ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Orsaken till våra infektionssjukdomar

Alla har vi lärt oss att vi blir sjuka av bakterier och virus. De flesta är också medvetna om att det är vårt immunsystem som hjälper oss bekämpa dessa inkräktare som vill förgöra oss. Vad kanske inte alla vet är dock att vi hela tiden går omkring med bakterier och virus som vi skulle beteckna som sjukdomsframkallande.

Ja det är faktiskt så att många av oss är asymtomatiska bärare utav t ex streptokocker som orsakar halsfluss och andra bakterier som kan orsaka lunginflammation och öroninflammation – ändå blir vi inte sjuka. Är det då så att vi är immuna mot bakterierna? Ja, i viss mån kan man säga, men ändå kan vi få halsfluss av den bakterien som vi gått och burit på under lång tid. Orsaken är egentligen inte bakterierna i sig utan i själva verket att vår motståndskraft mot dem har minskat.

Immunitet är något väldigt komplext. Det har att göra med allt från slemmet på våra slemhinnor till ett komplext samspel mellan tarmbakterier och en rad olika typer av vita blodkroppar.

Egentligen kan kroppen liknas vid ett rör med en tjock mellanvägg där själva livet finns. Utsidan på röret är vår hud och alla de veck huden går in i kroppen med, såsom örongångar, urinvägar och könsorgan. Insidan är, å andra sidan, allt från näs- och munhålan, inklusive lungorna, via insida av matstrupen och mag-tarmkanalen till ändtarmsöppningen. Alla dessa ytor är klädda med sk epitelceller av olika slag, och på dessa finns olika typer av ytskikt, som härbärgerar en mängd olika typer av bakterier. Så länge dessa ytor, hud och slemhinnor, är oskadade och ”bebodda” av hälsosamma eller ofarliga bakterier blir vi inte sjuka. Det är först när hud eller slemhinnorna skadas, eller skadliga bakterier får fäste på ytorna, vi kan få olika typer av sjukdomssymptom.

Hur kan då detta gå till? När de gäller slemhinnorna så måste vi hela tiden producera det slem som täcker dem. För det krävs att epitelcellerna mår bra och de gör de om vi har en god cirkulation och de får alla de näringsämnen som behövs, bl a för att kunna bilda slem i tillräcklig grad. Vi måste alltså få i oss alla de makro- och mikronutrienter som krävs, dvs äta en fullvärdig kost och se till så att blodet kan transportera ut dessa näringsämnen och forsla bort slaggprodukter.

När det gäller bakterierna på slemhinnorna så finns de olika typer på olika delar av kroppen. Inne i tarmarna finns flera hundra olika arter, på huden andra arter och i munhåla, lungor, urinvägar åter andra typer. Ibland finns samma typ på flera ställen i kroppen. Vilka som finns och var beror på de levnadsförhållanden vi erbjuder dem. Evolutionen har gjort det så att en fullt frisk människa lever i samspel och balans med en mängd olika typer av bakterier.

Balansen kan dock rubbas av olika anledningar, en är också här vilken näringsstatus vi har. Bakterierna lever ju i symbios med oss, dvs de är beroende av den föda vi kan ge dem, samtidigt som vi drar nytta av deras skyddande effekt och vissa ämnen de producerar. Detta är ett oerhört komplext samspel, där man med hjälp av dagens forskning bara vet en del.

En farlig streptokock eller en kolibakterie kan i normala fall inte angripa oss vare sig i halsen eller i våra urinvägar. Vi har ett mycket starkt skydd som vi skulle kunna kalla för immunitet, men det är egentligen mer ett mekaniskt skydd.

För att en skadlig bakterie och virus skall kunna angripa oss och göra oss sjuka måste alltså detta mekaniska skydd först brytas ner. Ju mer välnärd man är desto starkare är skyddet. Med en stressad livsstil som gör att vi inte hinner äta ordentligt, näringsfattig snabbmat eller för ensidig kost under längre tid gör att vi inte alltid har den optimala näringsstatusen. Detta i kombination med för mycket arbete, både fysiskt och psykiskt, och för lite sömn gör att vårt skydd försvagas än mer och vi blir mer mottagliga. Stora doser av smittämne kan också lättare slå hål på det naturliga skyddet även om man är i relativt god kondition.

Skulle nu angriparen tränga in genom slemhinnan och få fäste träder vårt verkliga immunsystem in, bestående av olika typer av vita blodkroppar. Dessa kan bekämpa både virus och bakterier på olika sätt. Dels genom att de helt enkelt äter upp dem eller att de via antikroppar neutraliserar dem och deras gifter. Det är en mycket kraftig reaktion från kroppen vilket gör att temperaturen stiger, vävnader sväller upp och blir irriterad. Oftast initieras det inte av våra angripare i sig utan på ämnen som våra vita blodkroppar skickar ut när de upptäcker dem. Detta i syfte att öka blodcirkulationen och starta processer som kan bekämpa inkräktarna.

