismerna konkurrerar alltid om näringen och får de inte nog med näring går de in i vilofas för att snabbt kunna växa och dela sig när ny näring kommer. Det här är allmän kunskap inom mikrobiologi.

Störst bakterieaktivitet har vi där tunntarmen via en ringmuskel mynnar ut i tjocktarmens första del, kallad caecum (blindtarmen) vilken har storleken av en tennisboll. (Den skall dock inte förväxlas med dess masklika bihang som tas bort vid en blindtarmsoperation). Efter caecum kommer den uppåtgående tjocktarmen ”ascending colon”, vilken också har en mycket stor bakteriell aktivitet. Att studera vad som sker i caecum och första delen av colon är mycket svårt av naturliga skäl. Man får därför göra indirekta studier av avföringen och dess innehåll. Där kan man, förutom att se vilka bakterier som kommit med ut, titta på olika metaboliter från bakterierna, samt aktiviteter av olika bakteriella enzymer. Av detta och blodprover kan man dra indirekt slutsatser av vilka processer som sker inne i tarmsystemet.

Med försöksdjur som råttor och möss går det däremot lättare att göra experiment. Under eller efter experimenten kan man helt enkelt operera fram de olika delarna av magtarmkanalen och se hur status är. Många experiment har därför gjort på just smågnagare.

Faktorer som avgör hur bakterierna trivs och växer i våra tarmar är förutom den näring som finns, främst pH, dvs surhetsgraden, och tarmslemhinnans fysiologi. Om vi därtill tar i beaktande alla hundratals olika arter mikroorganismer som konkurrerar med varandra, och att dessa har olika krav för att växa optimalt, så är det inte så lätt att avgöra vad som händer vid olika betingelser. Man kan minst sagt säga att det är komplext.

Forskning på funktionen av vår tarmflora började redan på slutet av 1800-talet, men det är de senaste 10-15 åren den har tagit fart på allvar. Söker man på PubMed så kan man idag hitta nästan 5.000 vetenskapliga artiklar som berör probiotika (hälsosamma tarmbakterier) och nästan 1.500 som allmänt berör tarmfloran. Det finns ingen vetenskaplig artikel som berör stenålderskost och tarmflora eller probiotika. Söker man på ”paleolithic diet” får man dock upp 47 artiklar. Att söka på LCHF ger inte några fler träffar.

Söker man på ”gut flora dietary fat” eller ”microbiota dietary fat” så hittar man 19 respektive 17 artiklar som tar upp ämnet. Det är inte många, men det finns en del intressant. Den kanske mest intressanta, som jag ser det, är att den moderna forskningen verifierar det man viste för många decennier sedan, dvs att fett- och proteinrik kost påverkar syrabildande bakterier negativt.

Ett av problemen är att en mycket fettrik kost visat sig ge en reduktion i bifidusbakterier, vilket höjer pH i tjocktarmen, och samtidigt försvagas tarmslemhinnan så att lipopolysackarider (LPS), vilket är cellväggar från gramnegativa bakterier, även kallade endotoxiner, lättare kommer in i blodomloppet. Det medför att inflammationsnivån höjs i kroppen. I en studie gjord på Mayo kliniken i USA nyligen (klicka här) drar man också slutsatsen att LPS från magtarmkanalen kan vara orsaken till det metabola syndromet (övervikt, högt blodtryck, diabetes typ 2 och hjärtkärlsjukdomar). Det finns också andra studier som stöder den hypotesen, bl a en i tidskriften Diabetes (klicka här). (Läs också gärna mer om ”Orsaken till hjärtkärlsjukdomar” i min blogg från i september.)

Det intressanta är dock att man kan äta en kost med hög andel fett utan att få dessa effekter om man samtidigt äter tillräckliga mängder av lösliga fibrer, som t ex FOS eller inulin. I en belgisk studie (klicka här) på möss såg man ingen förhöjning av LPS-nivån eller minskning av bifidusbakterier om man tillsamman med ett högt fettintag också åt just FOS.

