ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Självförgiftning – vetenskap eller tro?

Självförgiftning eller autointoxikation var en teori som hade många förespråkare i början på förra århundradet. Den bygger på att gifter från vissa typer av bakterier i tjocktarmen kan komma in i blodbanan och därmed förgifta kroppen. Symptomen kan vara allt från huvudvärk och hudutslag till högt blodtryck och cancer.

Enligt teorin bakom självförgiftning är orsaken förstoppning eller att det fastnar delvis smält föda i tjocktarmens olika veck. Det gör att vissa av våra tarmbakterier, som ibland kan bilda giftiga ämnen, kan utnyttja ”matresterna” som föda. Det är främst frågan om bakterier som kan bryta ner animaliska proteiner, ofta benämnda förruttnelsebakterier. Teorin har funnits i tusentals år, men det var först kring förra sekelskiftet som teorin växte sig stark i och med nya upptäckter inom patologi, bakteriologi, och kirurgi. Det var huvudsakligen tre auktoriteter på dess områden som låg bakom teorierna; Prof J. Ch. Bouchard, känd fransk patolog, Ilya Mechnikov, rysk nobelpristagare i medicin 1908, samt den mycket renommerade engelske kirurgen Sir Arbuthnot Lane.

Lane kunde visa att många av hans svårt sjuka patienter hade kronisk förstoppning, och att de blev botade från sina symptom när tjocktarmen opererades bort. Bouchard hade då tidigare visat, genom sina obduktioner, hur skadad tjocktarmens slemhinna kunde var hos förstoppade personer. Mechnikov i sin tur kunde visa hur bakteriefloran i tarmarna påverkade slemhinnans kondition och vårt välmående, samt att vissa typer av förruttnelsebakterier kunde producera giftiga ämnen som indoler, skatoler och phenoler från animaliskt protein.

Ingen kunde dock i kontrollerade vetenskapliga studier visa att de gifter som producerades kunde påverka människor negativt. Det gjorde att skolmedicinen negligerade problemet och förklarade att det inte fanns någon anledning till oro om man var förstoppad.

Detta är fortfarande den medicinska sanningen. Trots att vi idag har helt andra grundforskningsmetoder verkar ingen vara intresserad av att undersöka problematiken med förstoppning och självförgiftning vidare. Om man söker på PubMed, en webbsöktjänst från amerikanska National Institute of Health, hittar man bara 74 olika artiklar som har ordet ”autointoxication” som sökord. Ett tiotal av artiklarna är skrivna de senaste 20 åren, men det är egentligen bara översiktsartiklar i ämnet. I dessa konstateras att det inte finns några vetenskapliga belägg för att förstoppning skulle kunna orsaka självförgiftning. Någon ny grundforskning finns inte att tillgå.

Jag är dock inte förvånad över skolmedicinens fullständiga avståndstagande till självförgiftningsteorin. Den medicinska vetenskapen har genom historien alltid haft svår att acceptera samband som inte går att förklara med den gängse typen av kliniska studier. Jag tror dock att det finns en hel del sanning i teorin. För att komma fram till detta gäller det dock att göra en syntes av olika delstudier och dra logiska slutsatser – man ställer en hypotes. Inom vetenskapen är dock alla hypoteser falska om man inte kan bevisa dem med kontrollerade studier. Om inte, är det frågan om tro och inte vetenskap – en av naturvetenskapens både styrkor och svagheter. Men en hypotes behöver faktiskt inte var falsk bara för att man inte kan verifiera den. Hypoteser kan också vara mer eller mindre underbyggda. Låt mig förklara hur jag kommer fram till min åsikt i fråga om självförgiftning – varför jag tror på den hypotesen.

