ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Orsaken till hjärtkärlsjukdom

Rökning, högt kolesterol, högt blodtryck och övervikt brukar räknas till de viktigaste riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdom. Visst, det finns mängder av studier som visar att det finns ett samband mellan dessa riskfaktorer och förekomsten av hjärtinfarkt, stroke och aortaaneurysm (pulsåderbråck). Men vad är egentligen orsaken till dessa sjukdomar?

Man vet att om man äter mycket mättat fett så stiger kolesterolnivån. Eftersom hög kolesterolnivå är associerad med ökad förekomst av hjärtinfarkt så har man dragit slutsatsen att mättat fett ger hjärtinfarkt. Fullt logiskt kan man tycka. Men nu är det faktiskt så att det inte finns ett entydigt samband mellan mättat fett och hjärtkärlsjukdom. Det finns många med normala kolesterolnivåer som får hjärtinfarkt och personer med relativt höga nivåer som aldrig kommer att dö i den sjukdomen. Det hela är alltså betydligt mer komplicerat.

Rent fysiologiskt beror hjärtkärlsjukdom på att kärlväggarna inflammeras, och vid läkningen av dessa inflammationer byggs det upp plack i kärlväggen som kan täppa till kärlet, eller försvaga det, om processen fortgår under en längre tid – många år. Grunden är alltså själva inflammationen. Den orsakas i sin tur ofta av små mängder endotoxiner, det kan t ex vara fragment av colibaterier från magtarmkanalen. Dessa endotoxiner kan läcka in i blodet om tarmslemhinnan är skadad eller i dålig kondition. Det finns även studier som tyder på att vissa virus samt bakterier från munhålan också kan orsaka inflammationer i kärlväggarna, om de kommer in i blodet. Skadliga ämnen som orsakar inflammationer i kärlväggarna kan alltså komma in i kroppen på många olika sätt.

För att dessa plack skall kunna byggas upp i kärlväggarna krävs dock en faktor till, och det är att man har sk modifierade (skadade) LDL-partiklar i blodet. LDL är en naturligt förekommande partikel som består av kolesterol, triglycerider (mättat fett), fosfolipider och protein, och som har till uppgift att transportera runt fett till kroppens celler. Dessa modifierade partiklar kan dock bindas till makrofagerna. Makrofagerna är en sorts vita blodkroppar som bl a hjälper till att läka inflammationer i kärlväggen, dessa ansamlas därför på platser där kärlväggen är inflammerad. Det är dock bara de modifierade LDL-partiklarna som kan tas upp av makrofagerna. Det innebär att om man inte har modifierat LDL så byggs det inte upp några plack i kärlväggarna, eller i alla fall betydligt mindre.

Modifiering av LDL-partiklarna är något som kan uppstå på en rad olika sätt. Det kan bl a orsakas av för mycket stress, rökning eller hög alkoholkonsumtion, och ofta i kombination med brist på antioxidanter. Högt blodsocker kan också skapa modifierat LDL, vilket förmodligen är en av anledningarna till att just diabetiker löper en större risk att drabbas av hjärtkärlsjukdom.

Av ovanstående framgår att det bästa sättet att undvika hjärtkärlsjukdom är att se till att man inte har inflammationer i kärlväggarna. Det enklaste sättet att förhindra det är att se till så att tarmslemhinnan är i god kondition. För det krävs mycket syrabildande bakterier i tarmfloran såsom laktobaciller och bifidusbakterier, samt att man äter en kost rik på fibrer (näring till bakterierna) och en inte alltför stor andel animaliskt protein. Risken med det animaliska proteinet är att det som inte kan brytas ned och tas upp i tunntarmarna kan göda arter av clostridier, colibakterier, enterococker och enterobacter i tjocktarmen av vika vissa kan producera ämnen som försvaga tarmslemhinnan. Mindre stress, antioxidanter från frukt och grönsaker, ett jämnt blodsocker och måttliga mängder alkohol är också viktigt. Orsaken till att alkohol kan modifiera LDL-partiklarna är dock inte alkoholen i sig utan en biprodukt vid nedbrytning, acetaldehyd, som kan binda till partikeln.

