ANVÄNDARNAMN LÖSENORD

Registrering
Logga in

Hälsans riskfaktorer

I en nyligen utkommen rapport, ”Främja hälsa – en nyckel till hållbar utveckling”, av distriktsläkare Johan Hallberg vid landstinget i Dalarna, redovisas bl a en lista över de 10 största riskfaktorer när det gäller hälsan, vilka är…

• högt blodtryck
• tobak
• alkohol
• högt kolesterol
• fetma
• fysisk inaktivitet
• lågt intag av frukt och grönt
• narkotika
• osäkert sex
• järnbrist

Något som borde vara med bland dessa faktorer är för högt saltintag och för lågt fiberintag. En annan av de stora riskfaktorerna som inte finns med, men som Johan Hallberg dock tar upp i ett speciellt kapitel i rapporten, är den psykosociala belastningen, dvs den stress som många upplever i det moderna samhället.

Totalt blir det då 13 riskfaktorer, vilka egentligen utgör en lite märklig blandning av symptom och beteenden. Om vi gör en liten omgruppering av dessa 13 riskfaktorerna så kan vi se att vi har tre som diagnostiseras av sjukvården; blodtryck, kolesterol och järnbrist. Vidare har vi fetma, som var och en själv kan diagnostisera med hjälp av en våg och ett måttband, tre som har med intag av ej för kroppen nödvändiga ämnen (artificiell stimulantia), tre som direkt har med kosten att göra och slutligen 3 som är betingade av vårt beteende.

Vid en närmare granskning kan vi också se att många av dessa riskfaktorer hänger ihop, och att det i grunden är frågan om tre huvudrisker. Dessa är felaktig kost, för lite fysisk aktivitet och för mycket stress. Vi har alltså fel balans mellan kost, aktivitet och vila. Det är det som skapar sjukdom till över 90 %.

Obalansen kan ge fetma, högt blodtryck, högt kolesterol och järnbrist. Den kan skapa ett behov av extern stimulantia såsom tobak och alkohol, samt i vissa fall narkotika. Alkohol och narkotika minskar i sin tur vårt omdöme och är huvudorsaken till osäkert sex. För övrigt är det också huvudorsaken till en rad våldsbrott, som inte finns med som riskfaktor för ohälsa, men kanske borde vara med. Listan tar dock bara upp de ohälsofaktorer som inte är av akut karaktär.

Något som inte heller finns med på listan över riskfaktorer är infektionssjukdomar. Lite märkligt då dessa är orsaken till majoriteten av den korttidssjukskrivning vi idag har. Faktum är dock att infektioner mycket sällan angriper en individ som är i balans, dvs en person som äter varierad och näringsrik kost, motionerar regelbundet och har harmoni i sitt liv.

Slutligen måste vi nog också räkna den kemikalieanvändning vi idag har i samhället som en riskfaktor för människors hälsa. Det gäller allt från industrikemikalier till bekämpningsmedel inom jordbruket. Dessa kan påverka oss på många olika sätt, även om de idag sällan finns i koncentrationer som är akut giftiga.

För att skapa mer hälsa behöver vi alltså få balans mellan kost, aktivitet och vila. Att genom kemiska ämnen med potent biologisk effekt, dvs läkemedel, eller med kirurgiska metoder, ta bort symptom som högt blodtryck, högt kolesterol och fetma är egentligen lika dumt som att bara ösa båten då den läcker istället för att täta läckan. Den enda som tjänar på det är de som säljer öskar och är behjälpliga att mot betalning ösa båten.

Men genom att ändra livsstil ”tätar vi båten”. Det behöver inte vara så dramatiskt. Det gäller att äta en blandad kost bestående av huvudsakligen frukt, råkost, fullkornsprodukter, nötter, syrade mjölkprodukter, ost och smör, samt minska användningen av salt. Därtill gäller det att motionera aktivt minst en timme om dagen samt avsätta tid för reflektion, avkoppling och vila.

Visst kan det vara svårt att bryta ett invant beteende och det kan i vissa fall ta tid innan man märker resultat. Men genom många små steg kan man komma långt. Alla som börja vandra ”hälsans stig” kan också intyga att det är värt mödan och skapar energi, livsglädje och frihet från sjukdomar.

Det finns idag kunskap och en friskvårdsbransch som har metoder att hjälpa människor att ändra livsstil. Men tyvärr är myndigheter kallsinniga till att låta friskvårdsbranschen konkurrera på samma villkor som dem som säljer öskar och mot betalning hjälper till att ösa båten.

2010-07-25 | Kommentarer (0)

Brist på holistiskt synsätt och traditionella vetenskapliga metoder ett hot mot hälsan?

Hippokrates, läkekonstens fader, sade redan för mer än 2.300 år sedan att man behandlar sjuka människor och inte sjukdomar. Det är något annat än vad dagens västerländska läkarvetenskap sysslar med. Att huvudvärk behandlas med värktabletter, högt blodtryck med blodtryckssänkande medel och sura uppstötningar med syrahämmande medicin, är bara några exempel på detta. Vad som ligger bakom dessa åkommor är mindre intressant för skolmedicinen när det gäller val av behandlingsstrategi.

Men naturligtvis skall vi ge symptomlindring, men att nöja sig med det är bara att gå en bit på vägen. Det vore väl bättre om symptomen aldrig uppstod! Eller är t ex huvudvärk, sura uppstötningar och högt blodtryck något naturligt?

Men varför har det blivit så här? Varför har man glömt att man behandlar människor? Förmodligen beror det till stor del på den vetenskapliga grund som den moderna västerländska skolmedicinen vilar på, och som växte fram i mitten av 1800-talet. Den bygger på att allt går att dela upp i mindre beståndsdelar, och att man genom observationsstudier kan se om de hypoteser man ställer upp, om de olika delarnas samband, är sanna eller falska. Man kan kalla det empiri eller en hypotetisk–deduktiv metod.

Sättet fungerar bra på enkla samband där man har kontroll på alla faktorer som kan påverka experimentet, men för medicinsk forskning innebär det problem. Medicinska experiment där människor är inblandade visar inte alltid fullständig överensstämmelse – alla människor reagerar inte lika på samma behandling. För att komma till rätt med problemet och få klarhet i om något är sant eller falskt använder man sig därför av statistiska metoder och sannolikhetslära. Med dess hjälp kan man dra generella slutsatser om hur saker förhåller sig med olika sannolikhetsgrader. Om observationsstudien visade att hypotesen stämde med 95 % sannolikhet eller mer så är det en sanning. Genom statistiska beräkningar kan man också visa om en metod är bättre än en annan.

Hela medicinska forskningen grundar sig på ”jakten efter statistiskt säkerställda resultat”. Så fort man har det blir ens hypotes en sanning. Två sätt att kunna få dessa säkerställda statistiska resultat är att studera enkla väl standardiserade experiment eller ha väldigt stora grupper. Med stigande antal observationer går nämligen mindre skillnader att bevisa med statistisk säkerhet. Det är ren matematik. Det här vet alla som håller på med medicinsk forskning.