För det första så har dagens forskning visat att varje människa har uppåt 200 olika typer av bakterier i sin magtarmkanal, totalt har man identifierat över 1000 olika typer av mikroorganismer i mänsklig avföring genom DNA-teknik. Vi vet också att bakterier kan producera en rad olika ämnen, både sådana som är bra för oss och sådana som är giftiga. Majoriteten av de över 1000 olika typerna av mikroorganismer har man ingen aning om vad de kan producera för ämnen, men man vet att vad de producerar till stor del beror på vilken näring de får – det kan alltså bero på vad vi äter, hur mycket vi äter, hur det vi äter bryts ned och hur länge bakterierna får komma i kontakt med det vi ätit. Naturligtvis har också sammansättningen på bakteriefloran stor betydelse, och den är faktiskt unik för varje människa, men kan förändras beroende på vad vi äter. Man vet också att det finns mer än tio gånger så många bakterier i magtarmkanalen som celler i kroppen.

För det andra så gör förstoppning otvivelaktigt att matsmältningsrester kommer i kontakt med vår bakterieflora under längre tid. Om vi har en dominans av förruttnelsebakterier i magtarmkanalen vet vi att det produceras skaldiga ämnen. Speciellt om vi äter mycket animaliskt protein. De tre tidigare nämnda phenol, skatol och indol är kända sedan länge, men det kan förmodligen produceras en rad andra ämnen som också kan ha negativ inverka på vår hälsa, men som vi inte känner till idag. Gifter påverkar oss också ganska olika, och hur de påverkar oss beror också på hur mycket vi får i oss. Det krävs mycket grundforskning för att ta reda på detta, men grundforskning kring de ämnen som produceras i magtarmkanalen görs nästan uteslutande på de hälsosamma probiotiska bakterierna.

För det tredje så förnyas tarmslemhinnan ungefär var tredje dag. Det är en naturlig process för att den skall kunna bibehålla sin normala funktion. För att den processen skall fungera krävs god försörjning av näringsämnen. Många av dessa produceras av våra ”goda” tarmbakterier. Dessa goda bakterier undertrycks vid stor köttkonsumtion och förstoppning. Det gör att tarmslemhinnan får sämre funktion och att genomsläppligheten av skadliga ämnen ökar. Då inte bara sådana ämnen som produceras av bakterierna som kan läcka in i kroppen, utan även delar av bakterierna själva, sk endotoxiner. Detta var något som Bouchard och Mechnikov visste, men inte hade goda analysmetoder nog för att bevisa. Även mycket små nivåer kan göra skada på lång sikt och ge varierande symtom.

Allt detta tyder på att självförgiftning mycket väl kan förekomma. Men givetvis är det inte frågan om några stora mängder giftiga ämnen som ger akuta livshotande symptom. Det är förmodligen frågan om små mängder som ger diffusa symptom eller symptom efter långvarig exponering. Termen självförgiftning är kanske fel eller för provokativ att använda, men att förstoppning, felaktig tarmflora och en kost med mycket animaliskt protein är orsaker till att giftiga ämnen bildas och sedan kommer in i cirkulationen är högst troligt. Att bevisa detta i sk dubbelblidstudier är dock mycket svårt – nästintill omöjligt. Men bara för att det inte går att göra studier på gängse maner behöver inte hypotesen vara fel.

Som tur är så går allt blod och lymfvätska från magtarmkanalen direkt till levern, kroppens avgiftningscentral, via portvenen, så det mesta kan oskadliggöras och går inte vidare ut i kroppen. Utan denna säkerhetsventil skulle vi inte klara oss. En överbelastad lever kan dock göra att gifter lättare sprider sig. Blodet från ändtarmen går dock inte till portvenen utan via hålvenen direkt till hjärtat för att åter pumpas ut i kroppen. Det kan också ha en viss betydelse för självförgiftningen.

Ja, människan är en mycket komplex varelse och små genetiska skillnader kan göra att vissa personer är mer känsliga än andra. Förstoppning är dock inte något naturligt vare sig hos människor eller djur, och onaturliga processer leder ofta till sjukdom. Det är så evolutionen genom årmiljoner har fungerat för att få fram dem som är bäst anpassade för den rådande livsmiljön.