Ett stort problem i detta sammanhang är egentligen användningen av antibiotika, vilket belystes i förra blogginlägget. Det rubbar vår bakteriebalans. Att vi blev sjuka i första läget berodde ju på försvagade slemhinnor som egentligen berodde på felnäring eller kanske mekanisk skada. När vi nu försöker bota detta med antibiotika ställer vi till en ännu större obalans eftersom både goda och skadliga bakterier dör i hela kroppen. När antibiotikan sedan slutat att verka koloniseras slemhinnorna på nytt. Eftersom det finns mest goda eller ofarliga bakterier kring oss är de oftast de som kommer tillbaka. I vissa fall kan dock de skadliga bakterierna få övertaget igen och vi blir sjuka på nytt.

Ju mer felnärda och försvagade vi är desto viktigare är det dock att vi får antibiotika, eftersom vårt eget immunsystem då oftast inte fungerar optimalt. Mot virus hjälper dock inga antibiotika som de flesta vet.

Miljöer som är extra utsatta för smittsamma sjukdomar är faktiskt sjukhus. Dels finns det ett överskott av skadliga bakterier och virus där av naturliga själ och så har patienterna som vårdas där redan olika typer av sjukdomar som gör dem svagare. Att den generella nutritionsstatusen hos inneliggande patienter inte är den bästa gör saken ännu värre. I ivern att försöka förhindra skadliga bakterier och virus från att sprida sig elimineras också de goda bakterierna som skyddar oss. Har vi inte alla hört talas om utbrotten av vinterkräksjuka på sjukhusen runt om i landet. Med extra tillskott av probiotika och bättre sjukhusmat skulle säkerligen dessa inte vara så alvarliga.

Så åter till frågeställningen i början, vad är egentligen orsaken till våra infektionssjukdomar. Bakterier och virus i de mängder som vi normalt kommer i kontakt med angriper bara dem som har försvagade slemhinnor, och svaga slemhinnor får vi främst på grund av felaktig kost. Det är därför vi kan säga att förkylning och andra infektionssjukdomar egentligen beror på kosten och inte på bakterier och virus. Dessa gör bara vad allt liv är programmerat att göra, dvs föröka sig så snart det finns en livsmiljö som tillåter det.

2008-11-30 | Kommentarer (0)

Antibiotika – livräddare eller hälsohot

Vilken dum frågeställning, naturligtvis är antibiotika livräddare, tänker väl de flesta. Inte kan väl antibiotika vara ett hälsohot. Men det är klart man har ju hört talas om resistenta bakterier, och om alla bakterier blir resistenta mot antibiotika, just för att vi använder antibiotika, så är det kanske ett hälsohot – för hur skall vi då kunna bli av med bakteriella infektioner?

Ja, att vi får fler bakterier som är resistenta kan vara ett problem, men när jag antyder att antibiotika kan vara ett hälsohot så har det faktiskt inget med resistens att göra.

Antibiotika, dvs läkemedel som tas via munnen eller i speciella fall intravenöst, och skall ta död på bakterier i kroppen, är faktiskt relativt nytt. Det är bara 80 år sedan, 1928, som penicillinet upptäcktes av Alexander Flemming. Men trots att penicillinet var känt var det sulfan, som kan sägas vara det första antibiotikumet som blev tillgängligt för en bredare allmänhet. Det lanserades i mitten av 1930-talet, och det var först 1942 som penicillinet introducerades på kommersiell basis. Eftersom penicillinet var betydligt mer effektivt och hade mindre biverkningar blev det snabbt det mest använda antibiotikumet. Idag har vi förutom sulfa och det ursprungliga penicillinet drygt tio olika klasser av kemiska föreningar som kan användas för att förhindra bakteriella infektioner.

I Sverige är förbrukningen ca 15 dygnsdoser per 1000 personer. Det betyder statistiskt sett att var 66:e person du ser äter antibiotika. Socialstyrelsens statistik visar att 2,3 miljoner svenskar, alltså var fjärde svensk, fick antibiotika 2007 och att nästan 4 miljoner recept skrevs ut. Många får alltså flera kurer per år.

Men hur kunde mänskligheten klara sig genom årmiljonerna utan antibiotika? Skulle var fjärde svensk dö om det inte fanns antibiotika? Givetvis inte, men visst har antibiotika räddat många liv. Frågan är bara till vilket pris?

Varför kan det då vara skadligt med antibiotika? Jo antibiotika är något fullständigt onaturligt på det sätt det tillförs människan. Den påverkar de flesta bakterier i kroppen, både goda och onda. Ja för det finns ju goda bakterier. Det finns mer än tio gånger så många bakterier i vår kropp än vad det finns celler – och de flesta är goda. Vi har under årmiljonerna utvecklats tillsammans med bakterierna – och det är de goda bakterierna i samspel med vårt immunsystem som skyddar oss mot de onda. Utan detta skydd av goda bakterier skulle vi snabbt bli mycket sjuka och dö. När vi då får en antibiotikakur så rubbas balansen och när de onda bakterierna dör så dör också många av de bakterier som skyddar oss.