Men vad är då problemet? Jo, de flesta av de sjukdomar som människan har kan bero på många olika saker, de är multifaktoriella. De väl standardiserade förhållandena som gäller för många studier av t ex läkemedel gäller inte i den verkliga världen. Av den anledningen botar inte en typ av behandling alla personer med samma symptom. Men med de vetenskapliga metoder som råder, och de förenklingar som därmed görs, blir en behandling som botar de flesta den som gäller för alla. Men följaktligen blir inte all friska. Vad gör då den gruppen av människor? Jo de står ofta helt ensamma och utelämnade.

Många söker dock upp olika typer av behandlingar som erbjuds av alternativmedicinen, och kan i många fall bli botade. Detta för att alternativmedicinen, i bästa Hippokratisk anda, oftast behandlar människan och inte sjukdomen. En stor del av dessa behandlingsmetoder är dock inte godkända av samhället och måste därför bekostas av den sjuka med hjälp av egna medel, eller i vissa fall är de till och med förbjudna.

I en studie som gjordes 2001 av Stockholms Läns Landsting visade det sig att 49 % av de tillfrågade någon gång blivit behandlad av alternativmedicinska metoder. Är inte det om något ett bevis på att skolmedicinen inte lyckats med sin uppgift!

Att de alternativmedicinska metoderna inte accepteras av vårt skattefinansierade sjukvårdssystem beror oftast på att det inte finns tillräckliga ”vetenskapliga belägg” för att metoderna fungerar. Att göra studier på hela människor istället för på symptom är dock betydligt svårare. Att göra studier på behandlingsformer där behandlingen inte består i ett direkt dos/metod –responsförhållande som kan mätas, gör det också svårt. För det krävs andra typer av vetenskapliga metoder eller ett helt annat synsätt på sjukdom och hälsa – ett mer holistiskt synsätt.

Skolmedicinens förespråkare är dock väldigt rädda för att alternativa metoder skall växa sig för starka. Ett av huvudargumenten är att de är verkningslösa och kan göra mer skada än nytta då den som söker den alternativa medicinen inte blir behandlad enligt medicinsk praxis. Att det sedan är de som inte blivit botade av denna praxis som söker alternativa metoder, och i många fall blir friska, verkar man inte bry sig om.

De effekter man ser av alternativmetoder brukar ofta betraktas som anekdotiska. Men vad är problemet när en nu 30-åriga kvinna, som ätit olika former av antidepressiva läkemedel sedan hon var 14 år, och nu sedan ett år tillbaka helt slutat äta dessa, efter endast två sejourer med Resanterapi. Det viktiga är väl att hon nu är fri från sina läkemedel.

Så stanna upp och tänk efter. Människan är en enormt komplex skapelse, inneslutna i ett inre och yttre skal, och som hålls vid liv och fungerar för att billioner celler varje dag gör sitt jobb i en komplex struktur av blodkärl, lymfkärl och nervtrådar. Nervtrådar där hela tiden elektriska signaler förs från olika sensorer till centrala nervsystemet, och där andra signaler hela tiden skickas ut från centrala nervsystemet till våra celler för att styra och reglera kroppsfunktionerna. I ett sådant system finns det fler komplexa samband än enkla sanningar. I ett sådant system där små potentialskillnader och svaga induktionsströmmar bidrar till styr och reglerfunktioner i kombination med de 1000-tals olika kemiska reaktioner som hela tiden avger och förbrukar energi – där passar inte dagens medicinska vetenskapliga metoder alltid in för att kunna visa hur dessa samband hänger ihop.

Att hårdnackat hålla fast vid det traditionella synsättet blir därför ett hot mot hälsan. Genom en mer öppen attityd och diskussion kring våra vetenskapliga metoder och hur vi värderar ”evidens” kan vi lättare smälta samman skolmedicinen med den alternativa medicinen och förbättra livet för många idag sjuka människor.

2010-07-14 | Kommentarer (0)

Lagstiftningen och marknadskrafterna befäster det medikaliserade samhället

Att utveckla nya läkemedel påstås kosta många miljarder kronor. En del av den kostnaden består i att ta fram och screena nya substanser för att se vilken effekt de har. Den största delen av kostnaden är dock för alla de studier man måste göra på både människor och djur för att se hur farlig substansen är (alla läkemedel är gifter, det är bara frågan om dosering), men givetvis också för att visa att de har en lindrande eller botande effekt på den sjukdom de är avsedda att behandla. Vi har en läkemedelslagstiftning som kräver detta för att läkemedel inte ska komma ut på marknaden som man inte har kontroll på.

Enligt läkemedelsverket definieras läkemedel som alla produkter ”som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur”, eller ”som kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos”. Egentligen en ganska märklig definition som rent formellt innebär att om man återställer näringsbrist, dvs vid en måltid, så skulle det man äter klassas som läkemedel eftersom syftet med måltiden är att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom metabolisk verkan.

Nu är det ju inte så, utan förutom så kallade vanliga läkemedel innefattar läkemedelsbeg-reppet även homeopatika, traditionella växtbaserade läkemedel, naturläkemedel och vissa utvärtes läkemedel som används för att förebygga eller behandla en sjukdom. Läkemedelslagstiftningen har också en definition för dessa olika läkemedelstyper.

Eftersom kostnaden är så hög att ta fram läkemedlet är det väldigt viktigt för läkemedelsföretaget att man kan försäkra sig om att man kan få ingen de pengar man satsat, och därtill en ordentlig vinst för att kunna driva nya projekt och göra aktieägarna glada. Patent på substansen, och därmed läkemedlet, är därför kolossalt viktigt att ha. Utan patent kan ju någon annan stjäla idén och tillverka samma typ av läkemedel för en bråkdel av kostnaden.

Men vad är då problemet med detta? Det är väl bra att man måste visa att saker fungerar innan man får påstå att så är fallet, och det är väl bra att de som satsar pengar på att ta fram nya läkemedel kan skyddas. Ja om det nu var så enkelt. Det är det nämligen inte. Vad systemet egentligen indirekt gör är också att mycket effektivt bevara det medikaliserade samhället, dvs där det är läkare och medicinindustrin som ser till så att man kan tjäna pengar på att människor är sjuka. För företag som vill tjäna pengar på att förebygga sjukdomar eller behandla sjukdomar med naturligt förekommande billiga ämnen, och på så vis minska lidandet och samhällskostnaderna, blir det desto svårare.

Ett naturligt förekommande ämne med hälsosamma effekter kan inte patenteras, så ingen anser sig ha råd att göra alla dessa studier som krävs för att få en behandling eller ett läkemedel godkänt. Detta faktum styr industrin till att nästan enbart ta fram syntetiska kemikalier som går att patentera. Då är det inget problem med att satsa de miljarder som behövs både i utveckling och i marknadsföring, för då kan man få tillbaka pengarna med råge.

Det är nästan lite komiskt hur läkemedelsindustrin utnyttjat detta. Inom områden som t ex behandling av magsår och högt blodtryck har man under de senaste 30-40 åren kommit fram med flera nya syntetiska molekyler som marginellt förbättrat behandlingen, och som man med hjälp av massiv marknadsföring lyckats tjäna miljard på miljard på åt sina aktieägare. Den kostnaden som samhället har för dessa läkemedel står inte alls i proportion till effekten. Det finns betydligt billigare sätt att förebygga och bota både magsår och högt blodtryck, dels med många av de läkemedlen där patenten har gått ut, men också genom kost och motion. När det gäller kost och motion är det dock betydligt mer komplexa sammanhang som är mycket svåra att bevisa utan väldigt omfattande studier. Men vem skall bekosta dem så att ”behandlingarna” kan leva upp till de krav som läkemedelslagstiftningen ställer.

