ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Kött och fruktos – en farlig kombination

I senaste numret av Läkartidningen, nr 22, refererades det till en nyligen publicerad amerikansk undersökning som visade att ett stort intag av fruktos ökar risken för gikt, dvs utfällning av urinsyrakristaller i lederna. Gikt är den vanligaste inflammatoriska ledsjukdomen hos män över 40 år.

Det är en helt ny upptäckt. Tidigare har man kopplat gikt till hög konsumtion av alkohol och högt intag av kött och främst inälvsmat. Alkohol gör nämligen att produktionen av AMP (adenosinmonofosfat) ökar i levern, vilket sedan omvandlas till urinsyra. För att AMP skall bildas behövs det i sin tur purinen adenin (del av DNA och RNA), som finns i mat med mycket ”celler”, såsom kött och inälvmat. Man har dock tidigare känt till att fruktos också har en förmåga att öka produktion av AMP i levern, men inte att fruktos för den skull ökat risken för gikt.

Studien som nu publicerades var dock en koststudie där man kartlagt intaget av fruktos och korrelerat det till förekomsten av gikt. Det visade sig att risken för gikt nästan fördubblades när man drack mer än två läsk per dag. Fruktosen kommer från det isoglukos som man sötar läsk med i USA. Isoglukos utvinns från majsstärkelse när man genom en enzymatisk process omvandlas en stor del av glukosen till fruktos. Det kan variera mellan 40-90 %.

Vad kanske inte alla tänker på är att även vårt vanliga socker (sackaros) som finns i allt godis, choklad, bakverk och läsk mm som vi äter innehåller 50 % fruktos. Likaså får vi fruktos naturligt från söta frukter. I studien kunde man också visa att stort intag av vissa frukter och fruktjuicer också ökade risken för gikt.

Nu är det dock så att urinsyra är ett viktigt och naturligt ämne i kroppen. Det är en av våra viktigaste antioxidanter. Problemet är alltså när vi får en för hög produktion, och därmed höga nivåer i blodet, så att njurarna inte kan göra sig av med överskottet.

Ja, vad lär vi oss av allt detta? Jo först och främst att om vi äter för ensidigt och för mycket av något så får vi problem. Men ofta är saker och ting multifaktoriella, dvs de beror på flera saker i kombination. För mycket kött ger för mycket puriner, men det krävs också att levern stimuleras att producera mer AMP, som sedan blir urinsyra, för att vi skall riskera att bli sjuka. Denna stimulering kan ske när vi dricker alkohol eller får i oss mycket fruktos.

Gikt är dock inte något som uppträder i unga år då våra organ fungerar lite bättre och då främst njurarna kan utsöndra urinsyran effektivare. Gikt uppträder som nämndes i inledningen oftast först efter vi fyllt fyrtio. Det krävs alltså år av ”missbruk” för att vi skall bli sjuka. Så förutom de ovannämnda orsakerna, kött, alkohol, fruktos i överskott så krävs att vi har lite sämre njurfunktion för att nivåerna av urinsyra skall stiga så mycket att de fälls ut i lederna.

Men det finns också en rad andra saker som också påverkar nivån av urinsyra i blodet. Bl a finns det studier som visar att högt intag av C-vitamin minska nivån. Likaså finns det studier som visar att olika varianter hos ett protein som har med fruktosmetabolismen att göra påverkar nivån av urinsyra. Det är här alltså frågan om en genetisk komponent. Det finns också studier som visar att acetylsalicylsyra, som finns i magnecyl, eller urindrivande medel sk diuretika ökar nivån av urinsyra i blodet.

Ja, gikt är en multifaktoriell sjukdom, liksom de flesta andra av våra sjukdomar. För att bota eller förebygga dessa krävs därför att man ändrar sina levnadsvanor. Den som har för vana att äta anklever och skölja ner den med ett sött Moselvin borde därför snarast fundera över sina matvanor. Levern ger mycket purier och vinet ger alkohol och mycket fruktos – en ur många aspekter ohälsosam kombination.