Man kan likna en antibiotikabehandlings påverkan i vårt tarmsystem med en kalhuggning av regnskogen. När träden försvinner förstörs också hela det komplexa ekosystemet med sina djur och växter. Det som gynnas av den nya miljön tar dock snabbt över. Det kan ta mycket lång tid innan skogen återställs, om den någonsin gör det. På samma vis kan hela det komplexa samspelet mellan våra tarmbakterier förstöras av antibiotika, vårt immunsystem försvagas, viket kan påverka oss negativt på många olika sätt.

När nu balansen ändras kan många olika saker uppkomma. Ett av de mest kända problemen är att vissa bakterier och svampar som normalt finns i tarmen, och som inte dör av antibiotika, får bättre livsmiljö och tar över. Det är främst frågan om bakterien Clostridium difficile, som orsakar diarré, eller jästsvampen Candida albicans som kan ge många olika sjukdomssymptom. (läs mer på Smittskyddsinstitutets hemsida)
Ett annat problem är att vi faktiskt lättare blir sjuka igen efter en antibiotikakur. Hur vanligt är det inte med ”öronbarn” eller familjer där halsflussen hela tiden kommer tillbaka. En av de största orsakerna är att det naturliga skyddet inte fungerar beroende på obalans i tarmfloran.

Det kanske alvarligaste problemet är dock att hela vårt immunsystem rubbas när vi får obalans i tarmfloran. Och konsekvenserna av det kan vara väldigt olika hos olika människor. Det är därför man inte på normal vetenskaplig grund kan påvisa att behandling med antibiotika orsakar en speciell sjukdom. Och kan man inte påvisa det i kontrollerade kliniska studier existerar inte problemet enligt vår traditionella vetenskapstro.

Genom att se på epidemiologiska data finns det dock mycket som tyder på att antibiotika ligger bakom flera av de sjukdomar som ökat kraftigt de senaste 50-60 åren. Det är tydligast när det gäller astma och olika typer av allergier. Man har länge vetat att astma och allergier beror på att vårt immunsystem felreagerar, men varför det felreagerar är det ingen som riktigt kan förklara. Det finns dock numera vissa teorier om hur det kan gå till, och som bygger på den senaste immunologiska forskningen.

Det finns även en rad andra sjukdomar som direkt eller indirekt kan bero på att vårt immunsystem felreagerar. Det är bl a alla de inflammatoriska tarmsjukdomarna, födoämnesintolerans, och många andra autoimmuna sjukdomar. Det finns också en studie publicerad i JAMA från 2004 som visar att risken att få bröstcancer var starkt korrelerad med hur många dagar man ätit antibiotika. Vi vet också att cancer indirekt är beroende på hur vårt immunsystem fungerar, så det kan ju finnas en svag koppling. (läs abstract)

En annan intressant aspekt när det gäller antibiotika är att man redan under 1940-talet upptäckte att man kunde få snabbare tillväxt vid djuruppfödning om man gav låga doser av antibiotika i fodret. En gris kunde öka 15 % mer i vikt med samma mängd näring. Förmodligen slogs vissa tarmbakterier som hade en reglerande funktion på tillväxten ut av antibiotikan. Hur detta kan överföras på människor är svårt att säga, men kanske är det en bidragande orsak till att vi blivit större och tjockare. Att tillsätta antibiotika i foder i tillväxtökande syfte är dock sedan 2006 tillbaka förbjudet i EU, men det förbjöds faktiskt redan 1986 i Sverige. (läs mer om ”antibiotic growth promotors”)

Vad som än är sant när det gäller olika sjukdomars beroende av antibiotika så kan vi konstatera att risken för att vårt immunsystem felreagerar eller försvagas ökar betydligt vid antibiotikaanvändning. Och anledningen till det är att antibiotika leder till en mer eller mindre stor obalans i vår tarmflora. Det är det som är det stora hälsohotet.

Det finns dock idag metoder att minska risken för denna obalans, och det är att aktivt tillföra probiotika – hälsosamma bakterier, under och efter en antibiotikakur. Man får dock inte glömma att också äta en kost som gynnar dessa bakterier, såsom spannmålsprodukter av fullkorn, frukt, nötter och grönsaker. Om inte får man inte någon större effekt av probiotikan.

Det slutgiltiga svaret på frågan om antibiotika är livräddare eller hälsohot är givetvis både och. Visst har antibiotika räddat många liv, men det är inget mirakelmedel. Debatten om hälsohot har dock enbart fokuserats på resistensutveckling vid överanvändning. Visst är resistensutveckling ett hälsohot, eftersom det minskar möjligheterna för antibiotika att var livräddare, men det stora hälsohotet är som sagt påverkan på tarmfloran och därmed vårt immunsystem. Mycket kommer säkert att skrivas om detta i framtiden – vi är bara i början av att förstå vilka problem den överdrivna användningen av antibiotika skapar.