Man har också gjort en studie i Frankrike på människor som publicerats i American Journal of Clinica Nutrition i maj 2008, (klicka här). Där kunde man visa att högt fettintag var associerat med högre nivåer av LPS i blodet. Man drar också slutsatsen att en fettrik diet gör att LPS lättare kommer in i kroppen, ” Experimental data suggest that fat was more efficient in transporting bacterial LPS from the gut lumen into the bloodstream.”

Att brist på fibrer, dvs en kost bestående av raffinerade kolhydrater, fett och protein, eller två av dessa tre, ger högre pH i tarmen är det ingen tvekan om. Orsaken är att vi då inte får näring åt våra syraproducerande bakterier såsom lactobaciller och bifidusbakterier. Att det ger övertag åt vissa jästsvampar såsom candida har varit allmänt känt länge, likaså att vissa bakterier trivs bättre vid högre pH såsom vissa clostridier som är ”köttätare” och producerar mindre trevliga metaboliter.

Det finns också en studie som visar att en fettrik kost påverkar tarmfloran så att mindre equol kan bildas (Nutr Cancer. 2000;36(1):27-32). Så här skriver man; “It is suggested that the dietary fat intake decreases the capacity of gut microbial flora to synthesize equol”. Equol är en produkt som bildas via tarmflorans inverkan på isoflavoner som finns i bl a soyabönor. En japansk studie (klicka här) visar också att vissa människor har mindre förmåga att omvandla isoflavoner till equol, och att dessa hade en klart ökad risk för prostatacancer.

Med det vill jag inte påstå att en fettrik kost kan ge prostatacancer, men det finns alltså forskarrapporter som antyder att risken ökar med fettrik kost. Vi vet också att prostatacancer är betydligt ovanligare i Japan och Korea än i västvärlden. Likaså har man högre intag av sojaprodukter i just Japan och Korea. Japaner som bor i USA och äter västerländsk kost har också betydligt högre incidens av prostatacancer.

Värt att nämna är att det faktiskt också finns vetenskapliga rapporter som antyder att samma sak gäller bröstcancer. Det är inte alls otroligt om så skulle vara fallet eftersom både prostatacancer och bröstcancer har en hormonell komponent, och equol kan delvis blockera de steroidhormoner som gynnar tillväxten av dessa cancerformer.

Vilka bakterier som gynnas av olika typ av föda är som sagt mycket komplext. Bakteriefloran kan också ha funktionen att bryta ner giftiga ämnen som kommer in i kroppen. Ämnet quinolin, som är ett cancerogent och genotoxiskt gult färgämne, och som bl a bildas vid fritering och stekning av kött och fisk, bryts snabbare ner i tarmarna till den mer ofarliga hydroxyformen vid en kost rik på fibrer jämfört med fett. (J Natl Cancer Inst. 1994 Jan 5;86(1):25-30)

Forskning av professor Joseph Rafter på Karolinska Institutet (klicka här) har också visat att de gallsyror som kommer ner i tjocktarmen är mindre giftiga vid lågt pH, dvs vid en kost som gynnar syraproducerande bakterier. Vid en fettrik kost utan fibrer får vi både en större mängd gallsyror och ett högre pH i tjocktarmen. Det finns studier av just Rafter som indikerar en högre risk för colon cancer just beroende på det.

Brist på fibrer och mycket fett och kött i kosten ger också långsammare tarmtömning, vilket gör att de farliga ämnena kan bildas i tjocktarmen får mer tid på sig att ta sin in i kroppen. Det är det som går under benämningen ”självförgiftning”. (Läs mer i mitt tidigare blogginlägg "Självförgiftning – vetenskap eller tro?".