Sluta dock inte äta frukt – där finns så mycket annat nyttigt. Och fruktos i måttliga mängder är definitivt inte farligt. Det är inte heller farligt om man någon gång skulle dricka ett eller två glas sött Moselvin och äta en bit anklever. Det är mängden och frekvensen som skadar.

Kommentera - skicka ett mail till pj@halsobygget.se

2008-05-28 | Kommentarer (0)

Hur rädisor och spenat botar magsår

Nyheter om medicinska upptäckter strömmar tätt. En av de senaste är att vissa grönsaker såsom spenat, rädisor och rödbetor skyddar mot magsår. Det hela finns beskrivet i en avhandling av Joel Petersson, vid Uppsala Universitet, som lades fram den 9 maj. Det intressanta med den nyheten är egentligen inte att det faktum att grönsakerna har en skyddande effekt – utan varför – den förklaringsmodell som presenteras.

Ofta är det så att man i vetenskapliga studier ser samband mellan det ena och det andra, men man kan inte förklara varför. Det leder ofta till rubriker som ”Fisk ger skydd mot cancer”, ”Omega-3 kan skydda mot Alzheimer”, ”Fet mat är skadlig för hjärnan” – olika påståenden som oftast bygger på svaga epidemiologiska data. Ingen kan dock förklara orsaken bakom. I det här fallet kan man det. Här har man en teori, och en mycket intressant sådan, som talar om varför dessa grönsaker skyddar mot magsår.

Det hela beror på att grönsaker innehåller mer eller mindre nitrat. Detta nitrat går med födan ner i magen och in i kroppen. Via blodet förs det sedan till spottkörtlarna där det av någon anledning ackumuleras. Det betyder att det sedan utsöndras i saliven i en betydligt högre koncentration än vad som fanns i grönsakerna. Med andra ord så ökar mängden nitrat i saliven när man äter mycket spenat, som innehåller mycket nitrat.

Nu är det så att vissa bakterier i munhålan kan omvandla nitratet till nitrit, som, när nitriten kommer ner i magsäckens sura miljö, omvandlas till kvävemonoxid. Dessa kväveoxider stimulerar magslemhinnans blodflöde och att den producera mer slem som skyddar magsäcken så att dess sura miljön inte kan skada slemhinnan – så att vi inte får sår.

En av kroppens gåtor, som kanske inte alla tänker på, är ju att den starkt sura miljön och de aggressiva enzymer som bryter ner maten i magsäcken och tolvfingertarmen normalt inte skadar våra slemhinnor. Och orsaken till det är främst det tjocka lager av slem som skyddar. Om produktionen av slem inte fungerar som den skall är risken givetvis överhängande att vi får skador på själva magsäcken.

En annan viktig orsak till att grönsaker skyddar mot magsår är det faktum att Helicobakter pylori, den bakterie som man numera anser är en bidragande orsak till majoriteten av alla magsår, inaktiveras när kvävemonoxid bildas av nitriten.

Nitritet som bildas av bakterier i munhålan ser alltså till att magsäcken både får ett bättre slemskydd och tar död på ”magsårsbakterien”. Eller åtminstone undertrycker dess aktivitet, så att den får svårare att föröka sig och skada slemhinnan.

Ja, det här betyder alltså att för lite bakterier, eller fel typ av bakterier, i munhålan, i kombination med att vi äter för lite grönsaker som innehåller nitrat, kan orsaka magsår. Och omvänt, om vi har rätt typ av bakterier i munhålan och äter nitratrika grönsaker så håller vi oss friska. Det vill säga om vi äter på ett naturligt och allsidigt sätt – det sätt som människan är skapt för – så håller vi oss friska.

Är det någon som är förvånad? Tänk att det skall ta över hundra år för den moderna vetenskapen att komma på det.

I förlängningen betyder detta också att det inte är så bra att äta läkemedel som tar bort saltsyran i magsäcken. Vi har då inte den sura miljö som krävs för att nitritet skall omvandlas till kvävemonoxid. Vad händer med nitratet då? Kan det bilda skadliga nitrosaminer?

Det är inte heller bra att använda bakteriedödande munskölj eller tandkräm med triclosan (antibakteriellt medel). Dessa tar även bort de goda bakterierna som krävs för att omvandla nitratet till nitrit. Ät istället mer grönsaker och se till så att bakteriefloran i munhålan är i balans genom att tillföra mer probiotiska bakterier som kan omvandla nitrat till nitrit.