För den som vill lära sig mer om hur vårt immunsystem fungerar och dess samspel med probiotika rekommenderar jag boken ”Probiotic Revolution” av Gary B. Huffnagel, professor i mikrobiologen och immunologen vid Michigan Medical Center, USA. (klicka här)

2008-11-21 | Kommentarer (2)

Världens hälsosammaste folk

Uppe i det nordöstra hörnet av Pakistan, i en djup dalgång i den västligaste delen av Himalaya, inte långt ifrån K2 massivet, och på slutningarna mot Hunzafloden, bor Hunzafolket. De ockuperar ett område som sträcker sig ca 10 km efter floden och 2-3 km uppför bergssluttningarna. Området ligger på ca 2.400 meter över havet. Under början av 1900-talet var det ca 6.000 personer som bodde där. Hunzafolket har av många betecknats som världens hälsosammaste folk.

Enligt deras egen historieskrivning härstammar de från Alexander den Stores arme, dvs de har drygt 2.000-åriga släktband med makedonierna. Språket är mycket speciellt, men många ord har tydliga kopplingar till grekiska och makedonska.

Beteckningen världens hälsosammaste folk fick de första gången av den engelske översten Schomberg som i 8 år levde i dessa områden. I boken ”Between the Oxus and Indus” som kom 1905 beskrev han Hunzafolkets exceptionella hälsa, uthållighet och goda humör. Schomberg hade studerat många olika folkstammar, och även sådana som levde in närliggande dalgångar, men inget annat folkslag var i närheten av Hunzafolkets fysik och goda temperament. En dagsmarsch på 180 km tur och retur till Gilgit, centralorten i området, var inget exceptionellt.

Hunza, som var en del av ett större område kallat Gilgit Agency, var då en av de mest svårtillgängliga delarna av det Brittiska samväldet. Eftersom området var under brittisk överhöghet tog Britterna också på sig ansvaret att sköta sjukvården i området. Till ansvarig för sjukvården i Gilgit Agency utsågs militärläkaren Robert McCarrison mellan 1904 och 1911. Han fick då tillfälle att studera och jämföra de olika folkslagens hälsostatus, och kunde konstatera att inget annat folkslag var i närheten av Hunzafolket. För dem var sjukdomar något okänt.

Mötet med Hunzafolket och ett starkt intresse för näringsfrågor gjorde att McCarrison, då han senare blev utnämnd till ”Director of Nutrition Research”, satt igång med koststudier. I en av dessa studier testade han olika typer av kosts inverkan på albinoråttor. Detta med kost från Hunza och olika delar av Indien, men också från England. Han kunde då visa att råttor som levde på hunzakost i 27 månader (motsvarar ca 55 människoår) inte fick några sjukdomar över huvud taget, medan alla andra kostregimer gjorde råttorna mer eller mindre sjuka. Sammantaget fanns det råttor med alla de typer av sjukdomar som man hittar hos de människor varifrån man tagit kosten. Det var allt såsom sjukdomar i öron, näsa, hals, hjärt- och lungsjukdomar, magtarmbesvär, sjukdomar på reproduktionssystemet och hudsjukdomar etc.

Trots att experimenten gjordes på råttor, så drog McCarrison slutsatsen att det var kosten som också gjorde människor sjuka. Alla de sjukdomar som råttorna fick fanns ju också hos de människor som åt samma kost, och de råttor som åt hunzakost blev inte sjuka, likt folket i Hunza.

Vad är då så märkvärdigt med hunzakosten? Jo, det finns flera saker. Det är dels vad man äter, men också hur man tillagar maten och dess ursprung. Hunzakosten kan till stor del liknas vid den lakto-vegetariska kosten. Huvuddelen bestod av sädesslagen vete och korn vilka de gjorde bröd av, rotfrukter inklusive potatis (introducerades 1892), grönsaker, rikligt med frukt, främst aprikoser och mullbär, nötter samt mjölk och mjölkprodukter, däribland en speciell typ av yoghurt (lassi). Ibland åt de små mängder kött och drack även vin då och då. Något man inte åt var ris, socker, salt, ägg, fågel och fisk. Likaså drack man inget kaffe eller te. Alla grödor odlades i Hunza genom växelbruk, och man var noga med att ta tillvara allt biologiskt avfall och använda det som gödsel på åkrarna. Det mesta åts utan värmebehandling förutom vissa rotfrukter som kokades och det speciella brödet, som gjordes på krossade eller grovmalda hela sädeskorn utan jäst.

Egentligen är det ingen märklig diet. Det var en välbalanserad blandkost där huvuddelen av energin kom från bröd, mjölkprodukter och aprikoser. Allt de åt var dock producerat på den jord de levde och skötte med öm hand.

Livet i Hunza var dock inte så enkelt. Under minst två vintermånader var man tvungen att leva inomhus i relativt trånga och ibland rökiga boningshus. Men största delen av året tillbringades utomhus med arbete på åkrar och i trädgårdar. Dans och fysiska lekar och spel hörde också till deras liv.

