ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Litiumbrist ett folkhälsoproblem?

Litium är en så kallad alkalisk jordartsmetall som vi dagligen får i oss i små mängder via det vi äter, och som finns i alla organ i kroppen. Litium är också ett läkemedel mot manodepressiv sjukdom och har använts av sjukvården sedan 1950-talet. De terapeutiska doserna är dock ca 100 gånger högre än vad man får i sig via kosten.

Under de senaste 20 åren har det kommit en rad vetenskapliga artiklar som visar på att litiumbrist påverkar oss negativt. Trots det har myndigheterna inte uppmärksammat detta utan den officiella åsikten är att litium inte är ett nödvändigt ämne för vår hälsa. Man får därför inte tillsätta litium i kosttillskott.

Det naturliga intaget av litium varierar mycket runt om i världen. Orsaken är främst att olika jordar och vattentäkter innehåller olika mycket litium. I vissa områden i Chile finns det extra mycket litium och människor där kan få i sig uppåt 10 mg per dag. Det finns också speciella naturliga mineralvatten som innehåller litium. I Europa finns några kända hälsokällor med relativt höga litiumhalter. En av dessa är Santovka i Slovakien. Dess vatten har nu lanserats under namnet SANTO-Li i Sverige. Vattnet förklarades som hälsovatten 1838, men dess speciella hälsobringande effekter beskrevs redan i en bok från 1549. Andra källor med litiumhaltigt vatten finns i Karlsbaden och Marienbad i Tjeckien, samt i Vichy i Frankrike. I Sverige har vi inget mineralvatten med litium, och i vårt normala kranvatten finns det i princip inget alls. Våra jordar är också litiumfattiga.

Normalt får man i sig runt 0,5 mg per dag. Enligt prof Schrauzer vid UCSD i USA, som skrivit flera vetenskapliga artiklar kring litium i dricksvatten, borde man få i sig minst 1 mg litium om dag.

Det finns flera så kallade epidemiologiska studier där man sett på litiumhalten i dricksvatten och hur vi mår. En av de första gjordes av prof Schrauzer 1990 och visade att våldsbrott, självmord, våldtäkter och narkotikabrott var lägre i områden med högre halt av litium i dricksvattnet. Liknande resultat har senare också visats i Japan 2009 och i en alldeles färsk studie från Österrike som publicerades i juni 2011. Författarna till studierna i Japan och Österrike ansåg att deras resultat var så anmärkningsvärda att de har föreslagit tillskott av små mängder litium i dricksvattnet.

Prof Schrauzer har också visat i en placebokontrollerad studie att personer som får ett litet tillskott av litium får bättre mental förmåga, känner sig mer tillfreds och blir mer omtänksamma. Tydliga resultat kunde ses efter två veckors behandling, men de förbättrades under hela den fyra veckor långa försöksperioden.

Intressant i sammanhanget är också studier där man analyserat innehållet av mineraler i hårprover. Det är ett sätt att se hur upptaget av olika mineraler varit under en längre period. Resultaten visar att personer med kriminell belastning och personer med inlärningssvårigheter har lägre nivå av litium. Man har också sett att dessa personer har låg nivå av kobolt, ett mineral som är nödvändigt för att vitaminer B12 skall kunna fungera. Man spekulerar därför i om litium också har en funktion när det gäller upptag och utnyttjande av just vitamin B12. Nivån av vitamin B12 är viktigt för att ett annat vitamin, folsyra, skall kunna utöva sin verkan. Dessa bägge vitaminer har betydelse för bland annat blodkropparnas bildande och nervsystemets funktion.

Det finns dessutom studier som visar på andra fördelar med litium. I en studie från mars 2011 har det visat sig att dödstalen i samhällen med litiumhaltigt dricksvatten är lägre än i samhällen med låga nivåer. Man kunde också visa på att en typ av rundmask, som man ofta använder som studieobjekt inom biologisk forskning, levde längre om man tillsatte lite litium i näringslösningen.

Under de senaste 10 åren har molekylärbiologisk forskning, med cellkulturer och djurförsök, visat på de verkningsmekanismer som ligger bakom litiums effekter. Det är främst frågan om stimulering av tillväxtfaktorer för nervceller i hjärnan och blockering av enzymer som är inblandade i den naturliga celldöden. Men det finns också en japansk studie på människor som visat att en tillväxtfaktor för nervceller, BNDF, ökar hos människor som dricker mineralvatten med litium.

Nyligen, juni 2011, kom ytterligare en artikel som beskriver litiums positiva effekter. Det var en översiktsartikel från två kinesiska forskare som arbetar för NIH i USA (National Institut of Health) och som studerat degenerativa nervsjukdomar i ett 20 tal år. Den bär titeln”Neuroprotective action of lithium in disorders of the central nervous system”. Där går författarna in i detalj på de mekanismer som gör att litium skyddar nervsystemet och spekulerar i om inte litium skulle kunna påverka insjuknande och sjukdomsutveckling av altzeimers, ALS, MS och Parkinson. Huruvida det är så finns det ännu inte några kliniska data på, men det råder en hel del forskning på området.

Sammanfattningsvis kan konstateras att litium har betydelse för vårt nervsystem, minnesfunktioner och hur vi mår. Högst nivåer av litium finns i lillhjärnan vilket är centrum för koordination och våra känslor. Vi kan också konstatera att de flesta människor i Sverige får i sig mindre än 1 mg litium om dagen. Ett tillskott av 0,5-1 mg per dag skulle förmodligen få många att må betydligt bättre och kunna prestera mer. Mycket tyder på att brist på litium är ett folkhälsoproblem. Detta återstår dock att bevisa.

2011-10-21 | Kommentarer (0)

Mikro-RNA och effekter på hälsa

Det har snart gått 20 år sedan man upptäckte mikro-RNA, små RNA-sekvenser om ca 20 nukleotider (grundbyggstenar i våra gener), som påverkar det så kallade genuttrycket. Kinesiska forskare har nyligen visat på ett mycket intressant samband mellan dessa korta sekvenser av nukleotider och vad vi äter, samt i förlängningen förmodligen också vår hälsa.

Det intressanta med detta mikro-RNA, vilket det finns tusentals olika typer av, är som sagt att de har stor betydelse för genuttrycket. Med andra ord vilka av våra gener som är aktiva och kan påverka oss både vad gäller sjukdom och hälsa. Det gäller allt från uppkomst av cancer till hur våra nervceller fungerar. De flesta eukaryota celler (de som har cellkärna) kan bilda mikro-RNA förutom svampar, alger och vissa marina växter. Bakterier har inte heller mikro-RNA då de saknar cellkärna.