Ja, detta är ett intressant och kontroversiellt ämne som jag säkerligen får anledning att återkomma till.

2008-10-29 | Kommentarer (2)

IBS en folksjukdom – orsak och terapi

Enligt amerikanska experter lider ungefär 59 miljoner amerikaner av IBS (Irritable Bowel Syndrom). Ungefär 80 % av dessa är kvinnor. IBS är en funktionsstörning i tarmsystemet. Trots att det inte finns några direkta laboratorietester eller undersökningar som kan påvisa IBS så är det en medicinsk diagnos. Det finns en rad olika symptom som är associerade med IBS såsom obehagskänslor och smärta i magtarmkanalen, ökad gasbildning, känsla av uppblåsthet, konstant förstoppning eller diarré. När man diagnostiserar IBS gör man det ofta genom att utesluta andra diagnoser som t ex laktosintolerans, glutenallergi, magsår eller tarminflammationer såsom Chrons sjukdom eller Ulcerös colit.

I Sverige är IBS också ett stort problem, och det verkar ha ökat de senaste årtiondena. Man räknar med att 15-20 % av befolkningen någon gång i livet drabbas av sjukdomen. Enligt Expressen den 15 oktober så lider en miljon svenskar av IBS liknande symptom. För att diagnostiseras räcker det dock inte med att ha lite problem med magen ibland. Man skall ha haft problem mist i 12 veckor under det senaste året. Problemen kan dock vara av olika art och svårighetsgrad. När magbesvär övergår till IBS kan därför vara svårt att säga. För många är det dock en handikappande sjukdom eftersom man ofta behöver akut tillgång till en toalett.

Men vad kan då orsaken vara till att vi har dessa tarmproblem? Läkarvetenskapen står idag ganska frågande inför problematiken. Enligt Karolinska sjukhusets informationssite (klicka här) finns det ingen behandling som botar IBS, men man har en rad metoder och läkemedel för att försöka lindra symptomen. Bland dessa är en förändring i kosten bestående i att minska fettintaget och ökad mängd fibrer ett sätt. Problemet är att det bara kan hjälpa en del, medan symtomen förvärras för andra. Probiotika nämns också som tänkbar symtomlindrare vid viss typ av IBS. Det är då fråga om ProViva som i kliniska försök har visat sig minska gasbildningen. Men det finns faktiskt också några studier som visar att bakterien som finns i ProViva, Lp 299V, också har effekt på disgnostiserad IBS. (ref i slutet)

Personligen är jag helt övertygad om att IBS är en sjukdom som har med obalans i tarmfloran att göra, dvs beroende på vilka bakterier som finns i våra tarmar i kombination med vad vi äter. Det är alltså fråga om en kombination av flera saker. Varje frisk människa har mer än 10 gånger så många bakterier i sin magtarmkanal än vad det finns celler i kroppen. Varje människa har uppåt 200 olika typer av bakterier och jästsvampar i magtarmkanalen. Samspelet mellan dessa har en stor betydelse för hur vi mår. Obalans i tarmfloran (dysbios) kan uppstå på flera olika sätt. De kanske vanligaste är antibiotikakurer i kombination med för ensidig kost – en mycket vanlig kombination i dagens samhälle. En kost bestående av huvudsakligen lättsmälta snabba kolhydrater och animaliska proteiner utarmar tarmfloran. Detta i kombination med en antibiotikakur gör dysbiosen än värre. Om man därtill lever ett häktisk och stressat liv så är det väldigt få som klarar sig från magtarmproblem. Ja, det krävs inte ens antibiotika för att magen skall bli i obalans.