Att man i studier kan se samband som mellan kolesterol och hjärtkärlsjukdom beror säkerligen på att en stor del av populationen har en undermålig tarmflora och inte på kolesterolnivån. Den felaktiga tarmfloran gör att det läcker in endotoxiner i blodet som inflammerar kärlväggarna. Ju högre nivå av kolesterol vi har desto större är då risken att vi får modifierade LDL-partiklar, utav stress och annat som tidigare beskrivits, som kan avsätta sitt kolesterol i kärlväggen.

Ovanstående modell förklarar i princip alla fall av hjärtkärlsjukdom. Det är dock ingen teori som finns helt klarlagd eller bevisad i någon enskild vetenskaplig studie. Man måste kombinera resultat från en rad studier med lite sunt förnuft för att se sambanden. Själv har jag studerat ämnet i över 20 år och läst hundratals vetenskapliga artiklar i ämnet. Men mycket återstår att lära. Med all säkerhet kommer det mer kompletterande information framöver som eventuellt kan modifiera modellen något. Ovanstående förklara dock varför personer med högt kolesterol inte får hjärtinfarkt och den förklarar att personer med låg nivå kan få sjukdomen. Likaså förklarar den varför det oftast är personer med högt kolesterol som blir sjuka. Att personer med högt blodtryck oftare får hjärtkärlsjukdom är också fullt naturligt. Stela och ”förfettade” kärl gör att blodtrycket ökar. En av orsakerna till högt blodtryck kan alltså vara att många små inflammationer ägt rum i kärlväggarna. Det höga blodtrycket gör givetvis också att kärlen lättare brister. Att övervikt också är en riskfaktor beror bl a på att de som är överviktiga oftare har högt blodtryck och högt kolesterol.

Det tar dock många år innan effekten av detta yttrar sig. Det beror på att processen med inlagring av kolesterol i kärlväggarna är reversibel. Det finns nämligen mekanismer i kroppen som ”rensar kärlen”. Det råder hela tiden en kamp mellan dessa två processer och när processen som täpper till och försvagar blodkärlen vinner blir vi sjuka. Men kampen pågår under lång tid innan kärlväggen blir så skör eller tilltäppt och vi kan få hjärtinfarkt, stroke eller aortaaneurysm.

2008-09-29 | Kommentarer (0)

Dagens koststudier fel väg till sanningen

Studier kring kostens betydelse för olika livsstilssjukdomar som t ex diabetes 2, hjärtsjukdom, och stroke bygger ofta på att man mäter förändring i vissa riskmarkörer såsom blodfetter, blodtryck och kroppsvikt. Anledningen är att man i epidemiologiska studier sett ett samband mellan dessa parametrar och sjukdom. Med andra ord, när man ser på ett urval av populationen så var det fler som var sjuka om de hade höga nivåer av blodfetter, högre blodtryck eller högre BMI. Det kan man stolt visa med statistiska metoder.

Huruvida något minskar risken att få t ex hjärtinfarkt avgörs ofta av hur det man äter påverkar nivån på blodfetterna. Om studien visar att blodfetterna minskar så drar man direkt slutsatsen att det också minskar risken för sjukdom. Ju fler personer som ingår i en studie desto mindre behöver skillnaden vara för att man skall få fram sin statistiska signifikans. Lägger man ihop olika studier i sk metaanalyser får man lätt väldigt många försökspersoner, vilket ger den effekten. I en metaanalys i tidskriften Obesity som publicerades i år kan man därför visa att en skillnad i 0,19 mmol/l i totalkolesterol mellan två olika kostregimer gav en statistisk skillnad på p<0.0001, dvs man kan säga med 99,99 % säkerhet att den ena kostregimen ger ett högre kolesterol än den andra. Därefter har man dragit slutsatsen vilken kost som är bäst för att minska risken för hjärkärlsjukdom. Detta är givetvis korrekt rent statistiskt, men är det så i verkligheten?