Det finns säkerligen många andra exempel på hur kosten påverkar tarmfloran och hur tarmfloran har betydelse för vår hälsa. Ja, det finns också enormt mycket mer att forska på när det gäller samspelet mellan kost, tarmbakterier och våra sjukdomar. Det som hittills kommit fram tyder dock på att det finns större anledning att tro att en fiberrik kost, som gynnar lactobaciller och bifidusbakterier, är bättre för oss än en kost huvudsakligen bestående av fett och protein.

Men om vi då återgår till den ursprungliga frågeställningen om man får en ”farlig” tarmflora om man äter stenålderskost rik på fett och kött, så finns det inget som direkt visar det. Stenålderskost är ju inte bara fett och kött. Det finns dock inget som tyder på att man har några positiva effekter när det gäller tarmfloran vid högt intag av just fett och kött.

En gissning, som inte är alltför djärv, är att det är tarmfloran som till stor del avgör hur vi påverkas av kosten. Det är en av orsakerna varför det är så svårt att göra koststudier och att olika kostregimer är bra för en del men inte för alla. Vilken tarmflora vi har beror också på vad våra förfäder i de närmaste generationerna ätit. Givetvis ärvs tarmfloran i första hand från våra föräldrar.

Med vår begränsade kunskap är det i alla fall ett bra grundtips att äta fullkornsspannmål, frukt, rotfrukter, baljväxter, grönsaker, nötter och mjölkprodukter. Och det skadar säkert inte att i moderata mängder också äta kött, fisk och fågel. Vi vet genom dagens forskning att en tarmflora med hög andel lactobaciller och bifidusbakterier har många hälsoeffekter. En sådan tarmflora får man lättast om man har en laktovegetarisk bas i sin kost. Varje dag kommer det nya studier som direkt eller indirekt berör interaktionen kost-tarmbakterier och hur den påverkan vår hälsa. Vi har mycket mer att lära. Under tiden får var och en dra sina egna slutsatser. Ovanstående kan kanske då vara till viss hjälp.

2009-01-07 | Kommentarer (0)

Hur vederhäftig är

Ja, så har jag äntligen läst Mats-Eric Nilssons bestseller ”Den hemlige kocken”, en bok som sålts i mer än 100.000 exemplar. De var ett drygt år sedan den gavs ut och jag har hört mycket om den och läst om den i olika tidningar. Det har givit mig en bild av en engagerad författare med ett viktigt budskap, men också av en person som på journalistiskt vis försöker spetsa till ämnet för att lättare få till poänger, dvs att den är lite populistisk och onyanserad.

Efter att ha läst boken kan jag konstatera att mina förutfattade meningar besannats. Boken är förvisso mycket intressant och pekar på något viktigt – bland annat fanns där en lista på vad alla E-nummer står för och en guide för att hitta bra och naturliga matvaror, vilket var mycket bra – men som sagt i mitt tycke överdriven i många stycken.

Men varför jag tycker då att den är överdriven? Jag vill dock börja med att påpeka att jag inte är någon förespråkare av livsmedelsindustrin, tvärtom, jag tycker som Mats-Eric Nilsson att den många gånger för oss konsumenter bakom ljuset för att tjäna mer pengar. Jag utgår dock inte ifrån att hela industrin systematiskt försöker lura oss, vilket är mitt intryck av att Nilsson verkar göra. Visst finns det exempel på massor med medvetna matförfalskningar genom åren, detta även i relativ nutid, såsom den spanska matoljeskandalen på 1980-talet (som egentligen var besprutade tomater), glykolen i det österrikiska vinet och nu 2008 melaminet i den kinesiska mjölken.

Trots det tror jag faktiskt inte att de stora livsmedelskoncernerna är så korkade att de medvetet tillsätter ämnen till sina produkter som är direkt skadliga bara för att tjäna några kronor extra. Det kommer alltid fram förr eller senare, vilket kan ge dem enorm ekonomisk skada.