Mest forskning är gjord på förhöjda nivåer av vissa typer av mikro-RNA vid tumörsjukdomar. Man har då också experimenterat med att blockera mikro-RNAet och på så vis förhindra spridning av tumörer. Alltså ett nytt sätt för cancerterapi.

Många har tidigare trott att vi bara påverkas av det vi själva producerar via våra egna gener, dvs delar av generna som inte kodar för proteiner, och som man tidigare trodde inte hade någon betydelse i de biologiska processerna. Men det intressanta är att man nu upptäckt att mikro-RNA från bland annat ris och vete kan hittas i mänskliga celler. Det betyder alltså att mikro-RNA från den mat vi äter kan tas upp via tarmslemhinnan och med blodbanorna transporteras till andra celler i kroppen.

Låter det hemskt – att arvsmassa från det vi äter kan komma in i våra egna celler och kanske styra deras funktion? Ja på sätt och vis, men vi skall vara medvetna om att vi varit ”utsatta” för detta under hela evolutionen, och utan denna process så skulle vi inte vara vad vi är idag. Det är alltså något helt naturligt, men när det presenteras med kallt forskarspråk, och man pratar om cancer, kan det verka skrämmande.

Men vad har då detta med hälsa att göra? Det fanns ju förhöjda nivåer av vissa typer av micro-RNA vid olika sjukdomar. Ja, här är forskningen fortfarande i sin linda. Att man upptäckt främmande mikro-RNA i våra celler visar dock på att det vi äter förmodligen har en betydligt större betydelse än vi tidigare trott. Det som påverkar oss när det gäller födan har alltså inte bara att göra med hur mycket protein, kolhydrater, fett och fibrer, samt vitaminer, mineraler och antioxidanter vi får i oss. Det är förmodligen också frågan om vilka typer, och hur mycket, mikro-RNA som maten innehåller.

Det mikro-RNA från det vi äter kan kanske i sin tur påverka hur mycket vi producerar av det ena eller andra enzymet eller hur vårt immunsystem fungerar, eller hur nybildning av celler sker och hur den naturliga celldöden fungerar etc. På vilket sätt, och i hur stor utsträckning, återstår att bevisa.

Man kan dock konstatera att ju mer naturliga obearbetade produkter man äter desto mer mikro-RNA får man i sig från externa källor. Och eftersom människan genom hela evolutionen ätit naturliga råvaror så borde det också vara ett argument varför vi också skall göra det – det naturliga är bäst för oss. Det går inte heller att bara äta en ”näringscoctail” på rena komponenter och sedan leva ett långt och hälsosamt liv. Risken är stor att man missar något. Det är helheten och inte någon specifik beståndsdel som är det viktiga.

Intressant i sammanhanget är också att alla de högkulturer som funnits på jorden de senaste 10.000 åren har haft spannmålsprodukter som bland annat majs, vete, hirs eller ris som basförda. Det var då mänskligheten tog de största klivet framåt i utvecklingen. Kan en del i den utveckling som då skedde ha något att göra med det mikro-RNA man får i sig via dessa livsmedel? Kan det vara så att mikro-RNA från dessa växter styr genuttrycket på ett sådant sätt att det skapar intelligentare människor? Givetvis är det rena spekulationerna, och som tidigare sagts det är helheten som är det viktiga, men mikro-RNA från det vi äter är säkerligen en viktig del i den helheten.

2011-09-28 | Kommentarer (0)

Det största hotet mot folkhälsan

På receptionen vid den 10:e Nordiska Folkhälsokonferensen i Åbo, som gick av stapeln 24-26 augusti, frågade en av delegaterna som jag stod och pratade med; ”vad anser du är det största hotet mot folkhälsan”. – ”Det är inte så lätt att svara på”, svarade jag för att få lite mer betänketid. Det var en allvarligt ställd fråga och det går då bara inte att kasta ur sig ett svar. ”Det beror på”, fortsatte jag – ”ja, hur man ser på det hela”. Efter en kort paus sa jag dock; ”om man riktigt skall gå till botten med frågeställnigen så är det nog de marknadskrafter som erbjuder ohälsosamma val – det är det största hotet mot folkhälsan”. ”Å intressant, det var ett annorlunda svar – mycket intressant”, sa min konversationspartner.

Det som hade flugit genom mitt huvud var all den direkta och indirekta reklam som finns för tobak, alkohol, OTC-läkemedel, men också den påverkan som företag inom medicinbranschen har på politiker, tjänstemän, läkare och sköterskor. Deras syfte är ju att sälja så mycket som möjligt, och gör därför allt vad de kan för att forska fram nya läkemedel och metoder som kan fylla kassakistorna. Tanken gick sedan till livsmedelsbranschen, medicinbolagens oheliga alliansbroder, och alla de produkter som tas fram för att vi skall äta så mycket som möjligt. Kombinationer av socker, salt, fett och artificiella smakämnen har forskats fram så vi inte ska kunna motstå att äta mer än vad vi behöver, och allt i syfte att sälja så mycket som möjligt – aktieägarna har krav på högst möjliga avkastning på sitt kapital. Och sist, men inte minst, hur alla de innovationer som gör att vi får allt mindre rörelse i vardagen. En innovation som gör att vi fysiskt inte behöver anstränga oss är en bra innovation och tilltalar den inneboende lättjan som finns hos oss alla.

Allt det ovanstående är krafter som motverkar folkhälsan. Skulle vi istället minska användningen av legala droger, äter en näringsriktig mat i rätt mängd och rör oss mer i vardagen så skulle vi direkt bli det mest hälsosamma folket i världen. Det här vet många som arbetar med folkhälsa, men deras röster dränks i de kommersiella krafternas tsunami. Ska vi behöva vänta tills flodvågen är över och se vad som finns kavar av vårt samhälle innan vi förstår vad som är på väg att hända? Det här är givetvis en politisk fråga. Har vi en marknadsekonomi ska vi inte anklaga de företag som gör vad de kan för att tjäna pengar. De följer ju bara spelets regler. Det enda som hjälper, om vi inte skall byta samhällsskick, är upplysning och ekonomiska styrmedel. Vi måste se till att det finns ekonomiska incitament för att göra hälsosamma val, och för att veta vad man skall välja behöver vi satsa mycket mer på folkbildning kring hälsofrågor i allt från förskola till äldreboende. Det måste till en våg från land som kan stoppa tsunamin innan den sköljer över oss.