Ovanstående är bara ett exempel av många där man drar medicinska slutsatser som inte alls behöver vara sanna. Resultaten får ofta också stort genomslag i massmedia.

Vad innebär då en skillnad på 0,19 mmol/l när det gäller kolesterol? Ja, för det första är det bara något större skillnad än vad man får rent mättekniskt när man analyserar samma blodprov upprepade gånger. Men för det andra, och något som är betydligt viktigare, är frågan vad 0,19 mmol/l mer eller mindre har för klinisk betydelse. Skulle några tiondelar högre nivå på kolesterol göra att man lättare får hjärtinfarkt? Knappast i det enskilda fallet. Det är helt säkert andra saker som avgör.

Vad man gör inom kostvetenskapen är att man blandar ihop äpplen och päron – nivån på riskmarkörer med risken att insjukna. Det finns studier som visar att ju högre kolesterol desto större risk för hjärtinfarkt. Man har också sett att kolesterol lagras in i kärlväggarna, och ju mer kolesterol, desto större inlagring och desto större risk för infarkt. Allt detta rent statistiskt säkerställt. Rekommendationen blir då att man skall minska kolesterolnivån i blodet för att minskar risken för hjärtinfarkt. Visst det är helt riktigt – så är det rent statistiskt – men är det sant? Det märkliga är att det finns individer med lågt kolesterol som får hjärtinfarkt och sådana med relativt högt som är kärnfriska. Den slutsats man skall dra av det, men som inte alla gör, är att det måste vara andra saker som har betydelse – saker som samvarierar – förmodligen något som finns hos många men inte alla.

När det gäller kost och hälsa är det säkerligen många olika faktorer som måste samvariera för att man skall bli sjuk. När det gäller hjärtinfarkt och andra kärlsjukdomar är kolesterol bara en bit i pusslet. Det mesta tyder också på att det finns olika faktorer hos olika människor som är den avgörande faktorn. Det är alltid den svagaste länken som får kedjan att brista.

Om det nu är så att det är olika saker hos olika människor som kan ge samma sjukdomsbild blir allt mycket komplicerat. Då blir det svårare att ge generella råd om vad man skall äta och hur man skall leva för att hålla sig frisk. Då får vi liksom nu fallanger som hävdar att det ena eller det andra är det enda rätta, och så kan man ta fram studier som styrker det man säger. Det skapar en enorm förvirring. Vad är rätt och vad är fel?

Jag tror att det viktiga är att börja se saker med andra ögon. Vi måste förstå kausalsambanden – vad som verkligen orsakar sjukdomarna – för att kunna ge råd kring hur man förebygger dem. Man kan inte fixera sig vid riskmarkörer. Då ser man inte skogen för alla träd. Vi måste tänka mer vertikalt – både ha örnperspektiv och myrperspektiv – för att verkligen förstå vad som är bra eller dåligt. Vi måste också acceptera att det finns flera sätt att leva för att må bra och hålla sig frisk. Problemet är bara att det ofta är för sent när man upptäcker att det var fel sätt man levde på.

Stora resurser läggs varje år ner på olika koststudier. De flesta av dessa skulle jag vilja påstå är mer eller mindre värdelösa. Utan att diskutera eller förstå kausalsamband ökar vi bara förvirringen. Vi måste satsa på mer grundforskning likt den som Joel Pettersson i Uppsala bedriver (se PJ´s blogg ”Hur rädisor och spenat botar magsår” från maj-08).

2008-09-25 | Kommentarer (0)

Fetma och motion

Skall det vara så svårt att förstå? Att motionera – vara fysisk aktiv – är bra för alla människor. Det är bara intensitet och typ av aktivitet som kanske behöver se lite olika ut beroende på hälsostatus och andra kroppsliga förutsättningar.

Nu har det dock de senaste dagarna rapporterats om två vetenskapliga studier kring fysisk aktivitet och fetma. En av dessa kan lätt misstolkas beroende på att rubriksättaren missförstått (avsiktligt eller oavsiktligt?) vad det är frågan om. Den andra bara visar på vad de flesta vet, men är ändå intressant.