Detta här är bara ett exempel hur viktigt det är med att ha rätt typ av bakterier i alltifrån munhåla och ner genom hela magtarmkanal. Och det visar också ett exempel på hur komplext samspelet är mellan kosten, bakterierna och hur vi mår.

Kommentera - skicka ett mail till pj@halsobygget.se

2008-05-16 | Kommentarer (0)

Tandläkare, hälsokontroll och hjärtkärlsjukdom

Läste nyligen att Praktikertjänst planerar att starta screening för hjärt- och kärlsjukdomar på sina tandläkarmottagningar. Intressant tyckte jag som jobbat med medicinsk diagnostik i 17 år, och varit en av förkämparna på 80- och 90-talet för decentraliserad diagnostik. En av de första tankarna som slog mig var dock – vilka metoder skall man använda för att screena för hjärt- och kärlsjukdomar? Det bästa jag kunde komma på var att mäta kolesterolnivån, men för att det skall vara någon mening med det måste man mäta mängden av kolesterol i de olika lipoproteinpartiklarna som kolesterolet finns bundet till – det ”onda” LDL-kolesterolet och det ”goda” HDL-kolesterolet. Tillika bör man också mäta ifall man har förhöjd nivå av triglycerider, dvs en hel lipidprofil. Dessa analyser är dock inte alltför enkla, och om man vill mäta detta på en tandläkarmottagning finns det bara en metod, Cholestechs LDX – dvs den jag var med och introducerade i Sverige för drygt 10 år sedan. Det var faktiskt en metod som jag också diskuterat med Praktikertjänst om att använda, men då på deras vårdcentraler, och inte tandläkarmottagningar. Det hela rann dock ut i sanden.

När jag fördjupade mig lite mer i vad denna screening verkligen skulle innebära blev jag dock både besviken och förvånad. Det Praktikertjänst tänker göra är att erbjuda sina tandläkarpatienter att mäta blodtryck och blodsocker. Visst, högt blodtryck är en riskfaktor för hjärtkärlsjukdom, eller kanske en följd av sjukdomen, men blodsocker var lite mer perifert i sammanhanget. Det stod dock i den information jag lyckades få tag på att blodsockermätningen var till för att hitta patienter som hade diabetes.

Vän av ordning ställer sig dock frågan: Hur tillförlitliga blir resultatet av dessa mätningar? Metodologiskt bör det inte bli några stora problem om man som Praktikertjänst säger skall utbilda all tandläkarpersonal som tänker göra mätningarna. Ett problem som dock kvarstår är att man måste vara fastande minst 4-5 timmar innan provtagningen för att få ett tillförlitligt blodsockervärde. Dessutom borde risken för få falskt för högt blodtryck vara uppenbar, eftersom många upplever ett tandläkarbesök som mycket stressande, och stress förhöjer blodtrycket.

Resultaten av mätningarna skulle sedan ligga till grund för att rekommendera tandläkarpatienten att besöka vårdcentralen för en… ja vådå? En till undersökning av blodtryck och blodsocker, en större utredning eller…? Jag tror inte den redan överbelastade sjukvården kommer att uppskatta dessa tandläkarremitterade patienter. Screening av olika parametrar kan vara bra, men det bör göras på rätt sätt och efter en noggrann genomgång av eventuella konsekvenser.

Om man nu skall göra någon form av screening för hjärtkärlsjukdom så vore det mycket bättre att mäta en lipidprofil och blodtryck, och då på vårdcentralen eller en läkarmottagning. Tolkning av resultaten är dock ytterst kritisk för att inte belasta sjukvården och oroa patienter i onödan. Jag har själv tagit fram en sådan tolkningsmall för lipidprofiler 1996 tillsammans med docent Thomas Kahan, hjärt-kärlspecialist vid Danderyds sjukhus, klicka här. Problemet med fasta kvarstår dock till viss del när man mäter triglycerider, men det skall till en rejäl fettrik diet för att man hos en frisk individ skall få patologiskt förhöjda värden.