Hälsofrämjandet har i över 70 år kämpat för att skapa bättre fysisk och psykisk hälsa genom ett aktivt arbete med frågor kring näringsriktig mat, mer motion i vardagen ute i naturen och en hållbar miljö, med ekologisk odling, samt en helhetssyn på människan och sjukdomar där alternativ till skolmedicinen får plats. Vi har hjälpt tusentals människor till ett liv fritt från sjukdomar, men vi är bara en droppe i havet och en droppe kan inte skapa en våg. Men om alla krafter som kämpar för folkhälsan bildar en gemensam våg finns större möjlighet att lyckas.
Pehr-Johan Fager

2011-09-03 | Kommentarer (0)

Felaktig kost orsaken till de flesta av våra sjukdomar

Att livsföringen är grundorsaken till många av våra sjukdomar är det förmodligen få som har invändningar emot. De flesta tänker väl då på hjärtkärlsjudomar, diabetes typ 2 och lungcancer. Men att det är kosten som är grundorsaken till de flesta av våra sjukdomar är alla inte lika överens om. Mycket tyder dock på att felaktig kosten är det som ligger bakom majoriteten av våra sjukdomar – allt från förkylningar till hjärtkärlsjukdomar och mentala problem.

Låt oss t ex titta på något så vanligt förekommande som inflammation i mellanörat. Den drabbar främst barn och symtomen som värk och feber uppkommer då slemhinnan i mellanörat infekteras av bakterier eller virus. Enligt läroboken är de vanligaste orsakerna till mellanöroninflammation:

• Förkylning
• Inflammerade polyper i nässvalget
• Influensa
• Barnsjukdomar
• Bihåleinflammation

För att undvika mellanöroninflammation rekommenderas att försöka undvika att bli förkyld (men man talar inte om hur). Behandling sker med antibiotika, smärtstillande läkemedel och mediciner som gör att slemhinnan inte sväller så mycket. I vissa fall kan man också punktera trumhinnan för att bli av med smärtan. Man blir symptomfri, men ofta sjuk på nytt efter en tid.

Det ovan beskrivna är det sätt med vilket skolmedicinen ser på sjukdomar. De studerar symptomen och ger behandling därefter. Genom erfarenhet vet man att det är bakterier av typen pneumokocker och hemofilus som är de vanligaste orsakerna. Men en stor del av befolkningen har dessa bakterier i sina luftvägar utan att bli sjuka, så det måste finnas andra anledningar till öroninflammation.

Det finns också forskning från de första decennierna av 1900-talet där man har haft ett helt annat angreppssätt när man studerat orsaken till sjukdomar. Det var den brittiska militärläkaren Sir Robert McCarrison som var den ledande personen inom området. Andra forskare i England som Ore och Mellanby verifierade också McCarrisons resultat. Tyvärr verkar dessa studier vara helt bortglömd av den moderna skolmedicinen.

Utgångspunkten för deras forskning var att man visste att vissa folkgrupper var mer sjukliga än andra och att det fanns en folkgrupp i nordöstra delen av Pakistan, Hunzafolket, som aldrig blev sjuka. Vad man gjorde var att ge råttor samma typ av föda som olika folkgrupper åt. Sammanfattningsvis kunde man visa att råttorna fick samma typer av sjukdomar som de människor som normalt åt motsvarande kost hade. Gav man t ex den typ av mat som arbetarklassen i England åt så fick 20 % av råttorna inflammation i mellanörat vilket också var en mycket vanlig åkomma hos arbetarklassen. Gav man däremot råttorna den kost som åts av Hunzafolket fick inte råttorna några sjukdomar över huvud taget. I experimenten var det ibland frågan om flera tusen råttor och resultaten var mycket entydiga, med rätt kost blev man inte sjuk – och det här gällde inte bara öroninflammation. Kan det bli mer övertygande?

Ett stort problem, sett med vetenskapliga ögon, var dock att inte alla råttor fick samma sjukdom. En del fick öroninflammation medan andra fick njur- eller hjärtproblem eller hudåkommor. Andra blev aggressiva eller apatiska. Med andra ord gick det inte att se ett direkt samband mellan kosten och t ex öroninflammation som kunde bevisas med statistiska metoder. Majoriteten av råttorna som fick dålig kost blev ju inte sjuka i mellanöroninflammation. Inte hade heller alla i den engelska arbetarklassen öroninflammation. Skolmedicinen förkastade därför McCarrison, Mellanby och Ores experiment. Det holistiska seendet och det sunda förnuftet säger dock att det finns ett samband, men de förhärskande vetenskapliga metoderna man under lång tid använt, och fortfarande använder, säger att så inte är fallet. Vad är då sanningen?

Låt oss se lite mer på hur det kan finnas ett samband mellan kosten och mellanöroninfektion. Först måste vi göra klart för oss att det finns primära och sekundära orsaker till sjukdom. Ofta blandar man ihop begreppen. Ser vi på något så annorlunda som ett benbrott, så skulle alla säga att den primära orsaken var fysiskt våld. Men alla som blir utsatta för samma fysiska våld bryter inte benet. Benet är olika starkt hos olika människor. Är då det fysiska våldet primärorsaken eller är det det svaga benet? Om vi vänder på vårt sätt att tänka och ser det svaga benet som primärorsaken, och våldet som det sekundära, blir vår syn på sjukdom och hälsa lite annorlunda. Benet var svagt (primärorsak) och när det blev utsatt för våld (sekundärorsak) gick det av. Samma sak gäller för mellanöroninfektion – slemhinnan som inflammerades var försvagad så att bakterierna kunde bryta igenom den primära skyddsbarriären och orsaka besvären.

Det är dock ha väldigt svårt att göra en studie där man bevisar att svaga ben är orsaken till benbrott eftersom alla med svaga ben inte bryter benet. Det måste till något sekundärt – att man t ex ramlar. Ändå är man ganska överens inom medicinen att orsaken till att så många äldre bryter lårbenshalsen vid fall är en svag benstomme. Man vet också att kosten har stor betydelse för hur stark benstomme man har. När det är så enkla samband kan man faktiskt lita på sin logik. Varför kan man inte göra det när det gäller andra sjukdomar?