Kan vi då i dagens samhälle leva som Hunzafolket. Naturligtvis inte fullt ut, det gör man inte ens i Hunza idag, där nu den civiliserade världen också har trängt sig på. Men det intressanta med att studera Hunzafolket och deras sätt att leva för hundra år sedan visar att sjukdom inte är något naturligt som vi alla måste leva med. Man kan genom en allsidig balanserad kost mer eller mindre eliminera det mesta vad gäller sjukdomar. Se bara på något så banalt som en förkylning som av oss människor anses som oundvikligt. McCarrison kund visa att råttor inte blev ”förkylda” om de åt hunzakost, medan de som fick andra kostregimer utvecklade infektioner i luftvägarna. I experimenten levde råttorna under samma yttre förhållanden, så de var lika utsatta för bakterier och virus oavsett vad de fick att äta. Man kan därför konstatera att förkylning primärt inte beror på bakterier och virus utan felaktig kost. Den felaktiga kosten gör att vårt försvar mot dessa mikroorganismer blir nersatt – det gör oss mer mottagliga – och när vi utsätts för större doser smittämne blir vi sjuka. Detsamma gäller förmodligen de flesta sjukdomar – det är vad vi äter som avgör om vi blir sjuka eller inte.

Tyvärr har vi under de senaste dryga 100 åren ofrivilligt blivit utsatta för världens största kostexperiment – den civiliserade världens massfabricerade mat som fraktats långa sträckor och där mycket har odlats med hjälp av konstgödsels, vilket bidragit till större skördar men med sämre näringsinnehåll. Där köttkonsumtionen har stigit från 4-5 kg per person och år till dagens 70-80 kg. Där man har infört helt nya produkter såsom raffinerat socker och vitt mjöl, men också ökat användningen av vanligt koksalt, produkter som inte var en del i hunzakosten.

Ingen har förstått de verkliga konsekvenserna detta kostexperiment har haft på vår hälsa. För när vi blivit sjuka, har vi blivit itutade att de flesta av de sjukdomar vi får är oundvikliga, och sedan förlitar oss på att vi skall bli botade av sjukvården med allehanda läkemedel och medicinska procedurer. I och med den medicinska vetenskapens framsteg har vi med läkemedel såsom antibiotika, syrahämmare, antidepressiva läkemedel, blodtryckssänkare och insulin kunnat motverka de största skadeverkningarna och pressat upp medellivslängden trots den felaktiga kosten.

Om vi inte vill ha ett liv där vi lägger vårt öde i händerna på sjukvårdspolitiker och läkare som försöker hålla oss friska med ett lapptäcke av symptomlindring, måste vi lära av historien och de folkslag som kunde leva utan sjukdomar. Ett sådant exempel är Hunzafolket.

Se en film från 1937 om livet i Hunza: (klicka här)

Läs mer om Hunza folket i ”The Wheel of Health – The Sourse of Long Life and Health Among the Hunza” skriven av G. T. Wrench, 1938. Köp boken för $ 6.95 (klicka här)

2008-11-16 | Kommentarer (0)

Kolhydrater, fett, insulin, mättnadskänsla och övervikt

Det råder idag en ständigt pågående debatt om vad man skall äta för att inte gå upp i vikt, eller banta om man är överviktig – övervikt är ju indirekt ett av våra största hälsoproblem. Den senaste modetrenden är att äta LCHF-diet, dvs man äter ett minimum av kolhydrater och framförallt mer fett, men också protein. Det finns många som vittnar om de positiva effekter de uppnått på olika bloggar på Internet. Hur kan det komma sig att man går ner i vikt av att äta mer fett kanske många undrar? Jo det finns faktiskt vetenskapliga belägg för hur det kan fungera för vissa personer.

För att kunna gå ner i vikt är det viktigt att få i sig mindre energi än man gör av med. För att uppnå det kan man antingen röra på sig mer eller äta mindre. Med det är inte alltid så lätt att äta mindre i det överflöd av mat vi idag har i den industrialiserade världen. Vad som styr hur mycket, och när vi vill äta, är ett komplext system av olika hormoner och signalsubstanser som styr vår hunger. Insulin hör till ett av dessa hormoner, men det finns många andra såsom glukagon, cortisol, epinephrin (adrenalin) norepinephrin (noradrenalin), ghrelin, leptin, adioponectin och PYY. Men hit hör givetvis också tyroideahormoer och tillväxthormon.

Insulin utsöndras från bukspottkörteln ut i blodet och gör att blodsockret sjunker ner till den för kroppen så viktiga ”normalnivån” när vi ätit kolhydratrika födoämnen. Men insulin har också andra funktioner. Det ser också till att vi kan lagra in glukos i våra glykogendepåer, och när de är fulla, fett i våra fettceller. Insulin har också en viktig generell funktion för kroppens uppbyggnad av ny vävnad.