Ett område där man är extra hård med läkemedelslagstiftningen är cancerbehandling. Det är förmodligen det mest kontroversiella området av alla och där det finns stora pengar att tjäna. Här pratar vi verkligen om liv eller död. Många har säkert hört talas om den så kallade THX-doktorn Elis Sandberg från Aneby i Småland. Honom jagade rättsväsendet, med Socialstyrelsen som pådrivare, i många år för han behandlade cancerpatienter med sitt tymusextrakt. Slutligen 1989 blev dock THX godkänt som naturläkemedel. Det var 37 år efter det att nyheten om vad Sandberg sysslade med kom ut i Expressen 1952.

Ett annat exempel är diskussionerna kring amygdalin även kallat vitamin B17 som också används mot cancer. Det är ett ämne som finns rikligt i aprikoskärnor, dvs mandeln man får när man krossat den hårda kärnan, men även hos alla fröer hos växter som hör till släktet Rosacea, såsom äpplen, päron, körsbär, slånbär, nypon etc. Likaså finns det i många andra växter såsom böngroddar, linfrön, vetegräs, bovete, hirs och olika typer av bredbladiga gräs.

Amygdalin är alltså ett naturligt förekommande ämne som människan och alla djur fått i sig sedan tidernas begynnelse. Vår västerländska kost med raffinerade livsmedel har dock drastiskt minskat intaget av amygdalin. Vem vet om det kan vara en av orsakerna till att cancer är en allt vanligare sjukdom.

Problemet och även fördelen med amygdalin är att det är ett potent gift när det bryts ner i kroppen. Då bildas nämligen cyanväte (cyanid) som är mycket toxiska och den något mindre giftiga bensaldehyden. Det som gör att amygdalin bryts ner är ett enzym som heter beta-glukosidas, vilket påstås finnas i extra stora mängder i just cancerceller. När då amygdalin kommer in i en cancercell frigörs cyanvätet och bensaldehyd och cellen dör. Beta-glukosidas är också ett enzym som finns hos en del bakterier och svampar, och dess funktion är då att bryta ner cellulosa. Amygdalin består nämligen av två sockermolekyler med ”cellulosabindning” och när den bryts (hydrolyseras) av enzymet kan också cyanid och bensaldehyd frigöras.

För att komplicera bilden lite så har därför tarmfloran en stor betydelse för hur giftigt amygdalin är. Vissa bakterier har ju som nämnts förmågan att bryta ner cellulosa, och har vi sådana i vår magtarmkanal kan cyanväte frigöras redan där och på så vis påverka hela kroppen. Men med en hälsosam tarmflora, utan dessa beta-glukosidasbakterier, kan då amygdalinet komma in i kroppen och eventuellt ha effekt på tumörceller.

Amygdalin upptäcktes faktiskt 1830 och redan 1845 använde man det mot cancer i Ryssland och på 1920-talet i USA. Det finns idag mycket delade meningar om effekten av amygdalin, men de få studier som gjorts av skolmedicinen visar att det inte har någon större effekt. Det råder dock mycket delade meningar om detta och det har höjts röster om att man medvetet förfalskat studierna. Debatten var mycket intensiv kring amygdalin i USA kring 1980 och de som propagerade för amygdalin förklarades som kvacksalvare av den etablerade medicinen. Några större välkontrollerade studier på människor har dock inte gjorts. Det är inte heller tillåtet att behandla cancerpater med drogen Laetrile som är ett derivat av amygdalin. Trots det finns det många människor som blivit helt botade från sin cancer när de behandlats med Laetrile, och det finns läkare som innan det blev förbjudet använde det flitigt med påstådda goda resultat.

Relativt nyligen, 2006, har en sydkoreansk studie (klicka här) visat att amygdalin gör att prostatacancerceller börjar dö vid koncentrationer av 0,1 gram per liter. Det är en mycket detaljerad undersökning där man på DNA-nivå sett vad som händer med cancercellerna när de utsätts för amygdalin. Det man visat är att genuttrycket för vissa proteiner som ingår i den ”programmerade celldöden” (apoptosis) ökar hos cancercellerna. Det finns andra studier som bara är några år gamla och visar på samma sak, bl a en effekterna av amygdalin på coloncancer (klicka här).

Mer forskning kring detta behövs givetvis för att få klarhet i amygdalinet och dess eventuellt positiva eller negativa effekter. Men vem skall betala det? De som har kunskap och resurser, dvs de stora läkemedelsbolagen, har ingen anledning att bekosta något de inte kan kapitalisera på – ett naturligt förekommande ämne som man kan få i sig via en god kost. Och tänk om det skulle visa sig att amygdalin trots allt har en effekt under vissa speciella förhållanden. Då skulle inkomsterna drastiskt kunna minska från den idag så lukrativa cancerbehandlingen.

Det borde dock ligga i samhällets intresse att få klarhet i den här typen av frågor. Det samma gäller en rad olika naturliga preparat och behandlingsregimer som det idag inte finns några stora pengar att tjäna för de stora medicinbolagen. Mycket av detta går under betäckningen friskvård och alternativ medicin. En lösning skulle dock vara att samhället tar på sig det ansvaret och att en särskild myndighet bildas för att forska kring dessa preparat och behandlingsregimer, för att sedan ta fram underlag för en eventuell godkännandeprocess. En naturlig tanke är att låta Socialstyrelsen ta hand om den saken. Men med de kopplingar den myndigheten har till dagens medicinindustri är nog inte det bästa sättet. Varför inte istället skapa ett fristående ”Friskvårdsverk” eller ”Myndigheten för friskvård och alternativ medicin”?

2010-04-22 | Kommentarer (0)

Orsaken till metabola syndromet - tarmfloran!?

Nu har det kommit en ny mycket intressant artikel i den ansedda tidskriften Science, som visar hur tarmfloran är kopplad till en rad riskfaktorer för sjukdomar som går under beteckningen det metabola syndromet. Det är allt från fetma, höga blodfetter, högt blodtryck, högt blodsocker, insulinresistens och inflammationer i kroppen, vilket ofta leder till diabetes och hjärtkärlsjukdomar. Man kan se artikeln som ett genombrott i forskningen kring interaktionen mellan vår tarmflora och våra folksjukdomar.

Försöken är dock gjorda på möss vilket gör att de inte är 100 % överförbara på människor. De flesta av de grundläggande biokemiska funktionerna är dock desamma för möss som för människor. Det betyder att det med hög sannolikhet finns motsvarande koppling mellan tarmflora och metabola syndromet hos människan. Här följer en beskrivning av vilka försök man gjort och vad man kommit fram till.