Men åter till kosten som orsak till öroninflammation. I råttexperimenten var det alltså bara 20 % som fick sjukdomen – varför bara 20 %? Först måste vi göra klart för oss att råttor likt människor är individer. Alla ”fungerar” inte exakt lika. De processer som gör att epitelcellerna i slemhinnan är frisk och fungerar optimalt består av tusentals olika delprocesser. En del celler dör, andra nybildas. Cellerna skall utsöndra olika ämnen som ger ett skyddande lager mot inkräktare etc. Om vi har en allmänt dålig nybildning av epitelceller i slemhinnan beroende på brist av vissa ämnen kan ibland de sjukdomsframkallande bakterier som en del alltid bär på i små mängder, eller plötsligt utsätts för i större doser då vi träffar någon som är sjuk, få fäste. Om vi kastar en näve stenkulor på marken med några gropar i så är det inte alls säkert att någon av kulorna hamnar i groparna. Men med fler gropar eller fler stenkulor är dock chansen större att någon kula hamnar i en grop. Lite på samma sätt kan man faktiskt se det här med infektion som sedan kan leda till inflammation av slemhinnan. Ju sämre man äter desto svagare slemhinna och desto fler ”gropar” där bakterier kan fästa. Att bara en del blir sjuka, av en grupp människor som till synes äter samma kost, kan bero på att vi alla utsätts för olika mycket ”stenkulor”.

Något som många inte tänker på är att det hela tiden finns ”hälsosamma” bakterier på en frisk slemhinna som skyddar mot de skadliga. Vid antibiotikaanvändning dör de också varför man ofta är mer mottaglig för nya infektioner efter en antibiotikakur.

Rent konkret så kan brist på olika vitaminer, mineraler, antioxidanter eller essentiella fett- eller aminosyror vara det som gör att kroppens processer störs så att de inte fungerar till 100 %. Förmodligen har olika människor också lite olika behov av dessa ämnen beroende på hur de lever sitt liv i övrigt, samt beroende på genetiska faktorer. De flesta av våra infektioner, inflammationer och ”vällevnadssjukdomar” har därför felaktig kost som grundorsak. Men det här är ett område där det idag finns väldigt lite konkret forskning gjord.

Det hela är mycket komplext, men istället för att studera fragmenten – de enskilda näringsämnena ett och ett – bör man likt McCarrison studera kostsystem och se vilket kostsystem som ger minst sjukdomar. Att den västerländska kosten med hög konsumtion av mättat fett och vitt socker inte är bra är väl de flest överens om. Vi vet också att den typ av kost som Hunzas åt, dvs en huvudsaklig lakto-vegetarisk kost, gav dem ett långt liv utan sjukdomar. Varför tar inte myndigheterna tag i detta på allvar? Svaret är enkelt och finns i texten ovan. Vi har fastnat i en vetenskapsparadigm där man ser på fragment och deras statistiska samband och inte helheter och sunt förnuft.

Ett av McCarrisons berömda citat är “Jag vet inget som är så viktigt för att hålla försöksdjur friska såsom perfekt sammansatt föda. Jag vet inget som är så förödande för hälsan hos försöksdjur såsom dåligt sammansatt föda. Detta är också erfarenheten alla gör som föder upp djur. Varför skulle människan vara ett undantag till denna universella regel?”


2011-08-15 | Kommentarer (0)

Antioxidanter – varför och var

När syre reagerar med organiska ämnen sker en oxidation av ämnet. Det är en process som hela tiden sker i våra kroppar, bl a i cellandningen då glukos ”förbränns” med hjälp av syre. Den energi som då frigörs kan kroppen sedan använda i olika processer såsom att hålla värmen eller till andra kemiska processer som kräver energi. I praktiken är det alla de funktioner som tillsammans utgör liv. Om förbränningsprocessen inte är fullständig, vilket ofta är fallet, kan det uppstå sk fria radikaler. Det är främst reaktiva syreföreningar (ROS). Om de inte tas om hand av kroppen kan det leda till cellskador, därför att de kan reagera med nukleinsyror (DNA), fetter och proteiner. Dessa ämnen kan då mista sina naturliga egenskaper och bli skadliga för kroppen.

Alla har dock ett naturligt skydd mot ROS. Det är sk antioxidanter som kan neutralisera dessa reaktiva molekyler och oskadliggör dem. Kroppen kan producera en stor del av antioxidanterna själv, men det är viktigt att också få i sig antioxidanter via kosten. Vad antioxidanterna egentligen gör är att bromsa åldringsprocessen och se till så att de skador som uppstår kan repareras så effektivt som möjligt. Med hjälp av antioxidanterna blir inte ”stressen” på våra celler lika hög. Vi mår då helt enkelt bättre och minskar risken för olika typer av sjukdomar som bl a hjärtinfarkt, stroke, diabetes, tumörer och demens.

När man pratar om antioxidanter är det egentligen frågan om hundratals olika ämnen som har antioxidativ effekt. De kan huvudsakligen delas in i polyfenoler, karetenoider och tokoferoler. Men vissa mineraler och vitaminer såsom selen och C-vitamin räknas också till antioxidanterna.

Antioxidanter finns huvudsakligen i produkter från växtriket. Bär, nötter och frukt är ofta rika på antioxidanter. Ett problem är att dagens kost innehåller betydligt färre antioxidanter än den gjorde tidigare. Det beror på att vi äter mer raffinerade och färdiglagade livsmedel. Vitt mjöl innehåller t ex betydligt mindre mängd antioxidanter än fullkorn och när vi inte äter skal och de mindre välsmakande delarna frukt och grönt går vi också miste om många viktiga antioxidanter. Likaså har den ökade köttkonsumtionen gjort att vi får i oss mindre antioxidanter då animaliska produkter bara innehåller mycket små mängder.

Att mäta hur mycket antioxidanter det finns i ett livsmedel är inte så lätt. Beroende på att det är så många olika ämnen är det i praktiken omöjligt att exakt mäta hur mycket det finns av antioxidanter i ett födoämne. Vad man gör istället är att försöka mäta hur stor antioxidativ effekt ett födoämne har i en speciell testmiljö. En metod är att mäta ORAC (Oxygen Radical Absorbance Capacity) i Trolox ekvivalenter (TE). Det betyder att man jämför hur stor antioxidativ kapacitet födoämnet har mot trolox, som är en sytetisk tokoferol. En annan metod är FRAP som ofta används i de nordiska länderna. Där mäter man förmågan hos livsmedlet att förhindra Fe 2+ att oxidera till Fe 3+ i en speciell testmiljö. Man måste alltid vara observant när man skall jämföra olika födoämnens antioxidativa potential så man inte blandar ihop värden från olika metoder. Totalt finns det idag uppåt 100 olika metoder att mäta antioxidanter.