Forskningen visar nämligen att IBS-patienter har en dysbios, dvs rubbad balans i tarmfloran. Det gör i sin tur att permiabiliteten i tarmslemhinna ändras så att bakterier eller delar av bakterier som normalt inte skall tränga in genom mucosan (lagret utanpå tarmslemhinnan) gör det och aktivera vissa typer av inflamatoriska eller immunreglerande celler. Det gör i sin tur att de nervändor som finns i tarmslemhinnan och går mellan hjärnan och magen påverkas. Denna påverkan stör den naturliga funktionen och ger typiska IBS symptom, men kanske också hungerkänslor så att man äter oftare och mer, och därmed riskerar bli övervikt (egen spekulation). Stress kan också utlösa detta genom att stresshormoner påverkar nervändorna. Det hela är egentligen ett mycket komplext samspel mellan olika faktorer. Symptomen kan variera, men grundorsaken är densamma, dysbios beroende på fel kost och/eller antibiotika i kombination med stress.

Intressant är att notera att man har gjort en hel del försök med stressbehandling och hypnos och på så vis kunnat minska symptomen hos många patienter. Ofta kommer dock symtomen tillbaka efter ett tag – månader eller år. Förmodligen beror det på att man inte riktigt kommit åt roten till det onda – dysbiosen.

För att bota IBS, vilket jag faktiskt tror man kan göra, gäller det därför att återställa en naturlig balans i tarmfloran. Det gör man genom att tillföra olika typer av probiotika i kombination med en kost som huvudsakligen består av frukt, grönsaker, fullkornsbröd med ost och smör och syrade mjölkprodukter såsom yoghurt och fil. Genom detta får man ett överskott av syrabildande bakterier som har god tillgång till näring i tarmen. Det gör i sin tur att tarmslemhinnan stärks och får tillbaka sin normala funktion.

Botemedlet är alltså att återställa balansen. Det är tyvärr lättare sagt än gjort. Anledningen är främst att dysbiosen kan vara av olika slag, det finns inget enkelt sätt att se vad som orsakar obalansen – vilka bakterier det finns för mycket eller för lite av. Det finns inte en behandling som skulle hjälpa alla. Ovanstående är mer generella riktlinjer. Tyvärr blir det en fråga för den enskilde individen att pröva sig fram eftersom det inte finns många läkare som kan ge några goda råd hur man skall göra. Det krävs betydligt mer forskning kring dysbios, både vad gäller diagnostik och behandling, innan vi kan komma upp med de skräddarsydda terapier kring den probiotika och kost som förmodligen krävs för varje person med problem.

För dig som vill veta lite mer kring IBS och dysbios går det bra att kicka på länkarna nedan. De går till två olika ”webbcasts” med professor Eammon Quigley vid University Collage i Cork på Irland, en världsauktoritet på området.

Föredrag vid American College of Gastroenterology’s 72nd Annual Scientific Meeting 16 oktober 2007 (klicka här)


Intervju gjord av International Foundation for Functional Gasterointestinal Disorder. (klicka här)

* A controlled, double-blind, randomized study on the efficacy of Lactobacillus plantarum 299V in patients with irritable bowel syndrome. Eur J Gastroenterol Hepatol. 2001 Oct;13(10):1143-7, Niedzielin K, Kordecki H, Birkenfeld B.

2008-10-16 | Kommentarer (0)

Genernas betydelse för ett långt liv

Hur vi mår under livet och hur gamla vi blir och är en kombination av arv och miljö – det håller nog de flesta med om. Den stora frågan är dock hur stor del som är arv och hur stor del som är miljö. På den frågan finns det inget entydigt svar. Det kommer hela tiden nya forskningsrapporter som belyser frågan.

När det gäller livslängd har man nyligen lyckats identifiera en viss genvariant som är mer frekvent förekommande hos personer som lever längre. Det är en variant av en gen som kallas FOXO3A, och som har koppling till signalsystemet för insulin.

Det man sett i en studie som presenterades i tidskriften PNAS septembernummer (klicka här), är att personer med dubbel uppsättning av genen (vi har ju alltid två uppsättningar av alla gener – en från varje förälder) hade dubbelt så stor chans att leva till en ålder över 98 år än en person utan genvarianten. Man kunde också se att dessa individer hade lägre nivåer av vissa blodfetter samt blodsocker och insulin.