Att man generellt sätt går ner i vikt om man gör av med fler kalorier än man stoppar i sig är ett välkänt faktum. Detta trots att en del inte vill erkänna detta (se blogg ”Diskussion hos kostdoktorn”). Att man förbrukar kalorier genom fysisk aktivitet finns det dock inga delade meningar om. Men fysisk aktivitet för även mycket annat gott med sig. Det kanske viktigaste är att vi får fart på cirkulationen. Högre puls, blodtryck och temperatur gör att kroppens processer snabbas upp. Blodet, med sin näring och förmåga att transportera bort gifter ur kroppen, når lättare ut till alla kroppens celler. Detta vare sig om man är överviktig eller ej.

Men åter till de tidigare nämnda studierna. En rubrik löd ”Motion räddar inte feta” och en annan ”Hälsorisker med fetma försvinner inte med motion”. Slutsatsen man drar av dessa rubriker är givetvis att det inte lönar sig för överviktiga att motionera. Rubrikerna härrör från en artikel kring en svensk studie från Uppsala som publicerats i Journal of Internal Medicin, 29 maj 2008 klicka här. Men läser man studiens abstract drar i alla fall jag en helt annan slutsats – det lönar sig alltid att motionera oberoende av hur mycket man väger.

Studien gick ut på att se hur stor risken var att dö när försökspersonerna grupperades på olika sätt, och innehöll data från 37.633 personer mellan 45 och 79 år. Under uppföljningstiden, som var 9,7 år, dog 4.086 personer. Genom att gruppera alla efter BMI och motionsgrad kunde man få fram hur stor risken var att dö i olika grupper. Man satte risken till 1,00 för dem som hade ett BMI under 25 och tillhörde den tredjedel som motionerade mest. Hos dem som hade BMI över 30 och tillhörde den tredjedel som motionerade minst var risken att dö 1,81, dvs 81 % högre. Motsvarande siffra för dem med BMI under 25 och som tillhörde samma ”motionsgrupp”, dvs motionerade minst, var risken 1,54. Med andra ord så var det farligare för överviktiga att inte motionera, vilket inte är så konstigt. Det intressanta var dock att de som var överviktiga och hörde till den tredjedel som motionerade mest så var risken att dö 1,44. Med andra ord så är risken att dö alltid högre hos dem som inte motionerar, detta vare sig man är överviktig eller inte. Krångligt? Ja tydligen för rubriksättarna, eller så tycker de att det finns anledning att försöka vilseleda läsarna.

Rubriken skulle i stället vara; Ny studie visar att motion alltid förlänger livet.

Den andra studien har undersökt om de personer som har den nyligen upptäckt ”fetmagenen” kallad FTO alltid måste finna sig i att bli överviktiga. Resultatet var inte helt kontroversiellt. Med hjälp av en ökad kaloriförbrukning på ca 900 kcal per dag kunde de undvika att bli överviktiga, och därmed ”lura” fetmagenen. Denna kaloriförbrukning motsvarar ca 4 timmar promenad i inte alltför högt tempo eller en golfrunda på ca 3,5 timmar om man drar sin golfbag.

Ja, detta är som sagts tidigare inte alls konstigt. Fysisk aktivitet är alltid av goda och vare sig man har generna emot sig eller inte. Genen har förmodligen den effekten att man får lägre basalförbrukning av energi, vilket innebär att man måste äta mindre eller röra på sig mer för att hålla vikten. Återigen så är vår kroppsvikt en funktion av hur mycket energi som kroppen tar upp och hur mycket den gör av med. Alternativet till 4 timmars promenad är givetvis ett fysiskt krävande arbete eller att äta lite mindre, men kanske det enklaste och bästa är att kombinera mindre kaloriintag med lite ökad motion.

2008-09-15 | Kommentarer (0)

Hur kortar man vårdköerna?