Efter vi har ätit en måltid stiger insulinnivån – vi måste få bort glukosen som kommer från de kolhydrater vi äter och fyller därför på kroppens förråd. De flesta har väl lärt sig att det är kolhydraterna i födan som bestämmer hur mycket insulin som utsöndras. Men något som många kanske inte känner till är att insulin utsöndras även om vi bara äter rent kött eller fett – helt utan kolhydrater. Med tanke på att insulin är ett metabolt hormon så är det dock inte så konstigt.

Ett lite mindre känt hormon är peptid YY som utsöndras från nedre delen av tunntarmen och tjocktarmen, och som minskar vår aptit – ger oss mättnadskänsla. Det finns en studie som visat att PYY-nivån var 1,5 gånger högre vid LCHF-kost än HCLF (High Carb Low Fat) vid samma intagna energimängd. Med andra ord så borde man bli mättare om man äter fett än kolhydrater. Det finns alltså ett vetenskapligt stöd (i alla fall en artikel) för detta. Man borde alltså äta mindre med LCHF-kost än annars – och äter man mindre så går man lättare ner i vikt.

Men riktigt så självklar är det inte att man skall äta mer fett för att bli mätt. Det finns nämligen andra studier som visar tvärt om, att kolhydratrik föda är mer mättande än fettrik Det finns också en studie som visar att kokt potatis är något av de mest mättande man kan äta, trots att potatis har högt GI och ger högt insulinsvar.

Hur kan det då komma sig att vi får så olika resultat. Ja, en viktig orsak är förmodligen de försökspersoner man har med i studierna, vilken typ av mat man äter och vad man egentligen mäter för typ av respons. Genom ”rätt design” av en studie, medvetet eller omedvetet, kan man faktiskt få helt olika resultat. Det är något som är känt av många inom forskarvärlden. Lekmännen, och för all del också forskare, tar sedan och använder de studier som bäst passar deras syfte för att bevisa sina teser.

Men om vi återgår till mättnadsstudierna jag refererade till tidigare så finns det flera stora skillnader i studieuppläggen. I ”PYY-studien” har vi överviktiga med BMI på i medeltal 35,6 och med en ålder mellan 18 och 60 år och i ”potatisstudien” personer med ett BMI-medel på 22,7 och ålder mellan 19 och 29 år. I ”PYY- studien” åt man 540 kcal vid varje måltid medan det var 240 kcal i ”potatisstudien”. Vidare så mätte man en biokemisk markör i blodet i ”PYY-studien”, och subjektiv mättnadskänsla och hur mycket man åt några timmar efter testmåltiden i ”potatisstudien”.

Att människors reglermekanismer för hunger kan vara olika är inte helt osannolikt. Kanske har det med generna att göra eller så kan skillnaden ha förvärvats med tiden. Man kan bara spekulera. Personligen tror jag att det kan vara både och, och att man kan förvärva ett kolhydratsberoende genom att äta för mycket snabba kolhydrater, framförallt om man samtidigt har låg fysisk aktivitet. Med andra ord sitter stilla hela dagarna och huvudsakligen lever på t ex snabbmakaroner med ketchup, läsk, vitt bröd, bullar kakor, kex, choklad, godis etc.

Orsaken till att vissa personer inte får samma mättnadskänsla av kolhydrater kan kanske vara att de fått en förändrad tarmflora (spekulation från min sida). Det skulle kunna ha orsakats av en eller flera antibiotikakurer i kombination med en kost med snabba kolhydrater och protein vilket ger för lite näring till bakterierna – det finns för lite ”grovämnen” i maten. (Antibiotikans påverkan på tarmfloran kommer att belysas mer i ett kommande blogginlägg). Man vet nämligen att våra tarmbakterier påverkar näringsupptag och tarmslemhinnans funktion. Detta bl a genom att vissa bakterier producerar kortkedjiga fria fettsyror. För att göra en lång historia kort så kan kanske tarmflorans sammansättning påverka hur vi reagerar på olika födoämnen. Studier visar också att överviktiga personer ofta har en annan tarmflora än normalviktiga. Mer forskning krävs dock för att klargöra skillnader och samband, något som Doc Fredrik Bäckhed i Göteborg jobbar med.

Två andra forskare, Susanna Holt och Janette Brand Miller från Australien, har publicerat en hel del experiment på hur olika matvaror påverkar blodsocker, insulinnivå och hungerkänslor. De är också de som bl a ligger bakom den första (och enda) stora studien kring olika matvarors insulinindex. Deras försökspersoner har dock alltid varit unga friska normalviktiga personer. Det är också Holt och Miller som kommit fram till är att potatis är det mest mättande av våra matvaror. Vidare har de visar att ”komplexiteten” på kolhydrater och kornstorlek ökar mättnadskänslan samt att amylos ger bättre mättnad än amylopektin (två typer av stärkelse). Med andra ord så mättar enkla och snabbnerbrytbara kolhydrater sämre än mer komplexa och svårsmälta. Detta gäller i alla fall hos unga normalviktiga människor.