Det finns dock en officiell lista på livsmedels antioxidativa kapacitet som bl a USDA (US Department of Agriculture) står bakom. Den senaste versionen är från 2010 och innehåller TE-värden från 326 olika födoämnen (ladda ner). Det finns också en annan lista för värden enligt FRAP-metoden som är publicerad av prof Rune Blomhoff från Norge. Där finns värden för 3100 matvaror redovisade (ladda ner).

Värdena för olika matvaror är helt numeriskt olika, men de flesta stämmer överens i förhållande till varandra. Några märkliga undantag finns dock och det är bl a äpplen och hasselnötter. Man mäter förmodligen lite olika typer av antioxidanter och om en matvara innehåller mycket av något som den andra metoden inte mäter så kan skillnaderna bli mycket stora.

Något som innehåller en hel del antioxidanter oavsett mätmetod är kaffe. Om vi är kaffedrickare kommer därför en stor del av de antioxidanter vi får i oss från just kaffet. Enligt en studie i Norge, av just prof Blomhoff, visar på hela 65 %. I USDA-databasen finns dock inga värden för kaffe. Det går dock att hitta TE-värden för kaffe i några olika vetenskapliga artiklar. Det finns bl a en artikel som som visar att kaffesort och rostning har stor betydelse för mängden antioxidanter och att man i snitt har ett TE-värde på ca 4.500 micromol per 100 g (dl kaffe). Om man då dricker 3 koppar á 1,5 dl varje dag blir det 20.250 – en hel del. Det är kanske därför personer som lever på en antioxidantfattig kost av huvudsakligen animaliska karaktär klarar sig förvånansvärt bra, just för att de dricker kaffe eller äter choklad. Ren kakao innehåller nämligen upp till 40.000 enheter per 100 gram. Eller så kan de bero på att de tar ett glas rödvin nu och då vilket som bäst har lika mycket antioxidanter som kaffe.

Nu finns det dock antioxidanter i mycket annat och nyttigare saker än kaffe, choklad och vin. Röda äpplen som Red Deliciouis innehåller ca 4.300, torkade aprikoser 2.300, jordgubbar 3.600 och blåbär 9.600 per 100 gram. Många örtkryddor har också kollosalt höga TE-värden såsom kryddnejlika, körvel, gurkmeja, ingefära, kanel, basilika, timjan, oregano. De har värden mellan 100.000 och 230.000. Det dagliga tillskottet blir dock inte så stort då 1 gram kanel ”bara” ger 1.300 och 1 gram kryddnejlika 2.300. Men krydda gärna maten med dessa och andra kryddor, det ger ändå tillsammans ett bra tillskott på olika antioxidanter.

Frågan är också hur mycket antioxidanter man behöver? Det är nog väldigt svårt att säga. Men enligt USDA behöver vi 3.000 – 5.000 TE-enheter extra via födan per dag. Andra källor säger 12.000, men alla verkar vara överens om att det är bättre att få antioxidanter från en rad olika källor än allt från samma livsmedel. Så de 22.500 man får från 3 koppar kaffe kanske inte ger ”full effekt”.

Sammanfattningsvis kan man dock säga att det är viktigt att vi får i oss antioxidanter, och ju mer frukt och grönt, inklusive olika örtkryddorm, vi äter desto bättre. De ger oss också en rad vitaminer, mineraler och fibrer, vilket har stort värde. Vi kan också konstatera att animaliska livsmedel, dvs kött, fisk och fågel ger väldigt lite antioxidanter. Blomhoff har siffror för animaliska produkter men de är ofta väldigt låga. Så de som lever på kött, kycklingfilé samt smör, grädde och annat matfett har nog lite svårt att få i sig den dagliga ransonen antioxidanter. Man kan fråga sig om det då i längden räcker med att komplettera med kaffe, choklad och ett glas rödvin nu och då? Å andra sidan har personer som äter mycket animaliska produkter och godis samt dricker alkohol ofta en hög produktion av urinsyra, vilket är en antioxidant kroppen själv producerar med hjälp av puriner och fruktos (läs mer). Men tyvärr så kan höga nivåer av urinsyra ge upphov till bl a njursten och gikt.

Bäst ur antioxidantsynpunkt är en kost rik på fullkornsprodukter, bär, nötter, frukt och grönsaker samt olika typer av kryddväxter.

2011-08-06 | Kommentarer (0)