Vårdgarantin fungerar inte i Sverige. I alla landsting finns det patienter som får vänta längre än 90 dagar på specialistbesök och därefter ytterliggare 90 dagar på att få en behandling. Siffrorna varierar mellan 11-51 % av de vårdsökande i de olika landstingen. Även om det inte behöver vara samma personer som får vänta 90 + 90 dagar så får säkerligen en stor del av de vårdsökande – patienterna – vänta mer än ett halvt år från att de sökt läkare för sina symptom tills de blir behandlade. Ordet patient har verkligen fått sin rätta betydelse – det betyder nämligen tålmodigt väntande. Socialminister Göran Hägglund tror sig dock ha kommit på ett bra sätt att korta vårdköerna. I en debattartikel i DN den 5 september (klicka här) lovar han en miljard kronor från stadsbudgeten för att korta vårdköerna.

Efter att ha läst hans artikel blir jag dock lite fundersam. Hägglund vill fördela den nya vårdmiljarden efter prestation – någon sorts bonus till dem som är bäst på att uppfylla vårdgarantin. Tanken är att det skall motivera landstingen till att effektivisera sin verksamhet genom att snabba upp processerna och få personalen att jobba bättre. Men är det verkligen så enkelt att man löser problemet med en morot? Och varför skall de som visat att de kan klara av sin kvot få mer pengar? Vad skall man använda dem till? De har ju redan visat att de kan uppfylla garantin utan någon extra vårdmiljard. Skall man sänka skatten med några ören eller skall alla i de effektiva organisationerna få mer i lönekuvertet?

Tyvärr ökar kostnaderna för sjukvården dramatiskt, så de extra pengarna kommer snart att slukas upp av stigande vårdkostnader. Enligt en utredning från NUTEK och Almega (klicka här) så kommer efterfrågan på sjukvård öka med 50 % mellan 2005 och 2020. Det betyder en ökning med dryga 100 miljarder koronor. Enligt socialstyrelsens statistik har också sjukvårdens kostnader i genomsnitt ökat med nästan 9 miljarder per år mellan åren 1995 och 2005. Hägglunds förslag kan liknas vid att sätta en morot på ett metspö framför åsnan. Åsnan når aldrig fram hur fort den än går. Jag vill dock inte hävda att landstingen kan liknas vid åsnor, men som sagt, behovet av sjukvård bara ökar och ökar, och det är inte troligt att enbart en effektivisering klara av det ökade vårdbehovet? Det tror inte heller NUTEK och Almega i sin utredning.

Ni får ursäkta min skepticism, men både problemet och lösningen för att få bort vårdköerna är en helt annan. Visst kan sjukvården effektiviseras – och bör så göras – men skall man hindra en översvämning så hjälper det inte alltid att bygga dammen högre. Det är tillrinningen och hur mycket man kan tappa ur dammen som till slut blir avgörande. Sjukvårdens huvudproblem är det ökade tillflödet av patienter, och orsaken till detta är att vi blir allt mer sjuka – vi får allt fler diagnoser och det upptäcks hela tiden nya avancerade metoder för att behandla dessa.

Så vad är då lösningen? Jo givetvis att stoppa tillflödet av patienter i kombination med att effektivisera vården.Tänk om vår socialminister skulle lägga en miljard kronor på insatser för att förebygga sjukdomar. Informera om hur, och skapa incitament för, att människor skall hålla sig friska. Och varför inte ekonomiska incitament, när vi nu lever i en marknadsekonomi. Låta människor få dra av kostnader som är relaterade till att förebygga sjukdom – kanske något i enlighet med Christina Doctares förslag om BOT-avdrag.

Det går inte, kanske någon säger. Även om det i teorin låter bra så tar de sådan tid innan man får någon effekt. Men så är det faktiskt inte. Genom ökad motion och viss kostomläggning är jag övertygad om att man kan få effekter på bara 6-12 månader, och ju längre tiden går desto större effekter får man. Det finns mycket entydiga vetenskapliga bevis för fysisk aktivitets inverkan på sjukdomsbehandling och sjukdomsprevention i FYSS 2008. Den skrift på 613 sidor som ligger till grund för FaR, fysisk aktivitet på recept. FaR används för övrigt redan i de flesta landsting, men tyvärr i alltför liten utsträckning.