I en artiklel från 2002 beskriver de också en hypotes varför den västerländska dieten med raffinerade snabba kolhydrater gör att fettförbränningen minskar jämfört med ”naturlig” föda med mer svårsmälta kolhydrater. Deras teori bygger på studier som visar att fettförbränningen är nedreglerad till förmån för mekanismer som lagrar fett, när vi ofta äter snabba kolhydrater. Då tar vi istället största delen av energin från glukos och aminosyror. Dessa ämnen finns dock i begränsad mängd att tillgå, framförallt när vi är otränade (min kommentar). När då fettet inte snabbt kan ”kicka in” som energireserv blir vi hungriga och äter mer, eller blir slöa och mindre aktiva. Man kommer lätt in i en ond cirkel och går i bägge fallen upp i vikt. En mycket intressant teori tycker jag.

Vad lär vi oss av detta? Jo, skall man äta kolhydrater skall de vara så svårsmälta som möjligt, och om man är överviktig eller otränade drastiskt dra ner på snabba kolhydrater. Det betyder att man skall äta fullkornsbröd, fullkornspasta, eller ris med mer amylos. Nu finns inte fullkornspotatis av naturliga skäl, men potatis kan vara okej i alla fall. Tyvärr kan det dock vara svårt för en del personer som levt på lättsmälta kolhydrater under lång tid att tåla det lite högre fiberinnehållet i dessa produkter. Det kan ofta gälla överviktiga och personer med magproblem som IBS. För dem kan det därför vara skäl att nästan helt utesluta kolhydraterna och istället äta mer fett för att sedan sakta öka kolhydrat och fiberinnehållet över tiden. Fibrer är bra både för tarmfunktionen och för våra viktiga syrabildande bakterier.

Läs mer:
“PYY-studien”, Effect of macronutrient composition on postprandial peptide YY levels.
“Potatisstudien” A satiety index of common foods.
“Fettinlagring och kolhydrater”, Glycemic Index and Obesity

2008-11-07 | Kommentarer (3)

Våra kostråd – vad är sant?

Jag lyssnade på ett reportage på P1 kring kost och hälsa nyligen. Det ingick i UR:s programserie kring hälsa från Bildningsbyrån. Det var ett mycket intressant och bra reportage som sammanfattningsvis gick ut på att vi inte riktigt vet vad som är bra kost. Ja, inte blev jag förvånad. Att förvirringen är stor när det gäller vad man skall äta är ju ganska tydlig. Mycket beror på okunskap, men också på att vi människor är olika, och vad som är rätt att äta beror mycket på vad man har för levnadsvanor i övrigt.

Vi har haft en fetthysteri mot mättat fett sedan 1950-talet då Ancel Keys publicerade sina studier kring hjärtinfarkt och mättat fett, den har sedan under det senaste årtiondet övergått till kolhydratsskräck där en del likställer all stärkelserik föda med vitt socker. Den tredje makronutrienten protein har dock hittills klarat sig, men står säkert näst i tur. Att äta mer protein än kroppen behöver är inte bra. Det belastar både bl a lever och njurar. Men varför är det på det här viset att man får så många olika råd kring vad som är bra och dåligt att äta?

Ja svaret gavs indirekt i programmet av professor emeritus Göran Berglund. Det finns väldigt få bra vetenskapliga studier kring kosten, enligt Berglund bara 10-15 stycken. Det mesta av våra åsikter kring olika kostregimers förträfflighet bygger istället på små studier eller anekdotiska historier kring vad som är bra att äta. Detta gäller allt från vegetarisk kost till den i vissa kretsar så populära LCHF-kosten, som förespråkar ett minimum av kolhydrater till förmån för fett och proteiner.

Varför finns det då så få bra koststudier? Jo anledningen är att det är mycket svårt och kostsamt att genomföra bra koststudier. Ingen vill heller bekosta dem för det finns inte några tydliga ekonomiska incitament. När man gör studier finns så många osäkra variabler vilket gör att det är ytterst svårt att få grupper av människor som verkligen är lika. Faktorer som påverkar koststudier är vad man äter, när man äter, hur mycket man äter, hur maten bryts ner i matsmältningskanalen, vår bakterieflora, hur maten tas upp i kroppen, hur stort behov vi har av olika näringsämnen, vilket i sin tur har med våra gener att göra och hur vår nutritionsstatus var när vi gick in i studien. Vidare påverkar vår fysiska aktivitet, hur vi sover och vår basaltemperatur hur mycket energi vi behöver, men också vårt behov av olika näringsämnen. Alla dessa olika parametrar är i princip omöjliga att kontrollera. Det tar också ofta många år innan man kan se eventuellt negativa resultat av olika kostregimer. Människan har ju förmågan att anpassa sig till en viss gräns, vad än man stoppar i sig. Lite krasst kan man säga att det tar tid att äta ihjäl sig.