Att man däremot ofta gör vad man kan för att få ner produktionskostnaden, förlänga hållbarheten och få oss att konsumera mer, genom att använda olika former av tillsatser, är det ingen tvekan om. Men dagens stora problem när det gäller det som tas in genom munnen är inte själva tillsatsernas farlighet utan istället överkonsumtion av lättsmält mat och dryck. Det är det som är grunden till fetmaepidemi samt degenereringen av tarmfloran, med allt vad de medför. Det är något som jag tycker är betydligt viktigare att diskutera än Nilssons lite ytligt populistiska betraktelse av livsmedelsindustrin och dess ”farliga” tillsatser.

Det som nämns när det gäller just farliga produkter är främst glutaminsyra, azofärgämnen och aspartam. Där finns det dock delade meningar i forskarvärden om dess skadlighet. Jag anser att det är högst troligt att stora mängder glutaminsyra, aspartam och azofärgämnen kan orsaka sjukdomssymptom, men att mängden som behövs för detta varierar mellan individer. Faktum är att glutaminsyra är en av de vanligaste aminosyrorna vi har i kroppen och att det finns i all mat vi äter eftersom den ingår i nära nog alla proteiner. Proteinerna i de flesta matvaror vi äter består av mellan 15-35 % glutaminsyra.

När det gäller aspartam så består det av två helt naturliga aminosyror, asparagin och fenylalanin, som bundits ihop till en sk dipeptid. Den är ca 180 gånger sötare än socker, vilket gör att man bara behöver drygt 50 mg aspartam för att få samma sötma som med 10 gram socker. I en liter läsk finns ungefär 100 gram socker, och i lightversionen 0,56 gram aspartam.

Nu finns det dock en ärftlig sjukdom som gör att vissa personer inte tål aminosyran fenylalanin i för höga nivåer, varför man skall undvika aspartam och många andra matvaror som naturligt innehåller proteiner med fenylalanin. Exempelvis innehåller 100 g kycklingfilé drygt 2 g fenylalanin.

Man bör kanske också vara medveten om att det mesta kan vara skadligt. Det är bara en koncentrationsfråga, dvs hur mycket man får i sig. Människor är dessutom olika känsliga. Det är det som gör det så svårt att sätta gränsvärden och säga vad som absolut är oskadligt. Tyvärr är det också så att ”hemlagat” och närproducerat inte är någon garanti för en produkts ofarlighet.

När man som Mats-Eric Nilsson skall skriva en bok om tillsatser, och hur fel det är med dem, blir det därför lätt att man överdriver för att få fram poängen. Att man äter glass med spenat som färgämne eller brygger öl på majs eller ris för att det skall bli billigare ser jag inte som något stort problem. Det är definitivt inte mer skadligt än att använda pistagenötter som färgämne i glassen eller kornmalt för att jäsa ölen. Det kanske t o m är farligare med pistagenötter om de varit angripna av någon mögelsvamp som bildat aflatoxiner.

Nilsson vill få oss att känna avsky över nutidens ”matförfalskare”. Men finns det egentligen någon anledning att bli så upprörd? Det är väl upp till var och en att avgöra om man tycker om glassen eller ölen och betala det pris försäljaren begär. För övrigt verkar Mats-Eric Nilsson ha ett speciellt förhållande till glass eftersom han tar upp bristerna i den moderna glassframställningen på flera ställen i boken. Inte för att glassen skulle vara mer skadlig, utan för att den inte är gjord på gammeldags vis, på ”äkta” råvaror.

Något som behandlas en hel del i boken är ”vårt dagliga bröd”. Där ondgör sig författaren över den moderna bakkonsten med snabbjäsning, högre vatteninnehåll och ”bakeoff varianter” som låtsas vara hembakta. Han påstår också att bara för att smaken är så dålig så tillsätter fabrikanterna oliver och torkade tomater för att bättra på den.