Att man på Praktikertjänst vill ge sina kunder ett mervärde när de besöker tandläkarmottagningarna är givetvis mycket bra, men jag tror det finns andra sätt att göra det på, som ligger en tandläkare närmare till hands. Varför inte lära ut hur den orala bakteriefloran påverkar munhälsan och erbjuda tandvårdsprodukter med probiotika såsom BioGaias GumPerioBalance som säljs av Sunstar i Sverige. Det är faktiskt så att mycket tyder på att felaktig bakterieflora i både munhålan och tarmen kan vara en av grundorsakerna till hjärtkärlsjukdomar.

Läs mer om probiotika och munhälsa på www.gumperiobalance.se och orsaken till hjärt-kärlsjukdom här.

Kommentera - skicka ett mail till pj@halsobygget.se

2008-05-14 | Kommentarer (0)

Vintern är över men inte vinterkräksjukan

Trots att det är vår läste jag att vinterkräksjukan inte är över. Andra veckan i april var flera städer i Västsverige drabbade. Hur kan detta lilla virus som är så otrevligt skapa så stora problem? Finns det inget att göra utom att isolera sig från omvärlden?

Vad som orsakar vinterkräksjukan har länge varit okänt. Det var först 1972 man kunde visa att den berodde på ett virus, och först på 1980-talet att detta virus hörde till familjen calicivirus och fick sedermera namnet norovirus. Ett tidigare namn var Norwalk agent efter staden Norwalk i Ohio, USA, där viruset brukade härja under vintern. Det finns dock en del andra virus som också orsakar magsjuka, såsom sapovirus, rotavirus och adenovirus (som även orsakar luftvägsinfektioner), men det verkar som om allt som har med magsjuka på vintern att göra kallas vinterkräksjukan.

Nu finns det modern diagnostik som kan skilja på de olika virustyperna, och varje vecka under vintern och våren diagnostiseras några hundra fall. Totalt uppskattar man att mellan 100.000 – 200.000 personer i Sverige blir sjuka av just noroviruset varje år. Kostnaden för den svenska sjukvården har beräknats till uppåt en miljard kronor per år p g a vinterkräksjukans härjningar. En stor del av kostnaden beror på att patienter på sjukhus och andra vårdinrättningar drabbas och att avdelningar måste stängas.

Frågan är då varför vi har mer problem under vinterhalvåret. Det finns några olika förklaringsmodeller, men ingen vet säkert. En är att viruset via droppsmitta helt enkelt sprids lättare på vintern för att vi då är mer inomhus närmare varandra. Men det är förmodligen inte hela sanningen. Faktum är också att ca 20 % av befolkningen aldrig blir sjuka i vinterkräksjukan.

En alternativ förklaring till att vi har flest utbrott av vinterkräksjukan mellan vecka 45 och vecka 20 kan vara en helt annan. Efter vecka 45 börjar många lida av brist på frisk luft och sol. Det påverkar bl a våra depåer av D-vitamin, ett fettlösligt vitamin som produceras med hjälp av solstrålar, men också finns i en del saker vi äter, såsom mejeriprodukter. D-vitamin har flera olika uppgifter i vår kropp. Förutom att hjälpa till vid mineraliseringen av benstommen kan det omvandlas till calcitriol som behövs för att ta upp calcium ur kosten. Förutom problem med benstommen finns det också data som tyder på att brist på D-vitamin kan leda till störningar i andra kroppsfunktioner, och då även på vårt immunsystem. Samtidigt finns det många människor med en undermålig tarmflora och som då har mindre skydd mot virus och skadliga bakterier. Kombinationen D-vitaminbrist och undermålig tarmflora, och trots allt det faktum att vi lever nämnare varandra på vintern, kan vara grundorsakerna till att vi både blir mer förkylda och mer magsjuka under vinterhalvåret och våren.

Enklaste sättet att förebygga förkylningar och magsjuka är därför att tillföra probiotika, ta tillskott på D-vitamin, besöka ett solarium eller åka utomlands på solsemester. Att sluta umgås för att inte bli smittad är kanske inte så nödvändigt.

Kommentera - skicka ett mail till pj@halsobygget.se

2008-05-07 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se