Det hela grundar sig på en speciell receptor i tarmslemhinnan som är en del av vårt nedärvda immunsystem, och som tillsammans med tarmbakterierna har till uppgift att skydda mot infektioner. Vad man vetat tidigare var att om receptorn saknas hos möss så äter de mycket mer och utvecklar de riskfaktorer som tidigare nämnts. Det visade sig också att dessa möss till stor del också får colitis, dvs inflammation i tarmslemhinnan som bl a ger upphov till tarmsjukdomar såsom IBS och ulcerös colit. Det nya och intressanta var att de möss som saknaden receptorn hade en annan tarmflora än vanliga vilda möss, vilket gjorde att forskarna drog slutsatsen att tarmfloran spelade en roll i utvecklingen av dessa sjukdomar. Man tog därför och överförde den tarmflora som fanns hos de möss som saknade receptorn till vilda friska möss, som hade receptorn. Gissa vad som hände. Jo, mössen uppvisade då också ökad aptit, fetma, högt blodsocker, insulinresistens, ateroskleros och ökning av inflammatoriska markörer.

Intressant att notera var att när man lät mössen utan receptor få en fettrik diet blev symptomen värre och när man lät mössen få mindre mat än vad de ville så minskade symptomen. De fick dock fortfarande en sämre insulinkänslighet.

Men hur kan då det här hänga ihop? Ja det är det ingen som riktigt vet. Inte ens de forskare som gjort studien kan säga varför. De kunde bara observera vad som hände när de utsatte olika typer av möss för olika experiment, och slutsatsen var att tarmflora har stor betydelse för en rad sjukdomar. Att samma sak skulle gälla människor och alla andra däggdjur är högst troligt. Om man inte har den naturliga tarmflora som en omgivning i ekologisk balans skapar, är risken stor att vi blir sjuka.

Det hela är dock mycket komplext. Vi ”ärver” en stor del av vår tarmflora från våra mödrar i kombination med den miljö vi lever i den första tiden. Under livet kan sedan tarmfloran ändras och balansen störas beroende på vad vi äter och hur vi lever. En sockerrik kost med snabba kolhydrater utan fibrer, eller en kost med mycket animaliskt protein och fett också utan fibrer, påverkar tarmfloran negativt. Det är inte en naturligt balanserad kost. Människan är i behov av ”grovämnen” för att den naturliga tarmfloran skall trivas. Antibiotikaanvändning har också en stor betydelse, och kan ställa till många problem då den förändrar vår tarmflora. Samma sak gäller för en överdrivet god hygien där vi hela tiden desinficerar allt i vår omgivning.

En fråga man dock kan ställa sig är varför mössen som saknade den speciella receptorn hade en annan tarmflora. Studien ger inget svar på den frågan, men det kan åtminstone finnas två förklaringar, och en är att den mushona som hade den genetiska defekten råkade ha en sådan tarmflora, och när den sedan förökade sig spreds den till all avkomma. Den andra kan vara att möss som saknar receptorn får den typen av tarmflora eftersom brist på receptor kanske missgynna de bakterier som normalt skulle interagera med den, och som är bra för oss. De goda bakterierna får alltså inte fäste och kan föröka sig.

Vad som än gäller så kvarstår det faktum att möss med den typen av tarmflora som fanns hos de receptorlösa mössen uppvisade alla de riskfaktorer som beskrivits och att möss med receptorn uppvisade samma riskfaktorer när de fick den tarmflora överförd till sig. Intressant i sammanhanget är att det tidigare i studier på människor, bl a av den svenske forskaren Fredrik Bäckhed visat att människor som är kraftigt överviktiga har en annan tarmflora.

Forskarna avslutar sin studie med orden (översätt från engelskan); ”Våra resultat visar att den speciella sammansättningen av tarmfloran som individer först blir exponerad för förmodligen är en viktig komponent som visar hur den tidiga omgivningen kan ha en permanent påverka på det metabola uttrycket. De visar också att den överkonsumtion av kalorier som idag är orsaken till den rådande epidemin av metabola syndromet kan vara orsakad av, åtminstone delvis, till förändringar i värd-tarmflora-interaktioner.”

Läs abstrakt (klicka här)

2010-03-06 | Kommentarer (0)

För god hygien skapar sjukdomar

Nyligen publicerades en vetenskaplig studie från en grupp forskare vid Karolinska Institutet som visade att stroke var kopplad till brister i immunförsvaret. Likaså har det tidigare visats att sjukdomar såsom allergier, MS, reumatism, och diabetes typ 1 också kan vara orsakade av brister i immunförsvaret. Men hur kan dessa sjukdomar bero på brister i immunförsvaret? Hur konstigt det än låter så beror det med största sannolikhet på att vi har för god hygien – eller ska vi säga brist på goda bakterier.

Så här ligger det till. Bakterier var det första liv som uppstod på jorden för många miljarder år sedan. Sedan dess har allt liv som utvecklats gjort det i samspel med bakterier – allt från minsta encelliga organism till alla växter och djur – och givetvis också människan. En art har inte kunnat uppstå om den inte kunnat leva i samspel med de bakterier och andra mikroorganismer som redan fanns.

Ingen vet idag hur många olika typer av bakterier det finns, men det rör sig om många miljoner. De finns bakterier ända från djupt ner i haven till högt upp på högsta bergstopp. De flesta av dessa påverkar oss inte alls. En del lever i samspel med oss människor och en del, men väldigt få, kan ge oss sjukdomar. Ungefär 1, 5 kg av en människa består av bakterier – och de är där för att skydda oss . De finns på huden, i våra lungor, slemhinnor men den största delen i vårt tarmsystem. Men de flesta av oss bär faktiskt också på bakterier som skulle kunna ge oss sjukdomar, men de kan inte angripa oss tack vare skyddet från våra goda bakterier.

Ser vi på människans utveckling ur ett hygienperspektiv så levde man de första miljonerna år i små grupper och livnärde sig på vad naturen kunde erbjuda av växter, insekter och djur, och man hade då förmodligen mycket goda hygieniska förhållanden. Men det fanns faktiskt det inte mer än 10-15 miljoner människor på hela vår jord fram till för ungefär 10.000 år sedan. Sedan började det agrara samhället ta form i Egypten och mellanöstern. Genom att odla marken och hålla husdjur blev tillgången till föda bättre och befolkningen ökade kraftigt i antal. Men ju större samhällsbildningar det blev, och ju närmare folk levde varandra i stora grupper, desto sämre blev de hygieniska förhållandena. Detta bidrog till många farsoter som slog hårt mot befolkningarna. Troligtvis kan det ha varit en bidragande orsak till flera kulturers undergång. Utvecklingen hade gått för snabbt. Människan var inte skapt att leva i så stora grupperingar. Latrin från människor och djur förorenade dricksvattnet och råttor och andra djur spred många sjukdomar. Det var bl a grogrunden till farsoter som digerdöden, där ”pestbakterien” spreds via råttor fulla med löss. Den sakta förbättrade hygienen från 1700-talet och framåt, och speciellt under 1900-talet, har nu gjort att vi snart har 7 miljarder människor på vår jord. Det är faktiskt inte den förbättrade sjukvården utan förbättrad hygien som är huvudorsaken till detta.

Problemet idag är dock för god hygien, främst beroende på en överdriven användning av antimikrobiella ämnen såsom antibiotika, handsprit, munskölj etc. De tar ofta död på bakterier helt oselektivt, dvs både på de goda och på de onda. Modern forskning börjar nu förstå vilka konsekvenser det får. Det gäller främst hur vårt immunsystem påverkas – immunsystemet som bl a har till uppgift att skydda oss mot skadliga bakterier och virus. Det är alltså inte hot som resistenta bakterier och olika influensor som vi skall vara mest rädda för utan brister i immunsystemet orsakade av för god hygien.