Finns det då inget sätt att veta vad som är en bra kost? Jodå, det finns det, men man hittar inte svaret i någon stor och kostsam vetenskaplig studie. Professor Berglund framförde också att vi måste hitta nya sätt att genomföra vetenskapliga studier. Jag tror dock att mycket av den information vi behöver för att ta fram bra kostråd redan finns om man gör en syntes av dagens kunskap, samt kompletterar med en del ny grundforskning för att bevisa vad som är bra och förklarar verkningsmekanismerna. Syntesen borde dock bestå av studier som stäcker sig över många ämnesområden såsom antropologi, kulturhistoria, medicinhistoria, beteendevetenskap, epidemiologi, genetik, mikrobiologi, fysiologi, biokemi och analytisk kemi. Men vem klarar av något sådant?

Man behöver kanske inte göra det alltför komplicerat, och då är egentligen sådana icke medicinska ämnen som antropologi och kulturhistoria kopplat till epidemiologi en bra start. Där finns en hel del kunskap som visar hur vissa folkstammar levde förr och deras hälsostatus. Radioprogrammet tog också upp ett exempel från Kenya där sjukdomar som diabetes och hjärtinfarkt var okända för de engelska läkarna som fanns där i början på 1900-talet och hur de första fallen av dessa sjukdomar kom först på 1930-40-talet. De personer som drabbades var sådana som anammat den moderna västerländska livsstilen. Huruvida kosten eller andra faktorer var huvudorsaken kan givetvis diskuteras, men med största sannolikhet är det en kombination där kosten är den viktigaste faktorn.

Ett liknande exempel finns beskrivet av den engelska läkaren McGarrison och gällde Hunzafolket som lever i en dalgång i nordöstra Indien. Där fanns inga sjukdomar över huvud taget och deras levnadsvanor finns noggrant beskrivna. De var ett jordbrukande folk som levde i ett nära kretslopp med jorden som gav dem födan.

En del hävdar att man skall äta sådant som var människans ursprungliga kost. Vissa, som läkaren Staffan Lindeberg, förespråkar därför sk stenålderskost som det enda rätta, med huvudmotivet att vissa befolkningsgrupper på Nya Guinea lever på det viset och har en mycket god hälsa.

Man skall dock vara försiktig med att säga vad som är människans ursprungliga kost. De största befolkningsgrupperna i världen har haft ris och spannmålsprodukter som stapelföda i tusentals år, dvs levt på kolhydrater, och evolutionen har förmodligen selekterat fram dem som gynnas av den typen av föda. Bara på mindre än 1000 år kan mutationer som leder till att man gynnas av viss typ av föda slå igenom kraftigt i en befolkningsgrupp. En ”gynnsam gen” kan teoretiskt ha förts vidare till över en miljard nu levande människor på bara 20 generationer om varje person i dessa generationer fått 3 barn som i sin tur för genen vidare. Att vi de senaste dryga 100 åren har övergått till högt intag av socker och andra raffinerade kolhydrater såsom vitt mjöl som gör oss sjuka, gör inte att vi skall döma ut den typ av kolhydratrik föda som våra förfäder ätit i flera tusen år. Vi är nämligen betydligt närmar besläktade med Indoeuropéerna som i tusentals år bedrivit jordbruk än folkstammar på Nya Guinea.

Livsmedelsverket håller nu på att omarbeta sina kostråd, och enligt uppgift i radioprogrammet skall de vara klara om 3-4 år. De skall då åter vara byggda på evidens – tydligen ny evidens eftersom de omarbetas. Jag betvivlar dock att det kommer att finnas fler tydliga studier som visar vad vi skall äta då än vad som finns nu om man inte tar ”syntetisk forskning” med i bilden. Utan att se helheten kommer man lätt fel i sina slutsatser.

Personligen tror jag dock att Livsmedelsverkets kostråd som de är idag i princip är ganska bra, men man har fokuserat på tok för mycket på att minimera intaget av mättat fett. Utan detta fett blir det lätt så att man äter för mycket ”snabba” kolhydrater vilket är klart sämre än lite fett – allt är frågan om balans. Ett stort problem med Livsmedelsverket kostråd är också att man inte tydligare tar hänsyn till balansen mellan föda och aktivitet. Följer man deras råd utan att tänka på balansen mellan kaloriintag och kaloriförbrukning kan det lätt leda till övervikt. Något som också saknas i deras råd är en tydligare markering att minska intaget av koksalt.

Något att tänka på när det gäller kosten rent generellt är att man skall försöka äta så mycket naturlig föda som möjligt. Det innebär övervägande oprocesserade och oraffinerade produkter. Metoder som extraherar fram ”renade produkter” (som t ex vitt socker) minskar innehållet av, fibrer, vitaminer, mineraler och antioxidanter – sådant som vi alla behöver för att må bra, förutom våra makronutrienter kolhydrater, protein och fett.

2008-11-03 | Kommentarer (2)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se