Ät frukt och grönsaker och gå ner i vikt

Med det ökade antalet av överviktiga människor vi har i samhället, och alla de vetenskapliga bevisen för att det leder till ökad sjuklighet, frodas olika metoder för att få människor att gå ner i vikt. Ofta leder metoderna bara till kortvarig viktnergång och efter en tid är man åter upp i den vikt man startade med eller högre.
Men varför går man egentligen upp i vikt? Konstigt nog råder det en del olika åsikter kring det, men det är oundvikligt så att man går upp i vikt om man får i sig mer energi än man gör av med. En del påstår att det är genetiskt eller att orsaken är att man äter fel typ av mat, och det ligger en viss sanning i det, men hur man än vänder och vrider på det så är det i slutändan en fråga om energibalans.
Låt oss ta det bit för bit. Om vi analyserar det vi stoppar in i munnen så består det av vissa energirika föreningar. Det är kolhydrater, fett, protein och alkohol, som när de bryts ner i kroppen kan ge oss energi. Energin behöver vi huvudsakligen för att hålla kroppsvärmen och för att våra muskler skall kunna dra sig samman, men också för en rad olika kemiska reaktioner som bl a sker i hjärnan och nervsystemet. För att detta skall ske krävs också syre från inandningsluften. Utan syre ingen förbränning.
Det vi stoppar in i munnen måste dock först brytas ner till mindre beståndsdelar, tas upp via tarmslemhinnan och transporteras via blodet ut till de biljontals celler som kroppen består av. Det är ju i varje cell, som t ex en muskelcell, en levercell eller en nervcell, som förbränningen och de andra kemiska reaktionerna sker.
Ja, vad har då detta med fetma att göra. Jo, en hel del faktiskt. Visa personer har t ex sämre förmåga att ta upp näringen ur maten man äter, den passerar outnyttjad genom hela magtarmkanalen. De kan till synes äta mer utan att gå upp i vikt. Orsaken till det kan vara många alltifrån att man har för liten produktion av något matsmältningsenzym till att man har så snabb passage i magtarmkanalen så att all näring inte hinner med att tas upp.
En annan viktig orsak till att en del har lättare att gå upp i vikt än andra är hur mycket energi vi egentligen gör av med. Vissa har lite högre normal kroppstemperatur än andra och vissa rör på sig mer, vilket gör att förbränningen ökar, vilket åter gör att man kan äta mer utan att gå upp i vikt.
Detta innebär att om två personer äter lika mycket av samma mat så kan den ena gå upp i vikt och den andra behålla normalvikt. Låt oss ta ett räkneexempel där två personer i utgångsläget äter födoämnen (stoppar i munnen) motsvarande 2.500 kcal per dag. Den ena har ett stillasittande liv och tar upp all näring, medan den andra är lite mer aktiv och förbränner 275 kcal mer än person 1, har 0,2 grader högre kroppstemperatur (+ 100 kcal) och kan bara tillgodogöra sig 95 % av de kalorier som stoppas i munnen, dvs 2375 av de 2.500. Om den första individen bara förbränner 2.000 kcal per dag och den andra 2.375 kcal betyder att person 1 har ett energiöverskott på 500 kcal per dag, medan person 2 har energibalans. Energiöverskottet hos person 1 omräknat till fett motsvarar 55 gram per dag eller 20 kg per år. Personen skulle alltså behöva äta betydligt mindre för att ha energibalans. 500 kcal motsvarar egentligen inte större uppoffring än en stor kanelbullar på 145 gram eller en halv 200 grams chipspåse.
Nu är det inte så här enkelt heller. Om du äter fett och socker så lagras det lättare som fett i våra fettceller, men äter du istället kolhydrater i form av stärkelse så lagras i första hand överskottet som glykogen i lever och muskelceller. Överskott på alkohol kan också vara fettbildande, men äter du mycket protein så kommer en stor del av överskottet att åka ut via urinen eftersom protein inte lagras så lätt i kroppen. Det omvandlas inte till fett, men kan omvandlas till glukos om det råder brist på det. Äter du alltså för mycket fett, kolhydrater eller alkohol kan överskottet ganska lätt via olika mekanismer lagras i kroppen. Var och hur mycket som lagras beror på många olika faktorer som delvis kan vara ärftliga men också beror på hur vältränad man är.
Att äta för mycket protein är dock inte helt okontroversiellt då njurarna belastas extra hårt och vi trots allt kan lagra en viss del protein i utrymmet mellan cellerna vilket gör det svårare för näring att ta sig utifrån blodet in i cellerna och för restprodukter att lämna cellen.
Det bästa för att gå ner i vikt är helt enkelt att äta mindre än man bruka göra. Det finns ingen som gått upp i vikt under en veckas fasta. Det är hel omöjligt! Problemet är att vi har olika system i kroppen som gör det svårt att hålla energibalansen, dvs att inte äta mer än vad vi gör av med. För mycket socker och fett i olika kombinationer, och i många fall tillsammans med salt, är det som gör det svårast för oss att hålla energibalansen. Det smakar gott och triggar lätt igång system som gör att vi äter mer och därmed lagrar överskottet som fett. Det vet man inom livsmedelsindustrin, dvs den industri som lever på att människor äter så mycket som möjligt. Överskott på salt binder förövrigt vätska i kroppen så att du går upp i vikt. Ett snabbt och enkelt bantningstips är därför att äta en saltfri kost några dagar.
Något som däremot är svårt att överäta är fullkornsprodukter, frukt och råkost - en kost ganska fattig på socker och fett. Visst finns det många söta frukter, men försök att äta 7 äpplen eller 8 medelstora morötter, vilka innehåller ungefär lika mycket socker som en liten påse ”lördagsgodis” på 125 gram – och fullkornsprodukterna innehåller inget socker alls, men bl a mättande kostfibrer i kombination med kolhydrater och protein. För att inte tala om sallad, tomater, vitkål och blomkål, och det mesta i grönsaksväg, som man kan äta kilovis av utan att riskera att få för mycket socker eller fett.
Ett bra tips om du vill gå ner i vikt är att äta mer råkost dra ner på saltet och motionera mera. Ta gärna ett äpple eller en morot som mellanmål, det ger bara lite extra energi, men mättar bra och ger en rad viktiga mineraler, vitaminer och antioxidanter. När man bantar, och äter färre kalorier än vad man egentligen behöver, är lätt att få i sig för lite av de viktiga mikronutrienterna. En väl balanserad vegetarisk kost ger också tillräckligt med essentiella aminosyror och fetter. För att inte på längre sikt råka ut för B12-brist är det också bra att tillföra matfett eller ”mjölkprodukter” (mjölk, sojamjölk, havremjölk, fil eller youghurt) berikade med B12.
Tyvärr kan det vara problem för en del ”misskötta” magar att tåla fullkornsprodukter, frukt och råkost beroende på en utarmad tarmflora. Det gäller då att börja med mindre portioner och känna sig för samt ta tillskott av probiotiska bakterier.

Jämförelse mellan några matvarors kaloriinnehåll

Isbergssallad (100 g), 10 kcal
Tomater (två mindre 100 g), 21 kcal
Vitkål (en stor bit 100 g), 23 kcal
Morot (medelstor 100 g), 39 kcal
Äpple (normalstort 125 g), 65 kcal
Banan medelstor (125 g), 120 kcal
4 skivor Husmans knäckebröd, 167 kcal
2 glas vitt vin (300 ml), 238 kcal
Magnum mandel (86 g), 280 kcal
4 skivor Husmans med smör och ost (20+20 g) , 382 kcal
Gott och blandat (125 g), 390 kcal
Blandat ”lördagsgodis” (125 g), 465 kcal
2 burkat starköl (1000 ml), 467 kcal
Stor kanelbulle (145 g), 500 kcal
Chipspåse (100 g, halv påse), 525 kcal
Läsk eller Coca Cola 1,5 liter, 528 kcal
Chokladkaka (150 g), 835 kcal

Notera att 100 gram chips motsvarar drygt 4 bananer, 8 äpplen eller 50 mindre tomater och att en 150 g chokladkaka motsvarar 7 bananer, 12 äpplen eller 80 tomater. Inte är det frukt och grönt man blir tjock av inte!

2011-07-22 | Kommentarer (0)

Det moderna samhället och läkemedel håller oss kvar i sjukdomarnas onda cirkel

Människan, likt alla djur, är skapt för att röra sig – springa, gå, hoppa, klättra, kasta och slå. Muskler, senor, brosk, leder och benstomme är en enhet som tillsammans gör det möjligt. Ju mer vi tränar och rör på oss desto starkare, snabbare, smidigare och uthålligare blir vi. Vid fysisk aktivitet ökar också puls och blodtryck, och blodet, som syresatts i lungorna, når ut till alla delar av kroppen. När vi rör på oss förbrukar vi också mer energi – med hjälp av luftens syre förbränner vi fett och kolhydrater så att vi inte blir överviktiga. Bra, då gäller det att röra på sig så mycket som möjligt för att bygga upp kroppen och hålla sig i form.