Immunsystemet är ett mycket komplext samspel mellan goda bakterier, olika typer av vita blodkroppar och olika bioaktiva substanser vi själva producerar, samt det vi utsätts för från vår omgivning. Saknas de goda bakterierna rubbas denna balans som skapats under de årmiljoner som immunsystemet förfinats för att människan skall kunna stå emot sin omgivning utan att brytas ner.

Med hjälp av de goda bakterierna samt god kosthållning och allmänkondition, så att blodkroppar och bioaktiva ämnen kan bildas i rätt proportioner och utföra sina uppgifter, klarar vi oss igenom de attacker som kommer från vår omgivning.

Tar man nu bort de goda bakterierna rubbas funktionen hos immunförsvaret. Det kan leda till att immunsystemet angriper den egna vävnaden till att man lättare blir förkyld eller drabbas av andra infektioner. Det kan också göra att tarmslemhinnan, vilket är det ställe där vi har flest bakterier, läcker och oönskade ämnen kommer in i kroppen. Band dessa finns rester från vissa typer av bakterier, så kallade endotoxiner, som är en av de faktorer som påverkar åderförkalkningsprocessen, det som ger sjukdomar som bl a hjärtinfarkt, stroke och pulsåderbråck.

Låter det komplicerat? Det är inget mot vad det är i verkligheten, men poängen är att immunsystemet med dess ”hjälpryttare” de goda bakterierna har en avgörande betydelse för att förhindra en rad sjukdomar, och som sagt däribland stroke. Det finns en mängd olika sätt som det kan gå fel på när vi har obalans i de faktorer som påverkar immunsystemet. Det är alltså balansen mellan dessa faktorer som är så viktig för att vi skall hålla oss friska. En god hygien är viktig, men en för god hygien, där vi också tar död på de goda bakterierna, kan alltså bidra till ökad sjukdom.

2010-03-01 | Kommentarer (0)

Det överdramatiserade influensahotet

Det publicerades nyligen en mycket intressant artikel om ”svininfluensan” i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet (läs abstract). Den behandlade utbredningen av influensan och vårt naturliga skydd, och visar att en hel del personer redan hade ett skydd mot influensan, men också att det var betydligt fler som blev smittade än vad man tidigare trott.

Det hela bygger på att man mätt förekomsten av antikroppar som var specifika mot en struktur på just H1N1-viruset. Antikroppar är ju en mycket viktig del av vårt immunförsvar, eftersom de genom att binda till främmande strukturer kan neutralisera dem. Det kan t ex vara olika ytstrukturer på virus eller bakterier. På så vis hindras då virus från att spridas i kroppen och göra oss sjuka. Antikroppssvaret triggas igång när kroppen blir utsatt för smittämnet, men det kan ta olika lång tid för olika människor innan man uppnår full effekt, varför man kan bli olika svårt sjuk. När vi haft en infektion finns ofta antikropparna kvar i blodet, eller kan mycket snabbt börja produceras igen, om vi skulle stöta på smittämnet på nytt. Det är ett samspel mellan olika typer av vita blodkroppar som sköter det hela.

De engelska forskarna som gjort studien mätte förekomsten av antikroppar i blodet hos personer innan influensan bröt ut och strax efter den första toppen av insjuknade personer.

Till sin förvåning såg de att en stor del av befolkningen redan var immuna mot H1N1, dvs hade så mycket antikroppar att de inte kunde bli sjuka. Likaså att det var en betydligt större andel som hade antikroppar efter influensatoppen än vad man kunde förutse av de rapporterna om insjuknade man tidigare fått. Det var faktiskt 10 gånger fler som haft influensan än man trodde innan.

Ser vi mer i detalj på resultaten så hade drygt 30 % av personer över 80 år redan ett skydd, men också ca 2 % av barnen mellan 0,6 och 5 år. Efter influensatoppen hade 21 % av barnen under 5 år antikroppar, och i åldersgruppen 5-14 år hela 42 %. Hos dem från 15 år till 24 år var siffran drygt 20 %, medan äldre åldersgrupper inte uppvisade någon skillnad före och efter influensatoppen.

Att notera är att det inte fanns något vaccin tillgängligt då man hade sin första influensatopp i England, vilken inföll i augusti/september 2009. Att man totalt missbedömt omfattningen av influensan (det var ju 10 gånger fler som fått den än man trott) berodde förmodligen på att den var mycket mild och av de flesta influensafall tolkades som en vanlig förkylning, och därför inte belastade sjukvården.

Man kan också konstatera att det måste varit väldigt få i åldersgruppen över 24 år som fått influensan över huvud taget. Detta trots att ca en tredjedel av barnen varit sjuka, och borde då ha smittat sina föräldrar. Vad de kan bero på är mycket svårt att säga, men det kan kanske vara frågan om någon annan struktur hos viruset, än den struktur som man tittade på i undersökningen, som har betydelse för immuniteten, och att de flesta personer över 24 år kanske hade antikroppar mot den strukturen.

I detta ljus ter det sig än mer anmärkningsvärt hur hotet från svininfluensan hanterats i Sverige. Det visar också på hur dagens massmediala samhälle kan skapa och förstora upp problem med hjälp av starka lobbygrupper och skrämselpropaganda.

Tänk bara hur det svenska smittskyddsinstitutet gick rakt in i ”fällan” – medvetet eller omedvetet går inte att säga – och övertygade svenska staten att köpa in 18 miljoner doser vaccin för flera miljarder kronor, när det egentligen skulle ha räckt med några hundra tusen doser för att skydda de mest utsatta riskgrupperna.

Man kan i stilla ro fundera över hur detta kan ha gått till och vem som tjänar på det hela. Det som slår en är den oheliga alliansen mellan forskare, industrin och massmedia. Genom att forskarna tillsammans med läkemedelsindustrin förstora upp hotet, med starkt stöd från massmedia, får forskarna mer anslag samtidigt som läkemedelsindustrin kan tjäna miljardbelopp på sina vacciner. Där står sedan de oförstående och okunniga politikerna, under kraftigt tryck från ”oberoende experter” och massmedias sensationsjournalistik, med Svarte Petter i hand, och kan inget annat göra än att fullfölja spelet.

2010-01-25 | Kommentarer (0)

Hur fetma hänger ihop med tarmfloran och våra folksjukdomar

Man blir fet av att äta mycket fett. Man blir också fet av att äta mycket kolhydrater, och faktiskt, man kan också bli fet av att äta mycket protein. Alla dessa så kallade makronutrienter ger oss energi, och om vi inte använder överskottet på energin till fysisk aktivitet omvandlas det till fett, om det inte redan är fett förstås. Det är fett som är den obegränsade formen av energilagring i kroppen. Varken kolhydrater eller protein går att lagra i någon större utsträckning. Så har naturen skapat oss och alla andra däggdjur. Det är förmågan att lagra energi i form av fett, som sedan kan utnyttjas under veckor, ja månader av svält, som är en viktig anledning till att vi har den fauna vi har idag på vår jord.