Vad betyder då detta? Är det förutbestämt hur länge vi skall leva? Spelar det ingen roll hur vi lever för det är ändå våra gener som bestämmer när hur långt liv vi skall få? Ja frågorna är många. En sak är dock säker trots allt, hur vi lever är av största betydelse för om vi får ett långt friskt liv eller inte. Det är bara de få undantagen, de ”onormala”, som klarar av den moderna livsstilen utan bieffekter. De finns ju faktiskt personer som rökt i hela sitt liv och ändå blir 90 år och personer som aldrig motionerat och ändå är normalviktiga och friska. Det finns faktiskt också en grupp människor i Anderna som tål en viss arseniknivå i dricksvattnet, vilken skulle döda varje annan människa på jorden. Det normala är dock en genuppsättning som gör att man måste leva ett ”sunt liv” för att må bra. Men alla kan nog trots det inte bli lika gamla oavsett hur man lever. Det finns miljontals små variationer i arvsanlagen mellan oss människor som kan påverka detta.

Men vad är då ett sunt liv? Hur mycket skall man motionera, vad skall man äta och hur mycket måste man vila för att orka med. Ja, det är givetvis också ett problem när man skall ge råd till människor. Jag är dock övertygad om att det finns flera olika sätt att leva för att man ska må bra – vilket komplicerar bilden. Vissa behöver faktiskt mer av något vitamin eller mineralämne än andra, det kan också gälla någon fettsyra eller aminosyra. Och detta beror till stor del på våra gener. Ett exempel är vårt behov av vitaminet folsyra. Folsyra är bl a nödvändigt för cellernas ämnesomsättning och för bildningen av röda blodkroppar. Nu finns det dock en känd mutation hos ca 12 % av den europeiska befolkningen i en av generna som bildar ett enzym som påverkas av folsyra. Om man har dubbel uppsättning av den muterade genen krävs det betydligt högre folsyrakoncentrationer i kroppen för att enzymet skall kunna fungera, och att dessa personer därmed skall må bra. De behöver med andra ord äta mer mat som innehåller folsyra. Gör man inte det kan det få effekter på t ex nybildningen av celler och i slutändan olika sjukdomar och ett kortare liv. Men om man ser till så att man får i sig extra mycket folsyra så spelar mutationen ingen roll. Folsyra finns främst i bladgrönsaker och baljväxter, men även i lever. Detta är bara ett exempel där kost och arvsanlag i kombination kan påverka människan.

Något som styrs av våra gener (tusental i kombination) är ämnesomsättning, cellnybildning och basaltemperatur. Varje dygn dör och nybildas ca 500 miljarder celler i kroppen och en vuxen har en normaltemperatur som är ca 36,5 grader. Med högre omsättning på celler och lite högre basaltemperatur går det åt betydligt mer energi. Det gör att en del kan äta mer än andra utan att gå upp i vikt – de behöver också mer näringsämnen. När vi blir äldre minskar dock cellnybildningen och basaltemperaturen blir några tiondelar lägre, och det i kombination med att man ofta rör sig lite mindre gör att många går upp i vikt utan att de äter direkt mer. Om vi har en lägre temperatur och lägre omsättning av celler, behöver vi ju inte lika mycket energi. Överskottet lagras då som kroppsfett.

Allt detta beror alltså i grund och botten på våra gener, men i praktiken på vad vi utsätter oss för – vad vi äter, hur mycket vi rör oss etc.