Tyvärr är det inte så enkelt. Förutom energirika föreningar kräver det en hel del annat för att det hela skall fungera. Energin får vi som sagt från kolhydrater och fett, men också av protein om det skulle råda brist på de två första. Protein har dock främst en funktion som byggmaterial tillsammans med vissa mineraler såsom kalcium och fosfor, varför även dessa ämnen är nödvändiga. Men för att kroppen skall fungera krävs också en rad andra mineraler och vitaminer.

Skall vi göra en liknelse så behövs det byggmaterial för att bygga ett hus, men för att det skall bli något krävs också byggarbetare, och för att byggarbetarna skall kunna utföra sitt arbete snabbt och effektivt krävs verktyg. Det är enzymerna, speciella typer av proteiner som kroppen själv bildar, som är byggarbetarna, och mineraler och vitaminer som är verktygen. Det är alltså omöjligt att bygga upp kroppen utan enzymer, mineraler och vitaminer. Det är för övrigt våra gener som bestämmer vilka enzymer vi kan bilda.

I den mänskliga kroppen är det dock inte bara en fråga om uppbyggnad. Det är lika mycket en fråga om nedbrytning. I vuxen ålder skall dessa två processer vara i jämvikt – vi har en ”rivningsprocess” och en ”renoveringsprocess” som är i balans. När vi åldras får vi dock av olika anledningar en förskjutning i balansen så rivningsprocessen går lite snabbare än renoveringen. På samma sätt förskjuts balansen om vi inte har tillräckligt med byggmaterial, byggjobbare och verktyg, dvs kolhydrater, fett, proteiner, enzymer, mineraler och vitaminer.

Den nedbrytande processen kan vi inte göra så mycket åt. Det som är problemet är faktiskt det livsgivande syret, som bildar fria syreradikaler, i kombination med yttre faktorer såsom mikroorganismer och kosmisk strålning. Men genom sk antioxidanter, som vi får i oss genom kosten, klarar sig kroppen rätt bra mot de fria syreradikalerna, och genom våra skyddsbarriärer, hud och slemhinnor, i kombination med vårt immunförsvar, kan vi hantera mikroorganismerna. Den kosmiska strålningen ”gnager” dock på oss hela tiden och orsakar bl a skador på DNA i våra gener, viket kan ge upphov till olika typer av mutationer. Men en välnärd och vältränad individ har mekanismer som hela tiden reparerar de skador som uppkommer.

Vår livsföring har alltså den största betydelsen för hur balansen mellan de nedbrytande och uppbyggande processerna ser ut. Med andra ord för hur fort vi åldras och hur lätt vi blir sjuka. Ärftliga faktorer har också betydelse, men vi kan alla genom ”rätt sätt att leva” påverka hur vi mår i positiv riktning.

Hur mycket vi rör på oss i kombination med kosten är avgörande för detta och hänger intimt samman med varandra. Genom motion triggar vi faktiskt de system som bygger upp kroppen och med hjälp av rätt kost får vi alla de essentiella ämnen vi behöver för att detta skall ske, samtidigt som vårt försvar mot fria syreradikaler, infektioner och kosmisk strålning, stärks. Men om vi tränar hårt och inte får i oss tillräckligt med näringsämnen kommer vi att inte att kunna tillgodogöra oss all träning och får lättare skador. Det kan saknas viktiga ”byggjobbare” och ”verktyg”. Likaså kan den negativa påverkan stress har på oss förstärkas vid felaktig kost.

För lite motion och för dålig kost tillsammans med en stressad livsstil är egentligen orsaken till de flesta av våra sjukdomar. Många som blir lite äldre får problem med rygg och leder, och den största orsaken till det är för lite motion i kombination med fel kost. Vid för lite motion försvagas muskulatur och annan vävnad genom att vi får en större nedbrytning än uppbyggnad. Vi sjunker ihop och orkar mindre. Genom fel kost accelereras processen. Men istället för att börja träna upp kroppen och äta det som krävs för att bygga upp, börjar man äta värkmedicin eller antiinflammatoriska preparat. Symptomen försvinner temporärt men inte orsaken bakom. Hela rörelseapparaten försvagas och man kommer in i en ond cirkel med nya symptom och allt starkare mediciner skrivs ut av läkarna.

Problem med rygg och leder är dock bara toppen på sjukdomsberget. Infektioner, inflammationer, hjärtproblem, njurproblem, diabetes, demens, cancer och i stort sätt alla sjukdomar beror i grund och botten på felaktig livsföring. Vi människor har blivit ”lurade” till en livsstil som egentligen gör att vi blir sjuka. Många anser därför att sjukdom är något självklart och oundvikligt. Det är det inte! Men det är inte så lätt att äta rätt i dagens samhälle. Även om det finns bra mat att tillgå både på vissa lunchrestauranger och i matvaruaffärerna är det svårt att göra ”hälsosamma val”. Okunskap, tradition och lättja, samt hur maten produceras gör ofta att det blir fel om man inte är en medveten konsument.

Hela samhället är också uppbyggt på att vi skall röra oss så lite som möjligt. Bilen till jobbet, rulltrappan och fjärrkontrollen till TV:n är bara några av de exempel som finns till vår hjälp så vi skall slippa använda vår rörelseapparat. En uppfinning som gör att vi slipper anstränga oss fysiskt är i samhällets ögon en bra uppfinning, men i många fall något negativt för hälsan.

Samhällets lösning på de sjukdomar som naturligt uppkommer genom fel kost och för lite motion är som tidigare nämnts läkemedel. Ju äldre vi blir desto fler läkemedel måste vi äta för att hålla oss någorlunda friska, eller åtminstone slippa symptom som värk, högt blodtryck, diabetes, demens samt hjärt- och magproblem. En stor del av svenskarna som är 75 år eller äldre äter mer än 10 olika mediciner, och i en studie från 2006 gjord på Karolinska sjukhuset visade att nästan 30 % av personerna som sökte till medicinakuten gjorde det p g a av biverkningar från läkemedel.