Vad Hägglund skulle börja med är en utredning, (man gör ju alltid det) för att se vilka effekter en satsning på friskvård skulle få på våra sjuktal. En sådan skulle direkt kunna visa på de positiva ekonomiska effekter man skulle kunna få genom att med fysisk aktivitet både förebygga och behandla sjukdomar. Jag hänvisar åter till FYSS. Men fysisk aktivitet måste alltid kombineras med rätt kost och vila för att vara effektiv. Det kanske är svagheten med FYSS att den inte tar med helheten. Men det är i alla händelser en god start.

Så Göran Hägglund, sluta att bygga dammen högre. Se istället till så att tillflödet till dammen minskar. Genom att informera och motivera människor till en sundare livsföring kan man komma långt, och det även på relativt kort sikt.

2008-09-10 | Kommentarer (0)

Kött och hållbar utveckling

Ja vad har då kött med hållbar utveckling att göra? Jo en hel del faktiskt. Om vi tar det från början så är kött en utmärkt källa för protein, där finns också olika fetter och vissa vitaminer och mineraler som vi kan ha nytta av. När det gäller vitamin B12, så är faktiskt kött och annan animalisk föda såsom fisk, skaldjur och ägg den absolut viktigaste källan för oss människor. Det är faktiskt så att produkter från växtriket inte innehåller vitamin B12. Det är därför en del påstår att det är skadligt att vara vegan om man inte tillför extra vitamin B12. Men mer om det senare.

De flesta tror väl dock att kötts huvudsakliga uppgift i vår kost är att tillföra oss protein. Nu är det dock så att proteininnehållet i rent kött inte är mer än ca 20-25 %, och det finns många livsmedel från växtriket som innehåller nästan lika mycket eller mer - fullkornsbröd 10-14 %, havrekli 19 %, solrosfrön 21 % och soyamjöl hela 29 %. En del påstår att man måste äta kött för att få i sig alla de essentiella aminosyrorna i tillräcklig mängd, men det stämmer inte. Soyaprotein innehåller t ex alla essentiella aminosyror. Och när det gäller vitamin B12 så behöver det inte heller vara så att vi måste äta animalisk föda för att få i oss tillräckligt. Det finns faktiskt studier som visar att B12 kan produceras av vissa stammar probiotiska bakterier i vår egen tjocktarm, och så finns det ju alltid livsmedel som berikats med B12-vitamin, såsom frukostflingor. Men mjölk och yoghurt ger också bra tillskott på B12.

Den slutsats man kan dra är att man faktiskt inte behöver äta kött eller andra animaliska produkter för att hålla sig frisk och må bra. Men nu var det ju det här med kött och hållbar utveckling som jag skulle ta upp. Jo, ett problem med kött och köttproduktion är att det är ett synnerligen ineffektivt sätt att producera proteinrika livsmedel. Det är bra ca 10-20 % verkningsgrad. Av det protein som en gris äter under sin uppväxt är det alltså bara 10-20 % som vi får tillbaka via grisköttet. Det andra går ut genom urin och avföring efter att det metaboliserats i kroppen. Som proteinkälla vid köttproduktion ges också mycket spannmål till djuren, spannmål som lika väl skulle kunna användas till människoföda.

Intressant i sammanhanget är det gigantiska näringsexperiment som gjordes i Danmark i slutet på första världskriget. En stor del av spannmålen som odlades och importerades till Danmark gick till grisuppfödning. Men på grund av världskrigets handelsblockad blev spannmål en bristvara. Myndigheterna bestämde då att en stor del av svinbeståndet skulle slaktas. Den spannmål man hade blev istället människoföda genom främst fullkornsbröd. När så spanska sjukan, den stora influensaepidemin som drabbade Europa 1918-1919, slog till ökade dödstalen i alla Europeiska länder förutom i Danmark. Om man fortsatt med att ge sina grisar spannmål i lika hög utsträckning som tidigare skulle många av danskarna fått svälta och blivit undernärda, med förödande konsekvens. Men genom kostomläggningen – mer fullkornsbröd och mindre griskött – kunde danskarna bli det hälsosammaste folket i ett sargat Europa. En viktig bidragande orsak till detta var förmodligen att det ökade intaget av fullkornsbröd, med stor andel fibrer, vilket gav näring åt de probiotiska bakterierna. Detta i sin tur ledde till bättre immunförsvar och därmed färre döda i spanska sjukan. Mer om det här står att läsa i boken ”I sjukdomarnas häxkittel” av Are Waerland. klicka här