Min uppfattning är dock att surdegsbröd bakat på fullkorn är det bästa brödet. Det har bra smak, håller relativt länge och ger mest näring. För den sakens skull behöver inte det bröd som är industribakat vara så mycket sämre. Det är av olika anledningar inte lika nyttigt som surdegsbröd och smakar kanske inte lika bra (i mitt tycke), men skall vi vara ärliga så är skillnaden i näringsinnehåll mellan surdegsbröd och de bästa fullkornsbröden i butikshyllorna på ICA eller Coop bara marginellt. Det viktiga är att människor slutar äta sötad fiberlös limpa bakad på vitt mjöl och inte att raljera över industribrödet som sådant.

Det blir också lite fel när Nilsson först påstår att snabbjäsprocessen CBP togs fram för att man skulle kunna använda sämre mjöl med lägre proteininnehåll, och lite längre fram i boken påstår att det måste vara extra mycket protein i mjölet för att snabbjäsprocessen skall fungera.

Vidare ondgör sig författaren över E 406 (agar-agar), genom att citera ur Anders Roswalls bok ”Handbok för varukännedom för alla” från 1903. Där påstår Roswall att man förfalskar marmelad genom att använda agar-agar som geleämne. Det är i och för sig sant att man kan få det mesta att bli gele med agar-agar, men det gör inte produkten till något farligt. Agar-agar är en gelbildande substans som utvinns från en rödalg och som använts i många hundra år i matlagning, kanske främst i Kina och Japan. Den finns i olika renhetsgrader, men den består i torkat tillstånd till ca 80 % av en löslig fiber uppbyggd av sockerarten galaktos, men också 5-6 % protein. Den är också rik på mineralerna järn, magnesium och mangan samt vitaminer som folat, E och K, samt spårämnet jod. Att den har fått beteckningen E 406 när den tillsätts matvaror gör den inte sämre. Bara för att produkten har ett E-nummer behöver det inte vara något farligt. Det är dock något som Nilsson försöker insinuera genom hela boken.

Det finns för övrigt flera E-nummer som är konsistensgivare och utvinns från olika sjögräs. Vi har E 407 som är karragenan och E 400-405 som är olika alginater. Dessa används en hel del i livsmedelindustrin och är helt naturliga ämnen, vilket en stor del ämnen med E-nummer faktiskt är.

Att göra ett stort nummer av att vanillin produceras med hjälp av ruttna granstockar eller från komockor är irrelevant, men en lustig kuriositet. Att använda vanillin för att få en vaniljaktig touche på vissa matvaror är så vitt jag vet inte på något sätt skadligt. Om någon vill ha full vaniljsmak och betala för det så är det varken nyttigare eller onyttigare.

Det är definitivt inte lätt att skriva en bok om bra och dålig mat. Men jag tycker att Mats-Eric Nilsson verkar ha fokuserat mer på skrämselpropaganda än en objektiv granskning.

Principiellt håller jag dock med Mats-Eric Nilsson; det är inte bra att bara äta massproducerad färdigmat med olika tillsatser. Anledningen är dock inte att matvarorna är skadliga i sig utan att näringsinnehåll i förhållande till energiinnehållet oftast är sämre varför man måste äta mer kalorier för att få i sig tillräckligt med mineraler, vitaminer och antioxidanter. De innehåller också mindre grovämnen – näring för våra tarmbakterier, som t ex olika typer av fibrer.

Vi kan dock se en tydlig trend mot en förändring hos många av de större matproducenterna mot bättre mat. Det gäller både ekologiskt producerad och med mer grovämnen. Nilssons bok hjälper säkert till i att förstärka den trenden, vilket givetvis är bra.

Att skapa oro och förvirring hos många människor genom att så kraftfullt misstänkliggöra hela livsmedelsindustrin är kanske mindre bra. Varför inte skriva en bok som tar upp det som är bra istället? Den skulle kunna heta ”Guide till bra snabbmat”. Det finns faktiskt också sådan, trots att det finns E-nummer i innehållsförteckningen.

2009-01-04 | Kommentarer (1)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se