Människan har dock en otrolig förmåga att anpassa sig till olika levnadsmönster. Olika folkgrupper har också haft lite olika livsmiljö och evolutionen har selekterat fram individer som passat just den miljön. En eskimå på Grönland och en masai i Kenya har helt olika livsvillkor. Det räcker ofta med 10-20 generationer alltså 200-400 år för att en livskraftig mutation skall få någorlunda stort genomslag i en befolkningsgrupp. Vi kan se detta i många fall. Människor som lättare kan ta upp järn ur födan, personer som bryter ner alkohol bättre och det tidigare nämnda exemplet med arsenik. Om det inte funnits dessa livskraftiga mutationer skulle vi inte finnas till som art på jorden. De djur och växter som är för specialiserade och inte kan anpassa sig till miljöförändringar dör ut. Se bara på dinosaurierna som försvann eller på hur den vitryggiga hackspetten har decimerats i antal för att det inte längre finns tillräckligtillgång till den typ av boträd den behöver. Det finns alltså små skillnader i våra arvsanlag som gör att vissa människor mår bättre av ett speciellt sätt att leva, men som kanske inte är lika bra för andra.

Förmodligen finns det en mängd andra mutationer som gör att vi påverkas olika av vår livsstil. Det gäller inte bara att vi måste äta mer av ett visst näringsämne, utan det kan också vara så att vi måste äta mindre av något ämne för att må bra. Det kan också vara så att vissa kanske måste röra på sig mer för att få god cirkulation eller människor helt enkelt är olika känsliga för vissa miljögifter.

Vad skall man då göra? Vilka strategier finns det för att hålla sig frisk och leva länge? Att göra en fullständig genkarta över varje människa och skräddarsy hur man skall leva tror jag är en utopi. Idag är det också helt omöjligt, och om det någonsin blir möjligt i framtiden verkar det också vara väldigt opraktiskt. Den andra strategin är att ta till vara den kunskap som finns idag kring faktorer som är bra för de flesta människor och försöka leva efter det så gott man kan. Men man måste givetvis också ”känna sig fram”.

Visst är det intressant att man hittat en genvariant som finns hos personer som lever längre. Men någon direkt praktisk betydelse för dagens människor har det inte. Det viktigaste är att göra det bästa av situationen och påverka det man kan. Våra gener är inget att göra något åt, men vi kan alla se till så att vi lever ett någorlunda hälsosamt liv – försöka hitta balansen mellan kost, aktivitet och vila utifrån de förutsättningar våra gener och miljön kring oss ger.

Generna ger oss alltså våra förutsättningar, men det är med vår livsstil och ibland slumpen som avgör hur väl vi lyckas förvalta det vi ärvt från våra förfäder, och därmed hur länge vi i slutändan kan leva. Det var ju också bara 50 % högre chans att leva till en ålder över 98 år hos dem som hade den speciella varianten av FOXO3A-genen.


2008-10-09 | Kommentarer (0)

Förvillande radioprogram om fibrer och probiotika

Ja det där med kost är inte lätt, och mikrobiologi är om möjligt ännu mer komplext. Lyssnade på Kropp & Själ på P1 nyligen, 23 september. Programmet hade underrubriken ”Äter du för mycket fibrer?”. Där uttalade sig två experter, professor emeritus Tore Midtvedt och mag-tarmspecialisten, tillika läkaren, Peter Benno, båda från Karolinska Institutet. De har också nyligen gett ut en bok om magen, ”Magen, Bakterier, Buller och Brak”.

Det man kunde konstatera efter att lyssnat på programmet var dock att läkarvetenskapen står ganska frågande inför problem som IBS och en del andra magtarmåkommor. De varnade också för att äta för mycket fiber, och att probiotika var något nytt som vi måste vänta några år med innan vi kan uttala oss om det är bra eller dålig. Filmjölken fick sig också en känga då professorn var tveksam till dess nytta.

Efter att lyssnat några gånger på programmet på webben, och gjort en avskrift av vissa partier för att få klarhet i vad som verkligen sades (se slutet), undrar jag bl a varför professor Midtvedt uttalar sig som han gör om filmjölk. Först säger han att våra förfäder har ätit filmjölk sedan urminnes tider, sedan varnar han för att det är farligt och för att det är för ensidigt och att vi inte känner till långtidseffekterna. Jag förmodar att många lyssnare blev förvirrade. Logisk kullerbytta kan tyckas. Man frågar sig varför en så kunnig person uttalar sig på det viset.