En annan aspekt när det gäller hållbar utveckling är att djuruppfödningen bidrar till växthuseffekten. Det finns beräkningar som gör gällande att djuruppfödningen bidrar med ca 18 % av alla växthusgaser som släpps ut på jorden. Motsvarande siffra för våra transporter med främst bil, buss, lastbil och båt är 13,5 %. Detta enligt en artikel i NewScientist 2006.

Jordens resurser är ju begränsade, och skall vi alla i framtiden kunna förbättra vår hälsa – ha en hållbar utveckling – så inte skall vi använda alltför mycket av vår värdefulla spannmål till köttproduktion. För övrigt finns det ingen möjlighet att producera så mycket kött som skulle behövas om alla människor i världen åt lika mycket kött som vi i USA och Europa. Enligt siten Earth Trends på World Recourse Institute åt man 2002 hela 124 kg kött per person i USA. Motsvarande siffra för Europa var 74 kg per medan det bara var 5,2 kg i Indien. I ett land som Kina har dock köttkonsumtionen stigit kraftigt från 3,8 kg per år 1961 till 50,4 år 2002 – en mycket oroande utveckling som avspeglar sig i kinesernas ökade sjuklighet i välfärdssjukdomar.. Ser man på hela världen så har köttkonsumtionen nästan fördubblats från ca 22 kg till ca 40 kg på 40 år. Den svenska konsumtionen har ökat från 50,4 kg år 1961 till 76,1 kg år 2002. Inget tyder på att vi skulle ha minskat konsumtionen sedan dess. Vi äter alltså ca 1,5 kg kött i veckan per person!

Myndigheterna ser också detta som ett problem och Livsmedelsverket arbetar därför med att miljöanpassa de svenska kostråden. Deras rapport ”På väg mot miljöanpassade kostråd” är nu ute för remissyttrande. En av remitenterna är Statens folkhälsoinstitut som anser att Livsmedelsverkets föreslagna ”köttnivå” på 51 kg per person och år är för högt satt. De vill istället att nivån skall sänkas till mellan 31-42 kg. Att stora mängder kött inte är bra att äta av andra skäl gör att det också är viktigt att begränsa konsumtionen, men det kan jag skriva om en annan gång.

Jag är dock ingen förespråkare av att avskaffa all djuruppfödning, men vi måste nog lägga om kursen och minska vår konsumtion av kött, det har vi alla glädje av på lång sikt. På kort sikt är det givetvis ett problem för djuruppfödare, slaktare och charkuteriindustrin, men strukturomvandlingar sker hela tiden inom näringslivet, och allt behöver inte ske över en natt.

2008-09-06 | Kommentarer (0)

Hälsopåståenden – en legal fråga

Det finns en ny EU-lag som trädde i kraft den första juli förra året. En lag som förbjuder att man påstår eller antyder att ett livsmedel kan ha en hälsosam effekt om man inte har vetenskapliga studier som kan bevisa det. Lagen säger också att man inte heller får antyda att en produkt kan förebygga sjukdom, utan att likaledes kunna bevisa det med vetenskapliga studier.

Vad bra kanske någon tycker. Då kan vi vara säkra på att vi får en korrekt märkning och därmed kan lita på vad det står. Javisst skulle det kunna vara så, men tyvärr tror jag att det är väldigt svårt att byråkratisera hälsa. Det är också svårt att dra en knivskarp gräns mellan rätt eller fel när det gäller kost och näring. Det hela är ju en fråga om balans mellan vad man äter och hur man lever i övrigt.