Här krävs det krafttag för att få en ändring till stånd. Det räcker inte med generella rekommendationer, även om det är ett steg i rätt riktning. Vi har idag kommit alltför långt bort från det naturliga och hälsosamma. Det krävs främst att gemene man får mer kunskap om våra näringsämnens funktion och hur man får i sig dem samt mer rörelse i vardagen. Idag har vi hamnat i en ond cirkel när läkemedel är samhällets lösning på alla sjukdomar – läkemedel som skapar behov av mer läkemedel eftersom de naturliga ”renoveringsprocesserna” med hjälp av fullvärdig kost och motion inte får chansen att bota.

2011-07-13 | Kommentarer (0)

Apropå EHEC och böngroddar

Vet myndigheterna något inte vi vet när det gäller EHEC-smittan? Ja, man kan ställa sig den frågan efter det att man avråder människor från att äta böngroddar. Detta har i sin tur lett till att de stora matkedjorna ICA och Axfood återkallat och slutat sälja dem.

Beklagligt och märkligt! Anledningen sägs vara att en man i Skåne blivit smittad av EHEC i Sverige och att de som blivit smittade i Tyskland eller Frankrike förmodligen blivit det via böngroddar. Men personen som blev smittad i Sverige blev det för flera veckor sedan och inga andra personer har blivit smittade. Vad är problemet? Varför skall vi nu sluta äta böngroddar i Sverige? Om det skulle vara någon fara borde ju betydligt fler vara smittade nu. Men myndigheterna säger att de inte vet var smittan kommer ifrån och då vill man för säkerhet skull skicka ut en varning för groddarna. Och med okunskapen och räddlans fana hissad sprider de sitt budskap via massmedia.

Tänk om vi skulle handla så i alla lägen. Var finns logiken och vetenskapen? Ska det bli en ny masshysteri likt den som spred sig i Sverige när man varnade för svininfluensan, och ett vaccinationsprogram för flera miljarder sattes igång? Vilka intressen står bakom detta och varför?
Rent förnuftsmässigt borde det inte finnas någon anledning till oro, rent vetenskapligt borde det inte finnas någon anledning till oro, och rent erfarenhetsmässigt likaså. Man frågar sig, vet myndigheterna något vi inte vet, eller är våra myndighetsutövare bara okunniga och ängsliga människor som försöker styr över våra liv?

2011-06-29 | Kommentarer (0)

Har du vitamin A brist?

Alla vitaminer är viktiga för att vi skall må bra. Redan vid marginell brist kan en rad olika diffusa symptom uppkomma såsom allmän trötthet, hudutslag, ökad risk för infektioner etc. Vid allvarliga brister blir man så sjuk att man måste uppsöka sjukvården.

Ett vitamin man inte pratar så mycket om, men som det faktiskt finns stor risk att man får för lite av, är vitamin A, även kallat retionol. Det är väl mest känt för att det behövs för att vi skall få bättre natt- och färgseende, men det har en rad andra viktiga funktioner såsom vid sårläkning och för att få en stark och smidig hud, men även för att få starka och väl fungerande slemlemhinnor. Vitamin A är nämligen en viktig tillväxtfaktor för epitelceller. Briser kan därför ge många olika typer av problem, allt från torr och narig hy till ökad risk för olika typer av infektioner. Att man kan få problem med synen beror på att en metabolit av vitaminet, retinal, kan absorbera ljus och ingår därför som en viktig del i näthinnan.

Vitamin A är en molekyl som består av två delar. Den kompletta molekylen får man från animaliska livsmedel, medan karoten, från vegetariska källor, kan omvandlas av enzymer i kroppen till retinol. Alla djur som lever på vegetarisk föda eller är allätare har den förmågan, medan utpräglade rovdjur, däribland vår vanliga tamkatt, inte kan det.

Men hur kan det då finnas risk för brist på vitamin A. De flesta äter väl kött, och så får man ju också i sig en del grönsakerna. Jo, för det första så finn nästan inget retinol i muskelkött, dvs steken eller filen som vi äter. 100 gram oxfile ger inte mer än 3-4 % av vårt dagliga behov. Samma sak gäller om man äter fisk. Skall man äta något från djurriket där det finns mycket retionol så är det lever. Men hur många äter lever en gång i veckan, viket är vad man behöver göra för att få i sig tillräckligt?

Smör och berikat bordsmargarin är också goda källor till vitamin A, men med den fetthysteri som har funnits i samhället de senaste 20-30 åren har många dragit ner på smör och bordsmargarin. Och för att täcka dagsbehovet av retinol krävs att vi äter 100 gram per dag, vilket ger på tok för mycket mättat fett och en stor del av det dagliga energibehovet, så ur ett dietperspektiv är det ingen god idé.

Men vitamin A finns faktiskt också i mjölk. De med låg fetthalt är berikade, så att en liter ger ca 25 % av dagsbehovet, medan det finns naturligt i gammeldags mjölk med 4,1 % fetthalt. Där får man i sig drygt 40 % av dagsbehovet per liter. Men med den nergång i mjölkkonsumtionen vi sett i laktosintoleransens spår är risken stor att många går miste om det tillskottet också.

En fjärde viktig källan när det gäller vitamin A är grönsaker och frukt, och då som tidigare nämnts såsom karoten, vilket kroppen själv kan omvandla till retinol. Problemet är bara att många människor inte äter tillräckligt med grönsaker och frukt heller, och det är inte alla grönsaker och all frukt som innehåller karoten. Våra viktigaste källor för karoten är morötter, sötpotatis, grönkål, spenat, och torkade aprikoser, men andra grönsaker och frukter inte har så höga nivåer, och i vissa finns inget alls.

Ja, sammanfattar men det hela så är risken stor för att vi får i oss för lite A-vitamin. Jag har själv testat dietprogrammet DietCoach där man kan föra in allt man äter under en dag och sedan få både en grafisk och numerisk presentation av energi och näringsinnehållet. Att komma upp till dagsbehovet av vitamin A är mycket svårt utan att äta lever, morötter, spenat eller grönkål. Det krävs 140 gram morot för att komma upp i dagsbehovet medan 100 gram kalvlever ger A-vitamin för nästan en hel vecka.

Om man nu inte vill äta lever, grönkål eller spenat för att öka A-vitaminnivån är därför ett tips att du byter ut pommes frites mot minimorötter om du handlar på McDonalds. Det finns många näringsmässiga fördelar med det förutom att det ger dig nästan hela dagsbehovet av vitamin A. Några torkade aprikoser per dag är inte heller någon dum idé.

2011-05-22 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se

Hälsa Hälsoblogg