Problemet för oss människor är att en stor del av befolkningen, främst i den industrialiserade världen, har ett överflöd av mat. Vi kan välja och vraka bland ett gigantiskt utbud i matbutikernas hyllor och frysdiskar, eller bland snabbmatsställenas utbud av läckra anrättningar. För att inte tala om alla sötsaker och bakverk, i regnbågens alla färger, som ständigt bjuds ut varhelst vi befinner oss. Det är svårt att säga nej. Och allt detta är en jätteindustri där företagen genom produktutveckling och reklamkampanjer gör allt vad de kan för att få oss att äta mer av just deras produkter.

Visst det är lätt att få i sig lite för mycket av det goda, men vad har då det här med tarmfloran att göra? Jo en hel del faktiskt. Det finns mycket ny forskning som visar att vissa matvaror påverkar vår tarmflora på ett negativt sätt. Negativt genom att vårt immunförsvar blir sämre och att vi lättare blir överviktiga. Detta påverkar i sin tur en rad olika sjukdomar, allt från vanliga förkylningar till hjärtkärlsjudomar, cancer och diabetes.

Nyligen har forskning visat att överkonsumtion av mättat fett inte bara gör att man blir fet, man får också sämre blodsockerkontroll och dör lättare i blodförgiftning, än om man äter en fiberrik kolhydratkost. Studierna som ligger till grund för detta finns att läsa i avhandling av Louise Strandberg från Göteborg, och är gjorda på möss. Orsaken till att ”fettmössen” dog i större utsträckning var att de hade ett sämre immunförsvar, vilket man också kunde mäta med olika markörer i blodet. Intressant att notera var dock att de som åt mycket fleromättat fett från fisk klarade sig lika bra som ”kolhydratmössen” när det gällde överlevnad, men de hade större viktökning och lite sämre blodsockerkontroll. Nu kanske någon undrar om detta också gäller människor. Och med stor sannolikhet är det så, eftersom de flesta biokemiska processer och vårt matsmältningssystem är väldigt likt mössens.

Men återigen vad har det här med tarmfloran att göra? Jo en annan forskare i Göteborg, Fredrik Bäckhed, har i sin forskning visat att tarmfloran ser annorlunda ut hos dem som äter mycket mättat fett. Feta personer i sig har också ofta en annan tarmflora än normalviktiga. Han har tittat på både möss och människor. Och inte nog med det. I år har det kommit en rad forskningsrapporter som tydligt visar på ett samband mellan fetma, kosten, tarmfloran och immunförsvaret.

Varför påverkas då tarmfloran av kosten? Jo, de bakterier som utgör vår tarmflora, som hos en normal människa består av mer än 400 olika arter, måste ha rätt näring för att föröka sig och ”utföra sitt jobb”, och det enda sättet för dem att få den näringen är via maten vi äter. Jobbet de gör består i att sedan ge näring åt tarmslemhinnan så att den fungerar som den ska, skydda oss mot skadliga mikroorganismer, hjälpa till att ta upp mineraler, tillverka vissa vitaminer och slutligen se till så att vårt immunsystem är ”lagom” aktivt.

Forskning har visat att vissa bakterier är bättre på detta än andra. De kallas ofta för probiotika (för livet) och dit hör bl a laktobaciller och bifidusbakterier. Andra av våra tarmbakterier, som bl a lever på osmälta köttrester, kan producera gifter, och måste därför undertryckas. Det är ständigt en kamp i vårt tarmsystem om att vilken typ av bakterier som skall få övertaget – och det är vi själva som bestämmer vem som skall vinna genom vad vi äter. Detta gäller möss lika väl som människor.

Det vi stoppar i oss har alltså en stor betydelse. Äter vi en högfettkost och mycket animaliskt protein gynnas vissa typer av bakterier och äter vi en kost med mycket frukt och grönsaker en annan. Den typiska västerländska kosten med hög andel kött, mättat fett, kolhydrater från vitt mjöl samt en hög andel vitt socker är förödande på tarmfloran. Den gynnar inte de viktiga laktobacillerna och bifidusbakterierna. De behöver framförallt växtfibrer för att trivas. Växtfibrer som finns i fullkorn, grönsaker, rotfrukter, frukter och nötter. Fibrer som oftast tagits bort från den västerländska kosten för att få ”finare” produkter utan en massa grovämnen.

I år har också en studie publicerats av en belgisk forskargrupp (P Cani et al.) som visar en kost bestående av näring för de goda tarmbakterierna, dvs kostfibrer, påverkade både den subjektiva mättnadskänslan, biokemiska ”mättnadsmarkörer” och glukosnivån i blodet – allt till det bättre. Studien var gjord på friska vuxna.

Ett mycket spännande område är också forskningen om hur felaktig tarmflora gör att bakterierester kan komma in i blodet och orsaka inflammation. Det är något man bl a kan se hos personer som äter mycket mättat fett och är överviktiga eller har diabetes. Orsaken till att bakterierester kommer in i blodet är att tarmslemhinnan är försvagad, och så kallade ”tight junctions” mellan tarmepitelcellerna inte är så täta. Detta gör att det hela tiden läcker in bakterierester i blodet som orsakar en konstant inflammation. Detta är mer vanligt hos överviktiga personer och personer med diabetes. Apropå det jobbar man nu med studier där han skall försöka visa hur bakterierna i vår matsmältningskanal, både i munhålan och i tarmsystemet, kan vara en av grundorsakerna till ateroskleros. En teori hur det går till har jag beskrivit i andra sammanhang, bl a på PJ´s Hälsoblogg (www.halsobygget.se).

Nu är det dock så att man också kan vara smal och ha felaktig tarmflora och man kan vara överviktig och ha tarmfloran i bästa skick. Ingenting är svart eller vitt. Men i populationsstudier har det visat sig att det främst är överviktiga som har en ”dålig” tarmflora. Likaså är det främst de överviktiga som får åldersdiabetes, högt blodtryck, hjärtinfarkt, stroke och många andra sjukdomar.

Kopplingen mellan kosten, tarmfloran och våra folksjukdomar är ett mycket stort och omfattande forskningsområde som vi bara sett början på. Äntligen har forskarna börjat förstå lite hur allt hänger ihop. Det hela startade dock redan för över 100 år sedan där en av frontfigurerna var Nobelpristagaren i fysiologi och medicin Ilja Metjnikov. Han fick Nobelpriset för sina immunologiska studier, men han var också den första som visade på hur viktig tarmfloran var för vår hälsa. Och apropå det så håller jag det inte för otroligt att vi inom de kommande 10-20 åren får en Nobelpristagare vars forskning grundar sig på tarmflorans betydelse för våra sjukdomars uppkomst.

2009-12-11 | Kommentarer (0)

Kan fysisk aktivitet bli framtidens sjukvård?

Hur många har hört talas om FaR®? Kanske en del, men jag är övertygad om att majoriteten som läser det här inte har en aning om vad jag pratar om. Som ni såg så var det skrivet med dubbla versaler, en i början och en i slutet, och med tecknet för registrerat varumärke. Aha, det är alltså någon kommersiell produkt! Nej, det är det faktiskt inte. Vad det är frågan om är fysisk aktivitet på recept, något som faktiskt har funnits sedan 2003, och som läkarna kan skriva ut istället för läkemedel. FaR® har dock fört en tynande tillvaro under sin 6-åriga existens. Visst pratas det om FaR® och det finns en del entusiaster som gör vad de kan för att sprida budskapet, men om inte FaR® blir något som företag kan tjäna pengar kring, så är dock risken stor att det även i fortsättningen kommer att vara en marginell företeelse inom sjukvården – vi lever ju i en marknadsekonomi.