Detta gör att det är mycket svårt och kostsamt att göra vetenskapliga studier på livsmedel. Det tar också mycket lång tid innan man vet om någon har effekt på sjukdomsprevention. Tanken med lagen är nog god, man vill ju skydda konsumenterna mot falska och vilseledande påståenden, men finns det inte andra bättre sätt?

Man kan fråga sig varför det blivit så här. Vilka är de lobbygrupper som stått på trapporna i Bryssel och fått EU-parlamentarikerna att fatta ett sådant beslut? Konsumentorganisationer, representanter för livsmedelsindustrin eller möjligen läkemedelsindustrin. Man kanske är rädd för att man för enkelt skall kunna marknadsföra hälsosamma livsmedel, och därmed minska ”kundbasen” för sina egna produkter – läkemedel mot våra livsstilsjukdomar. Jag är dock ingen större anhängare av konspirationsteorier, men ofta drivs utvecklingen i samhället omedvetet åt ett visst håll beroende på både direkt och indirekt påverkan av starka ekonomiska intressen.

Att introducera livsmedel som smakar gott och lockar till överkonsumtion genom allehanda tillsatser, ur en lista av ämnen som officiellt inte är skadliga, är däremot fullt legitimt. Man kan utan problem proppa livsmedel fulla med salt, vitt socker och vitt mjöl. Varför finns det ingen lag som förbjuder introduktion av rent onyttiga matvaror? Eller varför inte ha varningstext på smågodis som säger ”för hög konsumtion kan leda till fetma och diabetes”. Nej, jag vill inte ha en sådan lag heller, men vore det inte bättre att försöka få bort sådant som är skadligt istället för att detaljreglera det som påstås vara bra. I dagens Internetbaserade samhälle sprids ryktet ganska fort om sakers rätta natur, och så länge något inte är direkt skadligt tycker jag inte det spelar någon roll om man tillskriver sina produkter en viss god egenskap. Vi har ju regler som säger att man skall tala om vad en matvara innehåller. Det borde räcka ganska långt för en naturlig självsanering.

I alla händelser, nu drygt ett år efter att lagen börjat gälla så har de första åtta påståendena som myndigheten EFSA (European Food Safety Authority) granskat redovisats. Bara ett av de åtta fick godkänt. Nu ligger det ytterliggare 220 påståenden på deras bord som de måste ta tag i. Officiellt har de fem månader på sig innan ett beslut måste fattas.

Men vilka har då råd med att göra en rad väldesignade vetenskapliga studier. Inte är det de lilla företaget med en unik och kanske revolutionerande produktidé. Det är förmodligen bara de stora multinationella livsmedelskoncernerna såsom Unilever, Orkla, Nestlé och Kraft Food.

Det enda hälsopåstående som fått godkänt av de åtta påståenden som granskats är inskickat av Unilever och gäller växtsterolers förmåga att sänka kolesterolvärdet. Det är dock inte något nytt. I den vetenskapliga litteraturen finns det mer än 2000 publikationer som tar upp växtsteroler och kolesterol, och de första artiklarna om att växtsteroler sänker kolesterolnivån kom redan i mitten av 1970-talet. Nu måste man dock sammanställa och skicka in en dossié med papper för att få skriva det på en livsmedelsförpackning.

Ser man det ur en annan vinkel så är hela lagen också ganska tandlös och lite korkad. Okej, man får inte sätta ut ej godkända hälsopåståenden på produkter eller i annonser, men man får ju fortfarande skriva om saker och ting i redaktionell text. Alla hälsobloggar och annan media kommer därför att få en ännu större betydelse i framtiden när det gäller att berätta om nya produkter som kan vara bra för hälsan. Jag tror att det blir svårt för lobbygrupperna att komma åt tryckfrihetslagen. På www.halsobygget.se kommer vi definitivt att berätta om och diskutera vad som är bra eller dåligt att äta. Konsumenter blir också mer kunniga och kan ofta göra sin egen bedömning utan att ”storebror” ger sitt godkännande.

För den som vill läsa mer om vilken produkt som fick godkänt och vilka sju som inte klarade myndighetens granskning så går det bra att klicka här.

2008-09-03 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se