Vad han förmodligen menade när han varnade för filmjölk var inte vanlig filmjölk utan produkter med specifika probiotiska bakterier, av vilka vissa finns i olika typer av yoghurt och fil, men också i fruktdrycker som ProViva. Vad han förmodligen menade kunde vara farligt var om man tillförde en enda typ av bakterie under lång tid. Frågan är dock om det finns någon orsak till det? Med sin kunskap i mikrobiologisk ekologi borde han nog istället fråga sig om det inte är betydligt farligare att behandla människor med antibiotika - varför skall jag snart berätta.

Först måste jag dock påpeka att det mikrobiologiska samspelet i magtarmkanalen är ytterst komplext. Det finns många hundra olika arter i mer eller mindre stort antal. Hur vår tarmflora ser ut beror på flera saker, varav den mat vi äter är av avgörande betydelse. Genom maten får vi i oss massor av olika typer av bakterier varje dag. De flesta av dessa dör eller försvagas när de kommer ner i magsäckens sura miljö, men en del följer med maten ner i tarmsystemet på gott och ont. Samspelet mellan dessa bakterier och de som redan finns där är av yttersta vikt för vår hälsa. Genom att undersöka bakteriefloran hos friska människor i olika åldrar kan man se att vissa typer är gemensamma. Man kan också göra laboratorieexperiment och se vad dessa har för egenskaper. Utifrån detta har man kommit fram till att vissa bakterier har en positiv effekt på hälsan, och kallas därför för probiotika (för livet). Det finns idag minst 30-40 olika probiotiska bakterier beskrivna, många med ungefär samma egenskaper, men en del med helt unika. Detta finns också mer än 4.500 olika vetenskapliga artiklar som berör probiotika publicerade sedan början av 1980-talet, då begreppet började användas mer allmänt. Att det fanns hälsosamma bakterier i magtarmkanalen, såsom lactobaciller och bifidusbakterier visste man dock redan i sluter av 1800-talet. Det beskrevs bl a av Metjnikov, som fick Nobelpriset i medicin 1908.

Den stora faran när det gäller tarmfloran är nog inte att vi tillför probiotiska bakterier kontinuerligt. Den stora faran är istället att många har en utarmad tarmflora, vilket förmodligen är orsaken till många av våra vällevnadssjukdomar – vi har för lite av olika probiotiska bakterier. Det är något som främst beror på antibiotikaanvändning och ensidig kost utan fibrer. En antibiotikakur ändrar helt balansen i tarmfloran, och det finns uppgifter om att det kan ta upp till 6 månader innan den är återställd, om den någonsin blir det. IBS, Chrons sjukdom, Ulcerös colit, glutenallergi, laktosintolerans är alla sjukdomar i tarmsystemet som förmodligen utlöses av störd tarmflora. Sen kan ju någon påstå att laktosintolerans beror på att vissa saknar enzymet laktas. Det finns dock bakterier som kan bryta ner laktos utan att ge magproblem. Ofta dominerar dock andra bakterier som snabbt omsätter laktos till gaser, och ger därmed typiska intoleranssymptom.

Att vår mat kan ge en störd tarmflora beror till största delen på att tarmbakterierna huvudsakligen lever i tjocktarmen. Om vi enbart äter lättsmält mat såsom godis, produkter bakade med vitt mjöl och dricker saft och läsk med socker, etc. kommer vi att få ett fullständigt upptag i tunntarmen, och tjocktarmen blir helt utarmad. Det kan ha en förödande effekt på bakteriefloran. Om vi därtill äter stora mängder av rött kött, som är lite svårsmält, kommer det osmälta bitarna ner i tjocktarmen. Där gynnar det de förruttnelsebakterier som alltid finns där, dvs de som livnär sig på animaliska proteiner och producerar en del illaluktande kväve- och svavelföreningar.