Grunden till FaR är FYSS, dvs en bok på 613 sidor med sammanställning över den medicinska kunskapen kring hur fysisk aktivitet kan förebygga och bota sjukdomar. Skriven av läkare för läkare, och utgiven av YFA (Yrkesföreningar för Fysisk Aktivitet) i samarbete med Folkhälsoinstitutet. I FYSS finns 47 olika diagnoser eller diagnosområden beskrivna där man kan behandla eller förebygga dem med fysisk aktivitet. Det är frågan om allt från våra mest frekventa folksjukdomar såsom högt blodtryck, hjärtsvikt och diabetes typ 2 till psykiska sjukdomar såsom schizofreni.

Men det går väl inte att bota dessa sjukdomar genom att motionera? Alla vet väl att man måste medicinera om man t ex har för högt blodtryck. Faktum är dock att motion är en av de bästa ”medicinerna” mot högt blodtryck. Trots det är det bara en bråkdel av de patienter som har högt blodtryck som får motion utskrivet på recept. Frågan är varför? Låt oss titta lite närmare på det.

Det finns som jag ser det tre olika huvudanledningar till varför FaR® inte slagit igenom mer. För det första så beror det på läkarkåren. Förtroendet och kunskapen kring att motion verkligen har effekt finns inte. Idag lär man sig inte något om det i sin grundutbildning. Så tar det också längre tid att förklara för patienten varför och hur den skall göra. För det andra är det inte så lätt för patienten att ta till sig behandlingen. Det krävs mer handfast stöd och hjälp för att man skall kunna följa ”medicineringen”. För det tredje, och något som egentligen är en stark bidragande orsak till de två övriga och som nämnts tidigare, det finns inte något företag som tjänar pengar på FaR®. Ingen som utvecklar metoder och praxis för att enkelt kunna skriva ut recepten och följa upp resultaten, och inget subventioneringssystem från samhället.

När det gäller läkemedel har vi ett etablerat system som stöttas av samhället och där penningströmmarna är tydliga. Läkemedelsföretagen bekostar forskning för att få fram nya läkemedel. De genomför sedan kliniska studier för att statistiskt visa att dessa har effekt och inte för mycket biverkningar. Stora summor pengar går till ”sjukvårdens tjänstemän” för att bidra med forskning och för att genomföra dessa studier. Pengar som ”återbetalas” med råge till företagen när läkarna börjar skriva ut läkemedlen. En stor del av förtjänsten används sedan till marknadsföring, som ofta består i utbildning av läkarkåren så att de kan skriva ut mer läkemedel. Det är något som alltid hört till systemet, och gör att läkemedelföretagen i slutändan tjänar än mer.

Tillsammans med syrahämmande medel och ”lyckopiller” mot ångest och depression är läkemedel mot högt blodtryck något av det som läkemedelsindustrin tjänar mest pengar på. Enligt en rapport från Läkemedelsförmånsnämnden så använder nästan var fjärde svensk läkemedel mot högt blodtryck och försäljningen uppgick till 2,4 miljarder kronor 2007. Högt blodtryck är den ideala diagnosen för läkemedeljättarna. När man väl fått diagnosen är det ofta frågan om livslång behandling. Patienten tar sina piller och lever på som vanligt. Och visst har läkemedlen en effekt på just blodtrycket. Det har stora dyra studier visat – och ju större studier desto mindre effekt måste påvisas för att man skall få statistisk säkra resultat.

Nu finns det också studier som visar att 30 minuters motion per dag i många fall ger lika bra effekt mot högt blodtryck, men även en rad andra av våra folksjukdomar. Det är ju dessa studier som är grunden till FYSS. Förmodligen skulle ännu bättre resultat uppnås om vi sedan kombinerar denna motion med en mer hälsosam kost bestående av mindre salt och mer fibrer, frukt och grönt samt probiotika.

En anledning till att man inte satsar mer på fysisk aktivitet och kost är dock att det är svårt att sprida informationen om de studier som finns. Informationen om FYSS drunknar i all annan information. På en friskvårdsstudie går det säkert 100 läkemedelsstudier. Det är tyvärr så att väldigt få får anslag till att studera hur motion och kost påverkar hälsan. Det finns inte något företag som idag skulle få igen vad de kostar att göra sådana studier – det finns inga ekonomiska incitament. Det är också mer komplicerat att genomföra motion och koststudier än läkemedelsstudier eftersom det är frågan om så många olika parametrar, och man gör större ingrepp på människors vardag. Det tar också minst 10-20 år innan man får tydliga resultat.

Trenden går också mot att gränsvärden för att sätt in läkemedel sänks, t.ex. för behandling av diabetes eller högt blodtryck, vilket ökar behovet av läkemedel ytterligare. I en rapport från april i år skriver Socialstyrelsen. ”Synen på vilka åkommor som ska behandlas är delvis kopplad till kultur men förändras också med tiden. En trend, som har pågått i flera decennier, är att vården även tar sig an förhållandevis lindriga åkommor och att ett ökat antal personer behandlas i förebyggande syfte. Många läkemedelsterapier handlar numera om att begränsa olika riskfaktorer snarare än att bota en etablerad sjukdom. Behandlingar som minskar risken att senare drabbas av sjukdom innebär på kort sikt ökade kostnader men kan leda till samhällsekonomiska fördelar på längre sikt. Trenden är dessutom att gränsvärden sänks, t.ex. för behandling av diabetes eller högt blodtryck, vilket ökar behovet av läkemedel ytterligare.”

Hur kan man då ändra på denna trend mot ökad läkemedelsförskrivning? Jo, det finns flera saker som behöver åtgärdas. Först och främst gäller det att se till så att det finns ekonomiska incitament för företag att satsa på motion och kost. Varför kan inte träningsutrustning föreskriven av läkare ingå i högkostnadsskyddet? Varför kan inte samma gälla för avgifter till gym eller andra organiserade former av motion? Likaså kan metoder att informera och stötta personer så att de kan förändra sin livsstil och äta mer hälsosamt ingå i detta subventioneringssystem. Det kan vara olika typer av hälsositer på Internet eller tidningar och tidskrifter. Givetvis krävs det då också någon form av system för godkännande, likt det idag krävs för läkemedel, innan de får ingå i högkostnadsskyddet.

För att få detta att fungera på ett bra och transparant sätt bör man också bygga upp metoder som gör att människor kan registrera sina aktiviteter och följa sina framsteg. Med dagens tekniska möjligheter skulle det vara en relativt enkel sak att koppla ihop informationen i FYSS med tydliga och klara recept där patienterna får rekommendation hur man skall göra för att ”ta sin medicin”, och samtidigt låta patienten registrera de aktiviteter den utför, så att läkaren vid ett uppföljningsbesök kan se hur väl receptet följts. Samtidigt kan man också bedriva kontinuerlig forskning på effekten av olika behandlingar.

Om vi sedan får ett system där någon myndighet, det skulle kunna vara Folkhälsoinstitutet, godkänner olika ”hälsoerbjudanden” från olika företag skulle det kunna bli något mycket bra – ett paradigmskifte inom hälso- och sjukvård.

2009-11-19 | Kommentarer (0)

Hälso- och sjukvårdsparadoxen

De flesta håller nog med om att majoriteten av våra sjukdomar beror på vår livsföring. Rökning ger cancer och alkohol leverskador. Felaktig kost, för lite motion och ett stressigt liv i sig, och i kombination med de två tidigare nämnda, ger hjärtkärlsjukdomar, nedsatt funktion i mag-tarmkanalen, njurar, lever och lungor, samt ett försvagat immunsystem. Men om det nu finns ett så brett medvetande om detta kan man fråga sig varför inte fler människor ändrar sättet att leva? Varför accepterar vi att vi blir sjuka, får allehanda kroniska åkommor och åldras i förtid? Och varför görs så lite konkret från myndigheternas sida att hjälpa männi¬skor att förändra sin livsstil.

Men det tas väl hur många initiativ som helst när det gäller att få människor att ändra livsstil? Se bara på alla gym, hela idrottsrörelsen och TV-program, webbsidor, tidningsartiklar och hälsobilagor som vill få oss att leva på ett bättre sätt. Några tar till sig informationen och blir ”hälsofanatiker”, och andra struntar fullständigt i alla hälsoråd. Hur som helst förstår nog majoriteten problematiken och vill förändra sin livsstil, men känner sig helt vilsna bland alla hälsoråd. Vad är rätt och vad är fel. Dagligen kommer det rapporter om vad man skall äta och hur man skall leva, vilka ibland står i motsats till varandra. Dagens möjligheter att sprida information gör också att olika falanger inom kost och hälsolära kan få stor genomslagskraft. Se bara på den s k Fettdoktorn som sjunger det mättade fettets lov och påstår att vårt fettintag inte har något att göra med hjärtkärlsjukdomar. Alla som varit någorlunda observanta har säkert noterat att man de senaste 20-30 åren från myndigheternas sida varnat för intag av för mycket fett. Vad är egentligen rätt? Ja, vad skall man tro?

Nu är det inte bara förvirringen, som det stora informationsutbudet skapar, som gör att majoriteten av befolkningen inte ändrar livsstil i högre grad. Det beror förmodligen också på ett samspel mellan en rad olika faktorer som till viss del bottnar i människors underliggande behov. Vi talar om behoven av njutning, erkännande, framgång och minsta mot¬ståndets lag, tillsammans med en bild av att allt går att ordna genom en knapptryckning. Denna bild förstärks i ett infor¬ma¬tionssamhälle där vi hela tiden blir överösta av intryck och ”san¬ningar” om vad vi bör göra för att leva hälsosamt och må bra. Vi kan inte sortera all information, och ännu mindre urskilja vad som är rätt. Det synsätt som skolmedici¬nen alltid har haft på sjukdo¬mar, dvs. att det viktiga egentligen är att ta bort symptomen, bidrar ytterligare till informationskaoset. Huvud¬värk, mensvärk etc. botas med ”den intelli¬genta värktabletten” och sura uppstötningar med syrahämmande prepa¬rat. Vi matas alltså i och med detta hela tiden med två rakt motsägelse¬fulla budskap:

- Lev sunt så mår du bra, men egentligen behöver du inte göra det för det finns alltid en tablett eller behandling som ”botar” om du blir sjuk.

Den stora paradoxen är att många, inklusive myndigheterna, känner till sambandet, men väldigt få bryr sig om det. Man klagar på att sjuk¬vårdskostnaderna bara ökar och alla är överens om att något måste gö¬ras, men trots det satsas försvinnande lite resurser på att skapa incitament för människor att ta hand om sig och sin kropp och förebygga sjukdom. Istället ökar myndigheterna anslagen till sjukvården för att man skall kunna ta hand om de symptom och det lidande som felaktig livsföring skapar. Visst propagerar socialstyrel¬sen för hälsosammare livsföring och visst ger Livsmedelsverket råd och rön kring kosten. Men det är inte pekpinnar som behövs utan tydliga styrmedel så att det lönar sig att hålla sig frisk.

Det verkar också finnas en outtalad överenskommelse i samhället mellan sjukvården, läkemedelsindustrin och makthavare. Den lyder – ”Låt männi¬skor leva som de vill så tar vi hand om de sjukdomar som uppkommer!” Då får politikerna sina röster, sjukvården sina ar¬betstillfällen och läkemedelsindustrin sina vinster. Läkemedelsindu¬strin är ju dessutom beroende av att männi¬skor är sjuka. Och som det ser ut i nuläget så ökar bara behovet av läkemedel som tar bort symptom som ”magont”, depression, högt blodtryck, höga blodfetter och fetma, samt av metoder för att reparera och transplantera trasiga organ. Vad har egentligen läkemedelsindu¬strin för incitament att satsa på frisk¬vård – att människor lever hälso¬samt? Varför ska den propagera för en ändrad livsstil när detta skulle kunna ge negativa ekonomiska konse¬kvenser?

Se bara på hur myndigheterna agerar när det gäller vaccinering mot svininfluensan. Man tar reflexmässigt den enkla och ”upparbetade” vägen genom att köpa in vaccin från läkemedelsindustrin för att kunna vaccinera hela befolkningen istället för att propagera för förändringar i livsstilen som skulle stärka människors immunförsvar. Visst, vi har högriskgrupper med starkt nedsatt immunförsvar, och dessa bör givetvis få vaccinering, men det kan bara röra sig om maximalt 5-10 % av befolkningen. En genomgången influensa hos individer med normalt immunsystem gör dem ännu starkare. Det är så människan har kunnat utvecklas och överlevt under årmiljonerna.

Det finns således ett mycket komplext samband mellan samhället och sjukvården som leder oss vidare i en spiral av ökad sjuklighet och ökade kostnader. Det enda som i realiteten kan bryta denna spiral är kraftfulla politiska styrinstrument som leder till att människor i högre grad strävar efter att hålla sig friska. Vi lever i en marknadsekonomi där många tjärnar pengar på att människor är sjuka. Det måste därför löna sig att hålla sig frisk. Hur dessa styrinstrument skall se ut är en mycket svår och fråga, men om vi inte tar upp den till diskussion så kommer vi att fortsätta in i det medikaliserade samhällets återvändsgränd.

Som nämnts tidigare är den stora paradoxen att ingen ”på högre nivå” är beredd att ta tag i frågan trots att så många egentligen är medvetna om de ovan beskrivna förhållan¬dena. Politiker i kombination med skolmedicinen har här en avgörande roll. Men för varje år kom¬mer samhället bara längre in i återvändsgränden, och snart är det nära nog omöjligt att backa och ta in på en ny väg, utan att fullstän¬digt rasera etablerade strukturer. Strukturer som byggts upp under århundraden och som idag är så etablerade att den som försö¬ker ifrågasätta dem lätt hamnar ”ute i kylan” eller i facket för oseriösa personer.

2009-10-25 | Kommentarer (0)

   Anpassad sökning

© 2008 AreBe Group AB, Hälsobygget är en webbplats från AreBe Group AB, www.arebe.se