Att efter en sådan kost börja äta fiberrik mat utan att samtidigt tillföra komplimenterande fibernedbrytande bakterier, dvs sådana som kan omvandla fibrerna till kortkedjiga fettsyror och vissa andra ämnen, kan i vissa fall vara direkt skadligt. Den diskussionen togs inte alls upp i programmet utan dr Benno konstaterade bara det kanske inte var så bra med fibrer till alla – alltså igenting om varför.

Ur ett populationsperspektiv började en första utarmning av tarmfloran för dryga 100 år sedan då det vita sockret och vita fiberfattiga mjölet introducerades. Denna utarmning accelererade efter det att penicillinet introducerades på 1940-talet.

Vad man dock vet med säkerhet idag är att kosten och vår bakterieflora hör intimt ihop. Att en missmatch mellan bakterierna och maten kan skapa problem. Att man måste skynda långsamt när man byter från en kost utan fibrer till en med fibrer. Att de bakterier som lever på fibrer har en mycket viktig funktion i kroppen och är viktiga för ett långt friskt liv.

Vi har dock fortfarande mycket att lära inom ett mycket komplext ämnesområde – magtarmkanalens mikrobiologiska ekologi. Tyvärr är det så att expertutlåtanden ibland förvillar mer än skapar klarhet.

Avskrift av vad som sades i programmet om probiotika (ca 23-26 minuter in i programmet).
Programledaren: De goda bakterierna, hur goda är de för en IBS-patient?
Prof Midtvedt: Bakterierna är goda för en IBS-patient om de får den rätta födan. Nu har Peter pratat om fibrer, och fibrer är mat för bakterierna – mycket god mat – för vi kan inte nyttiggöra oss fibrerna, det är bara våra tarmbakterier som kan det. Och någon gång så lagar de gas och någon gång andra substanser som vi kan tillgodogöra oss. Det är en samverkan av vad du äter och vilken flora du har.
Programledaren: Men det är väl inte alltid dåligt med fibrer?
Prof Midtvedt: Nej lagom är bäst, det är ett bra svenskt uttryck. Men nog har livsmedelsindustrin tänkt mer på våra tarmbakterier än kanske på patienterna.
Programledaren: Du vill t o m gå ännu längre du vill ju också ifrågasätta frukostfilen, varför då?
Prof Midtvedt: Ja de sk probiotikan är ju en oerhört gammal princip. Du använder bakterier till att bevara maten kort och gott. Dina och mina förfäder hade filmjölk varenda sommar. Du kan gå till bibeln eller koranen eller varsomhelst så finner man att människan har använt bakterier till att konservera maten. Det kan vara kött, det kan vara vegetabilier och det kan vara inte minst mjölk. Men så har det blivit en hel industri av det, och då skall dessa bakterier vara så sunda. Filmjölk är gott, men om det är sunt, det är en annan fråga.
Programledaren: Och på den frågan så misstänker jag att du säger nej.
Prof Midtvedt: Ja i alla fall på många av de hälsopåståenden som är, så är det inte visat att det kan vara så sunt som det är sagt att det är. Och nu har EU kommit fram med sina kravspecifikationer. Det är frågan om att lagom är bäst och att det kan vara god mat, men det är inte säkert att det kan främja hälsan.
Programledaren: Men vi har ju fått veta att det här med probiotika är framtiden.
Prof Midtvedt: Ja men tänk dig nu om du äter samma filmjölk dag ut och dag in genom hela livet, från det du är en lite flicka, och i den magen som då mottar all den där finns det kanske tusen, måhända 500 olika arter och så har du samma påverkan hela tiden. Det blir en dietär påverkan som kan likna lite en politisk påverkan.
Programledaren: Ja, det blir för ensidigt alltså.
Prof Midtvedt: Japp, det blir för ensidigt, och vi vet inte långtidseffekterna av vad vi nu gör. Svaret får vi kanske om fem år, kanske tio år.




2008-10-03 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se